Krönika, Dagens Industri
Krönika i Dagens Industris fredagsbilaga Weekend
25 november
Text: Jan Gradvall
Bloggromanerna är här. Precis som att det för sju år sedan dök upp mailromaner var det bara en tidsfråga innan det även skulle komma bloggromaner. Egentligen är det inte heller något nytt. Vad det handlar om är en form av tidningsåtervinning som alltid funnits. Blir bloggromaner vår tids motsvarighet till kåserisamlingar om katter och flädersaft?
Men det mest intressanta är de möjligheter som bloggen ger till ett nytt sätt att skriva. Genom att använda bloggen som en offentlig arbetsplats – där läsare kan snegla över axeln och tjuvkika på hur arbetet går till – kan författare bli mer effektiva. Genom bloggens interaktivitet kan författare göra sina egna marknadsundersökningar och dra nytta av läsarrespons och kritik.
Tidigare i år avslöjades Sveriges mest omtalade bloggpseudonym. Sportdebattören Mats Hård visade sig egentligen vara Olle Svalander, en frilansjournalist från Årsta. Svalander sade i intervjuer att han började blogga enbart för att han ville skriva en roman. Genom att lägga ut kapitel för kapitel skrev han sin bok i direktsändning. När romanen var klar avslöjade han sin pseudonym och gav ut alltihop som boken ”Konsten att förlora”.
På ett liknande sätt kan man nu följa arbetet med nästa års kanske mest betydande affärsbok. Förra året skrev Wired-redaktören Chris Anderson en mycket uppmärksammad artikel kallad ”The Long Tail”. Andersons tes: Minskade kostnader för distribution och produktion öppnar för mer nischade produkter. Från att marknaden dominerats av folkliga succéer kan man i framtiden tjäna mer pengar på det som det kommer i ”the long tail”, den långa svansen därefter.
Chris Anderson håller just nu på att utveckla artikeln till en bok. Men i stället för att sitta ensam hemma på sin kammare, och posta filen till bokförlaget när den är klar, så har Anderson valt att visa upp hela arbetsprocessen offentligt på sin blogg, Thelongtail.com. På så sätt kan Chris Anderson fortlöpande testa tankar och idéer på sina läsare. Det finns alltid någon inom varje område som har mer kunskaper än man själv. Undertiteln till bloggen är ”En offentlig dagbok om vägen till en bok”.
Genom att göra arbetet offentligt löper Anderson också betydligt mindre risk att drabbas av skrivkramp eller prestationsångest. Oavsett vad som händer måste han upp i sadeln varje dag. Att ha möjlighet att skjuta upp arbetet tills i morgon kan vara förödande.
Tittar man bakåt i historien märker man också att mycket av det bästa som skrivits har skrivits mot stränga deadlines. Tom Wolfe skrev sin första riktiga roman, ”Fåfängans fyrverkerier”, som en följetong i magasinet Rolling Stone. När tidningens deadline krävde en fortsättning varannan vecka fanns det inga möjligheter att skjuta upp något till morgondagen.
När Tom Wolfe skrev uppföljaren ”En riktig man” hade han den möjligheten. Då tog det elva år och extrem skrivkramp innan han blev klar.
Även Charles Dickens skrev sina bästa romaner offentligt. Storverken ”Oliver Twist” och ”Nicholas Nickleby” skrevs parallellt som följetonger i två olika månadstidningar. Dickens hade även offentliga högläsningar ur ”Oliver Twist”. Som ett sätt att tjäna pengar, men också som ett test att se hur lyssnarna/läsare reagerade. Precis som i en blogg.
(slut)