Skivrecensioner, DI Weekend
Jack Johnson
Titel: Sleep through the static
(Universal)
Betyg: 4
I en pressrelease meddelar surfaren och barfotamannen Jack Johnson att han spelat in sitt nya album enbart med hjälp av solenergi. Det är så EK (ekologiskt korrekt) att man vill skjuta honom. Eller åtminstone gå runt i lägenheten, tända alla lampor och låta dem stå på hela dagen medan man själv är på jobbet. Eat that, Al Gore!
Men så fort man hör Jack Johnsons musik får man direkt oerhört dåligt samvete över att man någonsin tänkt så lumpna tankar. Denne 32-årige singer-songwriter från Hawaii är på god väg att skapa in en av 2000-talets starkaste sångkataloger.
Till noggrant utmejslade och delikata popmelodier, med större djup än man först anar, sjunger Jack Johnson om att göra barn, bli förälder och sedan oroa sig för hur det egentligen ska med gå allt; både i den lilla världen och den stora.
Jämfört med hans geniala ”Nicke Nyfiken”-soundtrack är uppföljaren ”Sleep through the static” ett mörkare och vemodigare album men samtidigt också mer allmängiltigt och mer angeläget. Bli inte förvånad om ”Sleep through the staic” blir ett av 2008 års mest sålda album.
Jan Gradvall
Nicolai Dunger
Titel: Nicollide and the carmic retribution
(Capitol/EMI)
Betyg: 4
Det här är den skiva som Rufus Wainwright ständigt försöker göra. Eller som Jeff Buckley kunde ha gjort om han fått chansen att göra en riktig uppföljare till ”Grace”. Att det är svenske Nicolai Dunger som slår handen först i kaklet är förbluffande men samtidigt inte oväntat.
Under sin tolv år långa skivkarriär har Piteå-uppväxte Nicolai Dunger bara blivit och bättre. Efter fjolårets utmärkta ”Rösten och herren” återvänder han nu till engelska som sångspråk. ”Nicollide and the carmic retribution” är någon sorts musikal, magnifikt arrangerad med stråkar och blås, med en ambitionsnivå som gränsar till vansinne. Men man behöver inte förstå ett dugg av innehållet eller sammanhanget för att beröras av den förtrollande vackra musiken.
Om Idol-Amanda vill hitta en låt som kan följa upp hennes version av ”Hallelujah” är det Nicolai Dungers ”To free to be gone” hon ska spela in.
Jan Gradvall
Hot Chip
Titel: Made in the dark
(EMI)
Betyg: 4
På John Travoltas tid var man tvungen att passera bord, stolar och bardisk för att komma till dansgolvet. I dag räcker det med att sätta sig vid datorn och ta på sig ett par hörlurar.
På var sin sida om Atlanten gör LCD Soundsystem från Brooklyn och Hot Chip från sydöstra London hemgjord elektronisk musik där dansgolvet är en plats i tanken snarare än något konkret och upplyst. ”Don’t dance” är en typisk titel på en Hot Chip-låt.
Intressant är också hur både LCD Soundsystem och Hot Chip nästan samtidigt börjat använda mer gitarrer och liveinstrument. Och hur de både därmed närmar sig Talking Heads, särskilt deras album ”Fear of music” och ”Remain in light”.
På uppföljaren till Hot Chips utmärkta ”The Warning”, av många utsedd till 2006 års bästa album, är det kärleksballaderna som imponerar mest. Titelspåret ”Made in the dark”, ”We’re looking for a lot of love” och ”In the privacy of our love” är låtar som tangerar magin i Talking Heads ”Heaven”. Och ”Touch to much” är underbar.
Jan Gradvall
Jonny Greenwood
Titel: There will be blood (Soundtrack)
(Nonesuch)
Betyg: 3
Det är talande hur några av världens bästa och mest intressanta gitarrister förenas av att de verkar göra allt för att slippa spela gitarr. The Edge i Bono, Sami Siviö i Kent och Jonny Greenwood öppnar mycket hellre sina laptops när de får chansen. Och söker sig någon helt annanstans än traditionell rockmusik.
Jonny Greenwoods ljudspår till Paul Thomas Andersons flerfaldigt Oscarsnominerade film ”There will be blood” påminner inte om Radiohead på annat sätt än vemodet och egensinnigheten. Det är utmanande orkestermusik, framförd av BBC Orchestra, som gör att man som lyssnare känner sig orolig, ensam, utsatt. Men man blir extremt sugen på att se filmen.
Jan Gradvall
+
Veckans 3 MP3
Duffy, ”Rockferry”
23-årig blond soulsångerska från Wales som kommer att bli lika stor som Amy Winehouse. Räkna dagarna till mars då albumet släpps.
Jim Ford, ”I’m ahead if I can quit while I’m behind”
En av tidernas bästa låttitlar. Och Jim Fords egen version överträffar Brinsley Schwartz. Från utmärkta nya postuma samlingen ”Point of no return”.
Joe Jackson, ”Too tough”
Joe Jackson har alltid gjort pop som klär sig lika bra som jazz. Nya ”Rain” innehåller flera låtar i klass med ”Sunday papers” och ”Stepping out”.