Alla vägar leder till Norrköping
Intervju med Plura Jonsson i Eldkvarn. Från vägtidningen Riksettan, publicerad hösten 2007. (Varje nummer av Riksettan har en livslängd i butik på sex månader. Därav nätpublicering först nu.)
Text: Jan Gradvall
Lyssnar man på texten till ”Born To Run” är det inte svårt att förstå varför Bruce Springsteen blivit så enormt populär just i Sverige. ”The girls comb their hair in rearview mirrors/ And the boys try to look so hard”. Alla som vuxit upp i en svensk småstad känner igen den bilden. Det kunde lika gärna ha handlat om motorburen ungdom i Sverige.
När de första raggarna dök upp anammade de den amerikanska 1950-talskulturen men försvenskade den. Korvkiosker och mjölkpallar fick ersätta drive in-restauranger och neonljus.
Men drömmen om frihet var densamma. Allting är möjligt när man är på väg någonstans. När man svänger ut på vägen lämnar man problemen och begränsningarna bakom sig.
Plura Jonsson i Eldkvarn, född 1951, borde vara för ung för att ha någon relation till den första generationens raggare och knuttar, men har i sitt låtskrivande gång på gång återkommit till minnesbilderna av dem i barndomens Norrköping.
Familjen Jonsson växte upp på S:t Persgatan i Norrköping, i ett hus bredvid biografen Rialto. På kvällarna brukade han sitta på andra våningen, i ett fönster med djupa fönsternischer av kolmårdsmarmor, och titta ned på alla motorcyklar och bilar som alltid samlades utanför biografen.
I den klassiska Eldkvarn-låten ”Alice” sjunger han: ”Åren kommer tillbaka/ Jag minns S:t Persgatan/ Jag minns en liten pojke, som jämt satt i fönstret och gapa/ På motorcykelgängen utanför Rialto/ På väg till världens ände, det fanns ingen väg tillbaka.”
Även i sitt sommarprogram från i juli i år återkom Plura Jonsson till dessa tidiga minnen som påverkat honom som låtskrivare. När vi nu träffas säger han:
”Det stod nästan alltid raggare och knuttar parkerade nere på vår gata. De kändes lite farliga, vi var lite rädda för dem. Ofta försökte de fånga oss barn om vi sprang förbi. Fick de tag i en började de lekfullt bolla oss fram och tillbaka.”
Som han sjunger i en annan vers i ”Alice”: ”Dom slängde oss upp i luften”.
Även om raggarna och knuttarna lånat sina attribut från Amerika så var attityden och språket svenskt. Eller mer specifikt – östgötskt. ”En kväll skällde en dam på raggarna för att de förde för mycket oväsen på gatan. En av raggarna ropade tillbaka, ’Håll käften kärring innan jag stoppar en morot i fittan på dig’. Det är en mening som sitter kvar.”
Det brukar sägas att alla vägar leder till Rom. I Eldkvarns värld leder alla vägar till Norrköping. Få svenskar har lika ofta färdats på E4:an de 16 milen mellan Norrköping och Stockholm som bröderna Jonssson i Eldkvarn, Plura och Carla
Första gången jag intervjuade Plura Jonsson var för nästan 20 år sedan när Eldkvarn just spelat in sitt kanske allra bästa album, ”Kungarna från Broadway”. Titeln anspelar inte på Broadway, New York, utan ett på fik på Bråddgatan i Norrköping, döpt till Broadway, där de under uppväxten alltid samlades och åt äggmackor.
Den gången var det därför givet att förlägga intervjun med bröderna just dit, till konditoriet i Norrköping. När vi träffades en smärtsamt tidigt morgon i Stockholm, för att på en dag hinna köra de 16 milen fram och tillbaka, sade Carla: ”Fan, Plura. Kunde du inte skrivit en låt om Wienerkonditoriet i Stockholm i stället? Då hade vi sluppit den här manövern.”
Men Plura kan inte sluta skriva om vare sig svenska vägar eller Norrköping. Eldkvarns senaste album, ”Svart blogg”, innehåller en låt, ”Fulla för kärlekens skull”, där texten är utformad som en bilresa genom Sverige. Till en av Eldkvarns bästa melodier sjunger Plura rader som: ”Jag har rest 10 000 mil, mitt liv är tåg och båt och bil”.
”’Fulla för kärlekens skull’ är skriven som en slags road movie”, säger Plura. ”Den börjar med en bilresa och slutar med en sådan. Vad det handlar om är att åka hemifrån, från lägenheten i Stockholm, till Koster där jag spenderat mycket tid de senaste tiden. På bilresan stannar jag i Norrköping. Jag dricker där öl med polare som just begravt en gammal vän, Floyda, och burit hans kista. Sen sätter jag mig bilen igen, tänder en cigarrett och kör vidare till Koster.”
