Skivrecensioner, DI Weekend
Madonna
Titel: Hard candy
(Warner)
Betyg: 4
Varje artists utveckling går att illustrera med ett cirkeldiagram. I Madonnas fall är mittpunkten på det diagrammet en discokula. Ju längre bort från dansgolvet hon rört sig (Dick Tracy-soundtracket, ”Bedtime stories”, ”American life”), desto sämre har hennes musik fungerat. Men när hon håller sig kvar där, med den glittrande discokulan i zenit, är hon oslagbar.
Vid en första anblick har Madonna, som fyller 50 i augusti, gjort det nästan irriterande lätt för sig på nya albumet. Som låtskrivare och producenter har hon anlitat vår tids främsta hitmakare, Pharrell Williams och Timbaland, vilket är detsamma som en musikalisk motsvarighet till helgardering. Samma personer ligger även bakom Justin Timberlakes första respektive andra album. Justin Timberlake själv finns även som medlåtskrivare på fem av låtarna.
Men vem klagar när resultatet blir så bra? Madonna styrka har alltid varit att på ett vampyrlikt sätt hämta nya krafter från samtidens mest vitala pulsådror.
I likhet med många andra samtida artister verkar Madonna även ha gjort analysen att hennes framtid finns i hennes egna förflutna. Låtarna på ”Hard candy” för tankarna till hennes egna tidiga discomästerverk som ”Holiday”, ”Burning up” (som Iggy Pop nyligen tolkade vid Madonnas invigning i Rock and Roll Hall of Fame) och ”Into the groove”.
Om den textrad som sammanfattar Springsteen är ”Baby we were born to run” är Madonnas nyckelrad ”Only when I’m dancing can I feel this free”. En klassisk rad från ”Into the groove” som hon nu också signifikativt nog återanvänder i nya låten ”Heartbeat”. Det är bara att applådera.
Jan Gradvall
Portishead
Titel: Third
(Island/Universal)
Betyg: 4
Vad många inte insett är att Portishead också är namnet på den lilla hamnstad i Somerset där trion kommer ifrån. Bilden av en hamnstad omsluten av dimma speglas även i gruppens musik. Medan rytmerna låter som dunkande båtmotorer på avstånd går resten av konturerna aldrig riktigt gått att urskilja.
När Portishead nu gör comeback efter elva års frånvaro känns det som att återuppleva John Carpenters skräckfilm ”Dimman”. Portisheads två första album var så eteriska att de även användes som bakgrundsmusik på otaliga middagar under 1990-talet. Men den som försöker spela ”Third” på en middag kommer att märka att alla tittar på klockan redan under förrätten. Musiken är oroligare, argare, mer rastlös, men fortfarande lika suggestiv.
Jan Gradvall
Mudcrutch
Titel: Mudcrutch
(Reprise/Warner)
Betyg: 4
För den som sett Tom Petty-dokumentären ”Runnin’ down a dream” är det egentligen ingen överraskning att Tom Petty valt att återbilda Mudcrutch, ett band som han gjorde två obskyra singlar med 1971 och 1975. I filmen framstår den pionjärtiden som den allra mest oskuldsfulla och bekymmerslösa i hans karriär.
Precis den känslan har Mudcrutch också lyckats fånga när gruppen nu gjort sitt första album. Det är klassisk amerikansk rockmusik, lika bred och ändlös som freeway, präglad den sortens släpiga, sydstatstemperament som blivit Tom Pettys signum. Jag har fortfarande inte körkort, men varje gång jag hört Tom Petty funderar jag på att ta det.
Jan Gradvall
Joel Alme
Titel: A master of ceremonies
(Sincerely Yours)
Betyg: 4
2008 har börjat som ett sällsynt bra år för svensk musik med utmärkta album från Lykke Li, El Perro del Mar, Tomas Andersson Wij, Håkan Hellström och Amanda Jenssen (släpps 7 maj) och flera andra. Det blir ännu bättre med debutanten Joel Alme. Från ytterkretsen runt Broder Daniel kommer här ännu en artist från Göteborg som lyckas låta som om popmusik inte bara handlar om text och musik utan även handlar om överlevnad. Allra högst når Joel Alme i den fantastiska ”So used to be saved” där han närmar sig, ja, faktiskt till och med tangerar, euforin och magin i Bob Dylans ”Positively 4th Street”.
Jan Gradvall
+
Veckans 3 MP3
Revl9n, ”Waiting for desire (Joseph Garber Remix)”
En attityd, ett sound och en refräng som träffar mitt i solar plexus på samtiden. ”You don’t know exactly what is wrong, do you?” Ett trepartssamtal lett från Stockholm med M.I.A och Yeah Yeah Yeahs.
Edgar Jones & Friends, ”Seven years”
En av Londons mest begåvade musiker fortsätter sin musikarkeologiska kulturgärning. Underbar version av ett bortglömt spår från Impressions album ”The young mod’s forgotten story”.
Elvis Costello, ”Big tears”
Förmodligen en av de låtar jag lyssnat mest på genom tiderna. Med Mick Jones från The Clash på gråtande gitarr. B-sida som nu avdammats som bonusspår på Deluxe-utgåvan av ”This year’s model”.