Krönika, Dagens Industri
Weekend
Krönika
Jan Gradvall
Den 9 januari 2008 dör Grammisgalan. Att galan länge haft problem är ingen hemlighet. En mångårig inkonsekvens i juryarbetet har gjort att vare sig publik eller artister längre vet vad en Grammis egentligen är värd. Därav alla uteblivna artister på galan. Därav de många arroganta tacktalen.
Men att försöka rädda Grammisgalan genom att låta svenska folket vara med och rösta fram vinnarna kommer att ge precis motsatt effekt.
För att förstå vad de nya reglerna innebär kan man ta något av dessa album som exempel: Cornelis Vreeswijks ”Ballader och oförskämdheter”, Pughs ”(Ja, dä ä dä!)”, Barbro Högbergs ”Med ögon känsliga för grönt” John Holms ”Sordin”, Ulf Lundells ”Vargmåne”, Magnus Ugglas ”Om Bobbo Viking”, Ebba Gröns ”We’re only in it for the drugs”, Lustan Lakejers debut, Jakob Hellmans ”… och det stora havet” eller Jenny Wilsons ”Love and youth”.
Gemensamt för alla dessa album är att det är klassiska verk som förändrat den svenska populärmusiken och borde finnas i alla skivhyllor. Men gemensamt för dem alla är också att deras inflytande inte alls återspeglades av försäljningssiffrorna året när de släpptes.
Och därmed hade ingen av dem belönats med en Grammis. I och med att så få hade hört dem, hade de helt enkelt fått för få röster. Egentligen är det heller inget konstigt med det. Det ligger i sakens natur att de mest banbrytande och nyskapande albumen och artisterna tar tid på sig att hitta sin publik. Så har det alltid varit, så kommer det alltid att vara.
Debutanten Cornelis Vreeswijk hade varit chanslös i en omröstning 1964, precis som Ebba Grön hade varit 1979 eller Jakob Hellman 1989.
Det är också därför alla betydande branschpris i världen inte utses genom folkomröstningar utan av olika jurykonstellationer. Guldbaggen och Augustgalan väljs av branschfolk. Likaså amerikanska galor som Grammy, Emmy och Oscar. Till och med i det hyperkommersiella USA särskiljer man på popularitet och kvalitet. Men alltså inte längre i Sverige.
Nyordningen av den svenska Grammisgalan är framtagen i samråd med produktionsbolaget Baluba. Peter Settman & Co har fått i uppdrag att göra galan så folklig som möjligt, allt för att den bättre ska fungera i TV. Det är mycket möjligt att Baluba lyckas med just det. Det är mycket möjlighet att Peter Settman skulle kunna göra alla pris lite festligare genom att ändra reglerna så att ”vanligt folk” kan rösta på vinnarna.
Men det finns en poäng i att inte Camilla Läckberg fick årets Nobelpris i litteratur. Det finns en poäng i att låta andra aspekter än popularitet styra urvalsprocessen. Ponera om filmbranschen haft samma röstningsförfarande. Om året varit 1957 hade publiksuccén ”Åsa-Nisse i full fart” fått fler röster än Ingmar Bergmans då mindre besökta ”Smultonstället”.
Allra märkligast med Grammisgalans nyordning är att det dessutom redan finns en annan gala där svenska folket verkligen får bestämma. Aftonbladets Rockbjörn, som hålls 24 januari, har blivit en institution just tack vare sin konsekvens. Där är det solklart vad som gäller.
Därmed har Rockbjörnen också mycket hög status bland artisterna.
Men i Grammisgalan vet ingen vad som gäller. I den nya sönderkompromissade varianten bestämmer varken folket eller juryn. Folket omyndigförklaras genom att en jury valt ut vad de får rösta på. Och röstningen stängs på julafton klockan 15.00. Sammantaget låter det som något hämtat från ”Mosebacke monarki”.
+
FÖRESTÄLLNING
Henrik Schyffert, ”The 90s: Ett försvarstal”. En av de bästa föreställningar jag sett i Sverige alla kategorier. Schyfferts mästerverk.
BLOGG
Anders Mildner, Sydsvenskan. Under parollen ”Nya medier, ny kultur” bevakar han just det. Bästa och mest lärorika mediebloggen i Sverige just nu.
HYRFILM
”The Bourne Ultimatum”. Det går att göra konstverk även av actiongenren. Varenda scen är på väg framåt. Matt Damon springer rakt in i filmhistorien.
+
BONUS NR 1:
Världens just nu bästa skådespelare? Min röst går till Christian Bale. Den elektriska period han är inne just nu börjar kunna jämföras med Al Pacinos tidiga sjuttiotal.
Filmåret 2008 börjar med två omistliga Christian Bale-filmer. Förhandspubliciteten kring Dylan-filmen ”I’m not there” (premiär 8 februari) har kretsat kring Cate Blanchetts väntade Oscarnominering för sin roll som Dylan. Men Bale, som spelar Dylan i två olika tidsperioder, är minst lika bra.
En månad senare, 8 mars, är det premiär för mästerliga nyinspelningen av ”3:10 to Yuma”. Trots att Christian Bale har den mindre tacksamma good guy-rollen i denna västernfilm lyckas han nästan överträffa självaste Russell Crowe.
Men redan nu går det att se Christian Bale i sitt livs form. Werner Herzogs utmärkta ”Rescue dawn” fick aldrig biopremiär i Sverige utan gavs ut direkt ut på DVD där den nu välförtjänt klättrar på hyrfilmstoppen.
Christian Bale spelar en tysk-amerikansk pilot som blev nedskjuten och tillfångatagen under Vietnamkriget. Med sina sedvanligt utmärglade kinder har onaturligt viktminskning blivit något av Bales signum.
Men i stället för att bara se hålögd lyckas han föra upp lidandet på en närmast konstnärlig nivå. Att se Bale i ”Rescue dawn” är nästan som att höra John Coltrane spela solon. Trots all den smärta som uttrycks blir man upprymd och lycklig av hans totala hängivenhet till uppgiften.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Branschtidningen Entertainment Weekly utser varje år ”Entertainer of the year”. Vanligen brukar utmärkelsen gå till en skådespelare eller musiker. Men i hård konkurrens med Johnny Depp, James Gandolfino, Rihanna, Will Ferrell och Tina Fey går utmärkelsen i år till J.K. Rowling, författarinnan bakom Harry Potter.
I sin motivering radar Entertainment Weekly upp siffror som gör andra motiveringar överflödiga:
15 miljarder dollar = vad Harry Potter-industrin totalt beräknas ha omsatt.
400 miljoner = antal exemplar som böcker har sålt
4.49 miljarder dollar = intäkter från Harry Potter-filmerna
Trots att alla böcker ännu inte filmats har Harry Potter-serien redan passerat James Bond och ”Star wars” som den mest lukrativa filmfranchisen genom tiderna. J.K. Rowling själv sitter just nu på caféer i Skottland och skissar på nya idéeer.
Jan Gradvall