Nej, Plura Jonsson skäms inte för att han röker i bilen. I låten sjunger han: ”Jag sätter mig i bilen och röker en cigarrett/ Ja, ännu finns den sorten som inte gör allt rätt.”
Kanske är det också den attityden – att vägra lyda Socialstyrelsens alla påbud, att vägra äta 6-8 brödskivor om dagen, att göra saker för lusten hellre än hälsan – förklaringen till både låtens och Pluras popularitet. Turnésommaren 2007 blev en av Eldkvarns mest intensiva och framgångsrika någonsin.
En sommar där hela Sverige sjungit med i ”Fulla för kärlekens skull”. När Eldkvarn fick vara med i ”Allsång på Skansen” var det just den låten de valde att framföra – och kom undan med det. Tusentals pensionärer och barn med paraplyer sjöng glatt: ”Vi ska bli fulla för kärlekens skull”.
Ingen svensk artist lär någonsin överträffa Hootenanny Singers rekord på 168 spelningar under en folkparksommar, men 25 spelningar på 31 dagar i juli 2007 är rekord för Eldkvarn. Vissa datum gjorde de två konserter om dagen.
”En dag vaknade vi i Marstrand där vi varit med i TV-programmet ’Studio Virtanen’ kvällen innan”, säger Plura. ”Efter frukost i Marstrand, tåg till Norrköping där och jag Carla uppträdde 16.00 på en alternativfestival. Sedan bil till Arlanda, där vi hade vip-biljetter bokade till planet till Örnsköldsvik. Då slipper man checka in, får egen lounge, får åka limo till startbanan, sist gå på, först gå av. Det kostar flera tusen men man spar en massa tid.”
Plura tar en klunk isvatten innan han fortsätter. ”20.30 samma kväll landade vi i Örnsköldsvik, 22.00 skulle vi stå på stora scenen på en stadsfest i Sundsvall. Resten av bandet var redan där och väntade. När vi landat blev vi hämtade på flygplatsen av en snubbe i en specialbyggd Audi. Han körde i mellan 200 och 250, gjorde omkörningar på insidan, körde mot alla rödljus i Sundsvall. Men vi hann. Vi var där fem minuter i. Jag hann precis röka en cigg innan spelningen. Det var en lång dag.”
Eldkvarns senaste album heter ”Svart blogg”, döpt efter en uppmärksammad blogg som Plura startade två månader innan skivan gavs ut. Det självutlämnade innehållet i bloggen – sex, droger & rock’n’roll – ledde till en medieuppmärksamhet som visade sig vara bästa tänkbara marknadsföring för skivan.
Efter att ha gjort skivor i 33 år hamnade Plura i april 2007 för första gången etta på försäljningslistan.
”Jag skulle hämta upp Werner (Modiggård, trummis) med bilen. Vi skulle åka och spela någonstans. När jag satt i bilen fick jag ett sms. Jag hade inga läsglasögon på mig, men kisade och läste 7:a på hitlistan. Jävla skit, tänkte jag. Övervägde att slänga ut mobilen genom fönstret. När Werner kom ned till sin port stod jag och väntade utanför bilen. Jag höll upp mobilen och frågade: ’Vad står det här?’. Han svarade: ’Det står 1:a på hitlistan. Vad då för jävla hitlista?’ Han fattade inte att hitlistan är samma sak som försäljningslistan. Sedan stod vi där och kramade om varandra på gatan.”
Förlagan till Eldkvarn hette Piska mig hårt och bildades 1971 i Norrköping. De repade hemma hos basisten Tony Thoréns mamma. Det var under denna tiden de halva dagarna satt och fikade på Broadway. Piska mig hårt skivdebuterade 1974 med ”Elisabet”, ett album som slaktades – eller piskades? – av kritikerna. Det tog fem år innan förstaupplagan på 1 000 exemplar sålde slut.
Att döpa sitt hand till Piska mig hårt var kanske inte heller var något kommersiellt genidrag. ”Tony var tvungen att påstå att vi hette Blixt och Dunder för att få en del spelningar.” Media lockades inte heller av att omslaget till ”Elisabet” visar en man som hängt sig från takkrona i sitt vardagsrummet.
Efter den långa uppförsbacken i starten dröje det ända tills 1979 innan genombrottet kom med ”Pojkar, pojkar, pojkar”, deras tredje album under namnet Eldkvarn.
