Skivrecensioner, DI Weekend

AC/DC
Titel: Plug me in (DVD)
(Sony BMG)
Betyg: 4

Inom affärsvärlden talar man om ”Level 5 Leadership” som den nya förebilden inom ledarskap. En undersökning av Jim Collins har visat att de bästa företagsledarna inte är de mest karismatiska och bullriga, utan de mer lågmälda och reserverade. De som inspirerar sina anställda med sin egen självuppoffrande arbetsinsats. Med andra ord: mer Lincoln och Sokrates än Patton och Caesar.

Angus Young i AC/DC är ett utmärkt exempel på ”Level 5 Leadership” i rockmusiken. I 35 år har han stått där iklädd sin skoluniform och visat att han aldrig glömt sin hemläxa. Samtidigt som Angus Young själv jobbat hårdare än någon annan har han också sett till att hans medarbetare aldrig förlorat fokus på uppgiften. En AC/DC-medlem har aldrig, aldrig spelat en ton för mycket.

DVD-boxen ”Plug me in”, med sju timmar konsertfilmer från 1975 till 2003, är en unik uppvisning i hur disciplin och arbetsglädje kan förvandlas till exakt samma sak.

Jan Gradvall

Holy Fuck
Titel: LP
(Young Turks/import)
Betyg: 4

Vilken sorts antikviteter kommer framtidens Peder Lamm-typer att auktionera ut i TV? Något som med stor sannolikhet kommer att stiga i värde är vad som i dag betraktar som elektroniska skräpprodukter. Den typen av leksaker och daterade spel och mobiltelefoner som matas ner i återvinningscontainrar håller redan på att få ett betydande andrahandsvärde, inte minst bland musiker som letar efter unika ljud.

Holy Fuck är ett kanadensiskt band som improviserar fram sin musik just med hjälp avdankade teknikprodukter. Ju mer konstgjorda ljuden låter, desto bättre. På bandets album hörs allt från plastig barnsynthesizer till laserpistoler och ljudet från en filmprojektor. Genom att spinna vidare på idéer som föddes med tyska sjuttiotalsband som Neu! och Can gör musik som både känns utmanade och lekfull. Har du någonsin varit i Tokyos teknikdistrikt Akihabara? Så här låter det.

Jan Gradvall

Jack Penate
Titel: Matinée
(XL/Playground)
Betyg: 4

På sjuttiotalet hade Expressen en popskribent som osannolikt nog hette Keith Millom. Varje gång jag hör bubblande gitarrpop tänker jag på ett citat från en av Keith Milloms skivrecensioner: ”Det stavas pop. Drick det i stora klunkar”. Jag minns inte vilket artist det gällde, men det passar perfekt in på 23-årige engelsmannen Jack Penate. Med en smittande entusiasm som inte hört sedan Jilted John och Housemartins bankar han fram den ena genialt enkla poplåten efter den andra på sin slitna Telecaster. Det låter som en flaska Trocadero fått skivkontrakt.

Jan Gradvall

OBS! Hans efternamn Penate ska skrivas med en våg över bokstaven n. (Vet inte hur man får fram det tecknet i datorn.)

Soundtrack: I’m not there
(Sony BMG)
Betyg: 4

Musikåret 2008 har redan en höjdpunkt inskriven i almanackan: 8 februari är det biopremiär för Dylan-filmen ”I’m not there”. Efter en förhandsvisning har jag inte kunnat sluta lyssna på vare sig Dylan eller soundtracket. Att låta sex olika personer spela Bob Dylan är inte krystat utan helt logiskt. Hur ska man annars kunna fånga en artist som ständigt ömsat skinn och medvetet satt hela autenticitetsbegreppet ur spel?

Två nyckelscener i filmen är också höjdpunkter på skivan. Den ena är ”Goin’ to Acapulco” i en utomjordisk version av Jim James från My Morning Jacket tillsammans med Calexico. Låten framförs av dem själva i en hallucinatorisk sekvens där Richard Gere spelar en Bob Dylan från 1800-talet som rider runt i bergen runt Woodstock och möter gycklare, dvärgar och till och med giraff. Förmodligen magstarkt för många, men som bildsatt tolkning av hela ”The Basement Tapes” är sekvensen genial.

Den andra är höjdpunkten är ”Pressing on”, en annan bortglömd och, inser man nu, fantastisk soullåt från albumet ”Saved”. Christian Bale, magnifik som den kristne Dylan, står på en scen i en liten frikyrka någonstans och sjunger den med magnetisk utstrålning. Rösten som Bale mimar till i sekvensen tillhör i själva verket John Doe, känd från Los Angeles-bandet X, som här överträffar både sig själv och Dylans original.

Jan Gradvall

+

Veckans 3Mp3

Adele, ”Chasing pavements”
2008 års första nya stjärna. En ny engelsk soulröst jämförbar med Alison Moyet och Beth Gibbons från Portishead. Fantastisk låt. Se och hör på YouTube.

Panda Bear, ”Comfy in nautica”
Stämsången från Beach Boys ”Pet Sounds” kanaliserad rakt in i det digitala 2000-talet. Hela albumet ”Person Pitch” rekommenderas varmt.

Richard Hawley, ”Coming home”
Sheffield drömmer. Från hans allra första, namnlösa skiva från 2001 som få har hört men nu finns återutgiven.