Skivrecensioner, DI Weekend
El Perro Del Mar
Titel: From the valley to the stars
(Licking Fingers/Playground)
Betyg: 5
Nyligen fick jag en fråga från en amerikansk journalistkollega om vilka artister jag tycker är svensk musiks just nu största framtidslöften. Jag svarade: Robyn, Frida Hyvönen och El Perro del Mar (Sarah Assbring).
Alla tre ger ut sina skivor på små oberoende bolag. Robyn är VD för sitt eget Konichiwa Records. Frida och Sarah är båda kontrakterade till Licking Fingers, ett bolag som ägs av svenska bandet The Concretes och drivs från en tvårumslägenhet i London.
Vad som också förenar dessa i övrigt helt olika artister är också att de alla tre utvecklat sina helt egna musikaliska universum. För varje ny inspelning de gör, desto mer individuell och unik låter deras musik.
Sarah Assbring kallar sig El Perro del Mar, spanska för ”hunden från havet”. Hennes andra album är ett av de vackraste svenska album jag hört. Det är soulmusik, fast inte svart utan lika kritvit som en oblat. Musik som tar med musiken tillbaka till kyrkorgeln och kyrkorummet.
På nyckelspåret ”How did we forget”, som får en tro att Kållered är grannstad till Memphis. upprepar hon frasen ”It’s easy babe, it’s easy babe to make it hard” tills det låter som en bön. På en annan låt, ”Happiness won me over”, tar hon hjälp av Göteborgssymfonikernas kör. Totalt egensinnigt. Och fullkomlig briljant.
Jan Gradvall
Goldfrapp
Titel: Seventh tree
(Mute/EMI)
Betyg: 4
De bästa låtarna till James Bond-filmer har varit de glittrigaste och divigaste shownumren. Från Shirley Basseys ”Goldfinger” och Nancy Sinatras ”You only live twice” till Carly Simons ”Nobody does it better” och Sheena Eastons ”For you eyes only”.
Engelska duon Goldfrapp skulle kunna beskrivas som James Bond-musik överförd till dansgolvet. Eller snarare dansgolvet efter att diskoteket stängt. Medan Hamlet hade sin dödskalle låter Alison Goldfrapp som en ung Liza Minnelli som håller en discokula i handen.
På sitt fjärde album har duon lämnat glampopinfluenserna från andra och tredje albumet och i stället gått tillbaka till melankolin från debuten. Men den dekadenta magin är intakt.
Jan Gradvall
Sheryl Crow
Titel: Detours
(A&M/Universal)
Betyg: 3
Om inte Lance Armstrong pensionerat sig som cyklist efter Tour De France 2005 hade han nog kört av vägen när han fick höra ”Diamond ring” från den här skivan. Sheryl Crows uppgörelse med deras kraschade förhållanden är en pinne instucken i Armstrongs ekrar. Deras förlovning varade bara i ett halvår. Eller som Sheryl Crow vrålar i låten: ”Diamond ring! Diamond ring! Don’t mean anything”.
När Per Gessle spelade in sitt senaste album hade han ”muskelbefriad pop” som sympatiskt rättesnöre. Mitt problem med Sheryl Crows musik har också alltid varit att det är för mycket muskelrock. Bredbent musik som är alldeles för kär i sin gura. Men samtidigt lyckas hon alltid pricka in några låtar som låtar som en nedvevad ruta på en freeway i Los Angeles. ”Love is free” är strålande.
Jan Gradvall
Herbie Hancock
Titel: River – The Joni Letters
(Universal)
Betyg: 3
Precis när man trodde att amerikansk och svensk populärkultur hade smält samman blir man påmind om att det – fortfarande – ligger en ocean emellan.
Vilka var de två bästsäljande albumen i USA under 2007? Rätt svar är Josh Grobans julalbum ”Noël” (3,7 miljoner) och ”High School Musical 2” (3 miljoner).
Vilket artist fick en Grammy för ”Album of the year”? Amy Winehouse? Feist? Arcade Fire? Nej, 67-årige Herbie Hancock för sitt hyllningsalbum till 64-årige Joni Mitchell.
Det är visserligen glädjande att ett jazzskiva blir årets album. Det är för första gången det hänt sedan 1965 (”Getz/Gilberto”). Men det är bisarrt och genant för Grammygalan att priset 2008 gick till den här trevliga men obetydliga jazzskivan med gästsång av Norah Jones och Tina Turner. Det var inte ens förra årets bästa Joni Mitchell-hyllningsskiva. Det var ”A tribute to Joni Mitchell” med Björk och Prince.
Jan Gradvall
+
Veckans 3MP3
REM, ”Supernatural superserious”
Michael Stipe gör upp med sin uppväxt på kollo. Och Peter Buck kommer ihåg att han kan ringa upp Gud med gitarren. Det bästa REM gjort sedan ”Automatic for the people”.
Tomas Andersson Wij, ”Sommar på speed”
I en intervju för två år sedan beskrev Andreas Mattsson sin låt ”Summer of speed” som ”Tre långa verser om misär och ingen refräng”. Att denna försvenskning är briljant säger lika mycket om Andreas som TAW.
Flo Rida feat. T-Pain, ”Low”
I samma tradition som ”Above the rim” är ”Step up 2 the streets” en skitfilm med oslagbart soundtrack. Suverän mix av det bästa på svart amerikansk radio. ”Low” just nu etta i USA.