”Det var då vi kunde börja turnera på allvar”, säger Plura. ”Innan dess jobbade jag på posten. Jag höll på med det tills det inte gick längre. När vi fick spelningar sjukskrev jag mig om jag hade kvällsskift. Det höll ända tills vi fick uppträda i ett direktsänt TV-program från Bal Palais i Stockholm. När jag kom till jobbet dagen efter visade det sig att förmannen hade sett mig på TV. ’Jonsson, du ska in till personalplaceraren. Det är hög tid att du bestämmer dig för vad du ska göra i livet’. Det bestämdes att det var lika bra att jag sade upp mig. Och sedan dess har jag kunnat leva på musiken.”
Plura Jonsson berättade i sitt sommarprogram i radio att han fick sitt smeknamn i femte klass i skolan. ”Jag döptes till Plura av en klasskamrat, Per Stenström alias, Sassa, och har sedan dess hetat just Plura”
Hans föddes 1951 som Per Malte Lennart Jonsson. Namnet Malte fick han från en av sin pappas favoritfotbollsspelare, Malte Mårtensson, högerytter i Helsingborgs IF:s fruktade kejda på 1940-talet. Sprintern med det korpsvarta håret som var som bäst under krigsåren och fick smeknamnet ”Svarte Blixten”.
Plura Jonsson är full av den sortens historier. Nämn S:t Persgatan och han kan räkna upp hus efter hus, vem som gjorde vad, beskriva hur det luktade, teckna och levandegöra osannolika karaktärer på ett sätt som för tankarna till musiker som Tom Waits och journalister som Damon Runyon, de stora amerikanska berättarna.
Pluras barndom befolkades av original som Lasse i Dalen, den efterblivne som vinkade åt alla och utstötte ett egendomligt läte. ”Förmodligen försökte han säga hej”. Där fanns sportaffärens föreståndare, Johnny Viking, vars ena arm var utväxt endast till häften, ”den liksom bara hängde”, men som ändå blev svensk mästare i cykel.
Där finns även historierna om hans egen familj. Pappan som jobbade som dessinatör (mönsterritare) vid textilfabriken och av 850 anställda var den sista som fick gå. ”Jag tror han tog det jävligt hårt. Han hade ju jobbat där hela sitt liv.” Mamman, som jobbat som servitris, och sade att han fick jobba med han ville, bara han inte blev musiker. Den sällan nämnda systern, fyra år äldre, som omkom i en bilolycka och vars skivor med Olle Adolphson och Jan Malmsjö blev hans musikaliska rötter.
Familjen Jonssons första bil var en Ford Zephyr. ”Men jag har egentligen inget minne av att jag åkte i den. Därefter köpte farsan en vit Amazon, den finns jag mycket tydligt. Genom jobbet kunde farsan byta upp sig till nya Volvo-modeller år för år, från olika Amazon till 140-serien.”
Även familjens semestrar är förknippade med de olika Volvo-modellerna. Jonssons hyrde lantställe på Norra Finnö i S:t Annas skärgård. ”Farsan och morsan kedjerökte hela vägen. Vi ungar satt där bak, gröna i ansiktet, men fick höra ’Veklingar!’ (grovt östgötskt uttal) om vi klagade. Men alla picknickluncher var fantastiska. Morsan lyckades alltid trolla med maten och dukade upp riktiga måltider på filten.”
”Jag minns särskilt en bilsemester när vi åkte till Bornholm”, fortsätter Plura. ”Farsan hade fått låna ett hemmagjort tält av en polack han jobbade med på textilfabriken. Men när i kom fram till campingplatsen fick han inte upp tältet. Det blev ett jävla liv, men folk strömmade till från alla möjliga håll för att hjälpa till. Det svetsades och svettades. Farsan fick gå i väg och köpa en ölback som tack för hjälpen.”
Det är inte så konstigt att Plura Jonsson, med sitt detaljminne, blivit kontaktad av flera bokförlag. Han valde till slut Norstedts med vilka han nyligen skrev kontrakt för inte mindre än tre böcker. Våren 2008 kommer en bloggbok, hösten 2008 en bok med hans samlade låttexter, våren 2009 en kokbok.
Matlagning har för Plura länge varit en passion nästan lika stor som musiken. ”Mauro Scocco har ett perfekt namn om vi skulle starta en krog: Svart krog.
Just nu har Plura ett eget lamm som går och betar i Värmland, glatt ovetande om att det vid slakten kommer att bli ett eget kapitel i kokboken. ”Min kompis Göran, som köpte lammet åt mig och sköter det, skickade över en bild och undrade vad det skulle heta. Först blev jag ställd. Vad döper man ett lamm till? Men sedan föll sig namnet ganska självklart: Svart får.”
(slut)