Skivrecensioner, DI Weekend
Duffy
Titel: Rockferry
(Rough Trade/Universal)
Betyg: 4
De senaste åren har det dykt förbluffade många unga vita sångerskor med soulröster som låter dubbelt så stora som deras kroppar och dubbelt så gamla som deras ålder. Det är som Carolina Klüft-generationen även tagit över soulmusiken.
Problemet är dock att det snart blir uppenbart att dessa soulunderbarn inte har en aning om vad de sjunger om. Att Joss Stone slog igenom när hon 14 år gammal sjöng Aretha Franklins ”(You make feel like a) Natural woman” säger allt. Låten handlar om en livskris. Och orgasm.
Men 23-åriga Duffy, född som Aimee Anne Duffy, är annorlunda. Hennes röst kan mäta sig med sextiotalets bästa svarta soulsångerskor. Men i stället för att försöka låta som hon levt samma liv som Rosa Parks utgår Duffy från sina egna erfarenheter i Wales.
Hennes debutalbum, ”Rockferry”, är uppkallat efter en tågstation. Innan Duffy fick skivkontrakt jobbade hon som servitris och på en fiskodling. Lukten därifrån går igen i hennes vinägerdoftande, flottyrdrypande och utpräglat brittiska soulmusik. Att lyssna på Duffy känns som att få kaffe upphällt av Dusty Springfield.
Så har hon också bästa tänkbara uppbackning. Som medlåtskrivare finns Bernard Butler från Suede som här från chansen att fullborda den soulvision han skissade på med underskattade McAlmont & Butler.
Jan Gradvall
Ane Brun
Titel. Changing of the seasons
(Balloon Ranger Recordings)
Betyg: 4
Inte sedan Sten Broman fingrade på pipskägget i den samnordiska frågesporten ”Musikfrågan Kontrapunkt” har det förekommit något musikaliskt utbyte de nordiska länder emellan. Svenska musiker och lyssnare vet allt om vad som händer i USA och England, men har varit märkbart ointresserade av vad som händer i grannländerna.
Norska singer-songwritern Ane Brun kan förändra den inställningen. Hon kommer från Molde i Norge men bor och verkar i Stockholm. I Sverige är Ane Brun i dag ett så stort namn att hon i kväll spelar på Göta Lejon, i morgon på Trägårn i Göteborg och på söndag på KB i Malmö.
Ane Brun har tidigare mest varit mest känd för lågmälda ballader framförda på akustisk gitarr. Men med sitt nya album ”Changing of the seasons” tar hon – precis som Anna Ternheim gjorde med ”Separation road” – ett stort musikaliskt kliv i en större och mer komplex klangvärld.
Skivan är producerad av isländske ljudsmästaren Valgeir Sigurosson. Efter attt ha jobbat med Mum och Björk har Sigurosson även anlitats av amerikanska artister som Bonnie ”Prince” Billy och CocoRosie.
De vindpinade isländska stråkarrangemangen blir en perfekt inramning till Ane Bruns skira röst. Själv låter hon mer och mer lik en ung Dolly Parton. Gästspel från Martin Hederos och bakgrundsång av Christian Kjellvander och Tobias Fröberg fulländar denna nordiska samproduktion.
Jan Gradvall
Erykah Badu
Titel: New Amerykah, Pt. 1: 4th world war
(Motown/Universal)
Betyg: 2
Erykah Badus debutsingel ”On and on” 1997 var en sådan där låt som förändrade populärmusiken. Texas-sångerskans grepp var egentligen lika radikalt och omvälvande som Jimi Hendrix 30 år tidigare. Skillnaden var Erykah Badu i stället halverade tempot, skruvade upp basen till elva och briljerade med rösten i stället för en gitarr. Det lät som en sömnig Billie Holiday som landat på en blomma och fått i sig för mycket pollen.
Erykah Badu lyckades behålla den släpiga magin på sina första två album, men har sedan dess försvunnit från rampljuset. ”New Amerykah” är ett försök till en ambitiös comeback. Mycket ambitiös comeback. Skivan är den första av tre temaskivor om dagens svarta Amerika med ambition att tackla allt från 11 september till orkanen Katrina. Tyvärr dock inte alltid med hörbara melodier.
I ett tappert försök att hylla detta vilt spretande album skriver recensenten på Allmusic.com att skivan är ”så speciell att det kommer att ta år att förstå hur speciell den är”. Man kan översätta det med att recensenten tycker den är lika obegriplig som du och jag.
Jan Gradvall
+
Veckans 3 MP3
Joe Higgs, ”There’s a reward”
Från det superba reggaealbumet ”Life on contradiction” från 1975 som nu återutgivits på CD av Pressure Sounds.
Kathleen Edwards, ”The cheapest key”
En kanadensisk Lucinda Williams. ”A is for all the times I bit my tongue, B is for bullshit and you fed me some”.
Rolling Stones, ”Rice Krispies”
Reklamjingel från 1964 som Stones försöker begrava men hela tiden dyker upp på YouTube. Garagerock med extra mycket socker.
Jan Gradvall