Krönika, Dagens Industri

Weekend 16 november

Krönika

Jan Gradvall

Hösten 2007 kommer att gå till historien som en tid när två etablerade artister totalt bröt mot alla konventioner i branschen. Den 10 oktober släppte Radiohead ett album utan att ha skivkontrakt. Den 18 november inleder Peter LeMarc en turné där han instruerat sitt bokningsbolag EMA Telstar att inte ge bort en enda pressbiljett.

Turnén är den första som Peter LeMarc, en av Sveriges mest hyllade liveartister, gjort på 14 år. Premiärframträdandet på Cirkus på söndag blir en intressant vattendelare i branschen på samma sätt som Radioheads nätsläpp var det. Vilka har valt att betala? Och vilka har inte gjort det?

När detta skrevs hade Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Dagens Industri köpt biljetter, medan Dagens Nyheter och Expressen inte hade gjort det. Åtminstone inte den officiella vägen. Ingen av dem har heller en chans att göra det i efterhand. Alla konserter på turnén är sedan länge slutsålda.

Alternativet för de tidningar som i dag står utan biljett är att gå in och köpa en på Tradera. Det gjorde Trollhättans tidning när de fick redo på att det var enda sättet att recensera bygdens mest framgångsrika artist. Även Östgöta Correspondenten och Uppsala Nya Tidningar har enligt källor köpt biljetter till konserterna i sina respektive städer.

När Peter LeMarc säger att ingen fått någon gratisbiljett menar han det verkligen. Om musikerna i hans band velat bjuda in någon närstående har de fått köpa biljetter. Peter LeMarc gick själv till ett ATG-ombud i Bagarmossen och köpte tre biljetter: till sin fru, son och dotter.

”Vad det handlar om är någon sorts rock’n’roll’kommunism”, säger Peter LeMarc. ”Varför ska vissas kunna gå före i kön? Varför ska någon sur jävel på DN, som aldrig gillat det jag gjort, uppta en dyr plats när den i stället kan gå till någon som verkligen vill se konserten. Jag låter hellre biljetterna köpas av de som väntat i 14 år. Det ger mig en säkerhet, en trygghet. Jag vet att jag är bland vänner.”

Under de 14 år som Peter LeMarc inte har turnerat har hela branschen hunnit förändras. 1993 sågs konserter i första hand som ett skyltfönster för att sälja skivor. Det var där de stora inkomsterna fanns.

Men på 2000-talet, när hela skivbranschen är i fritt fall, har konserterna återigen blivit den viktigaste inkomstkällan. Rockbranschen har gått varvet och befinner sig återigen när den började på 1950-talet. Det centrala är återigen mötet mellan artisten och publiken. Sam Cooke live at The Harlem Square Club. Peter LeMarc live på Cirkus.

”En CD-skiva är inte värd lika mycket längre”, säger Peter LeMarc. ”Journalister kan få dem gratis, andra kan ladda dem. Men med en konsertbiljett är det annorlunda. Den har verkligen ett värde, kanske till och med ett andligt värde om uttrycket tillåts. För en konsertupplevelse går inte att få på något annat sätt än att vara där på plats. Jag tror därför att konserter kommer att bli ännu viktigare i framtiden.”

Peter LeMarc fyller 50 nästa år. Samtliga hans album har sålt guld eller platina. Att han slutade turnera berodde på en scenskräck som han efter flera år i terapi nu lärt sig hantera. Inför den stundande turnén räknar han med att spela ungefär två timmar varje kväll. ”Fast vi har repat in fyra timmars material. Man vet aldrig.”

(slut)

+

GRADVALLS VAL

DVD

”Wallenbergs” (Pan Vision). Den gedigna SVT-dokumentären från i januari släpps på onsdag som hyr- och köpvideo.

ROMAN

Lars Gustafsson, ”Yllet” (Natur och Kultur, pocket). Gustafsson är en ny upptäckt för mig. Roman från 1973 som är så tajt, så lekfullt smart.

TV

”Idol”. Men varför försöker TV4 göra om det från ett unikt tävlingsprogram till ett urvattnat underhållningsprogram? I USA skulle ingen ifrågasätta juryn.

+

BONUS NR 1:

Filmhistoriens mest utdragna dödsscen återfinns inte i någon enskild film utan gäller en hel genre. Västernfilmen har varit dödsdömd i 30 år. Minst. Men varje gång man tror att slutet slutligen har kommit – och en dammig präst med svettig panna kallats in för sista smörjelsen – så rosslar det till i patienten. Och det blir ett ärevarv till.

Västerfilmens räddare denna gång heter ”3:10 To Yuma”

Om inte SF just hade flyttat fram till den svenska premiären till 7 mars hade jag varit frestat att utnämna den till årets bästa film. ”3:10 to Yuma” är en remake på en film från 1957. Glenn Ford och Van Heflins gamla roller har övertagits av Russell Crowe och Christan Bale. Båda magnetiskt bra. Regissör är James Mangold från Johnny Cash-filmen ”Walk The Line”.

Men framförallt är den täta historien av deckarmästaren Elmore Leonard som fortfarande imponerar. En ung Elmore Leonard skrev ”3:10 To Yuma” redan 1953 – varför har inte alla filmer så coola titlar? – som en novell för tidningen Dime Western Magazine.

I väntan på biopremiären rekommenderas en utmärkt analys av västerngenrens oroliga EGK-kurva av Richard Corliss, tidningen Times utmärkta filmkritiker. Artikeln finns på Time.com under rubriken ”Too Tough To Die”.

Richard Corliss konstaterar att en anledning till att så få unga verkar gilla västernfilmer, vilket också skrämmer bort filmbolagen, är det oundvikligen ålderdomliga tempot. Som någon säger i artikeln: ”You can speed up spaceships and cars, but you can’t speed up horses.” Samtidigt är det exakt det jag själv gillar med genren.

Originalet till ”3:10 To Yuma” finns på DVD. Remaken med Russell Crowe och Christian Bale släpps som amerikansk DVD 8 januari.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Vad är god journalistik? Enligt Stora Journalistpriset, som delas ut torsdag 22 november, är journalistik en idrottsgren som går att reducera till enskilda händelser. Ett scoop. Ett avslöjande. Ungefär som höjdhopp fast med bokstäver.

Men är det inte både viktigare och svårare att under 52 veckor om året i stället ha den högsta lägstanivå?

Om man ser på journalistik just som en pågående process borde priset som både årets förnyare, årets berättare och årets avslöjare gå till Martin Kellerman. Vad Martin Kellerman avslöjar i sina serier är samtiden. Och han gör på ett så radikalt nytt sätt att folk inte ens fattar att det är journalistik.

Förutom att Martin Kellerman håller förbluffande hög standard på sin ”Rocky”-serie har nu debuterat som textförfattare, utan teckningar, med utmärkta dagboken ”En serietecknares dagbok” (Kartago Förlag). Det innovativa språket och iakttagelseförmågan är på samma nivå som Jack Keroauc och Biggie Smalls: ”Blev harassad av en möhipppöbel när jag satt och käkade lunch och läste en tre dagar gammal Metro på en trottoarservering på Hornsgatan”.

Jan Gradvall