Krönika, Dagens Industri
Weekend 9 november
Krönika
Jan Gradvall
På 1960-talet och 1970-talet lyckades Sten Broman föra ut klassisk musik till en masspublik. Iförd någon av sina skräddarsydda kostymer, alla ritade av honom själv, ledde Lundaexcentrikern TV-programmet ”Musikfrågan Kontrapunkt” och lyckades få en miljonpublik att intressera sig för invecklade frågeställningar om Schönberg och Bruckner.
Dagens motsvarighet till Sten Broman finns på nätet. På sajten Keepingscore.org kan man i detalj följa verk av kompositörer som Beethoven och Stravinskij. Keeping Score drivs av Michael Tilson Thomas på San Fransisco Symphony. Förutom att man kan se och lyssna på hans introduktioner till alla verken kan man till och med följa partituret till exempelvis ”Våroffer”.
Samtidigt som man lyssnar på musiken kan man också pausa för att se hur Michael Tilson Thomas dirigerar samma stycke. Eller klicka på den interaktiva meny som gör att man själv kan prova på att dirigera.
Keeping Score är en del av större renässans som den klassiska musiken just nu upplever tack vare nätet. I en artikel i New Yorker konstaterar Alex Ross: ”The Internet may be killing the pop CD, but it’s helping classical music.”
Mellan 1980 och 2000 försvann den klassiska musiken mer eller mindre från mainstreammedia. Men på Internet, där ingenting stoppas av statistiska undersökningar som dömer ut något som för smalt, frodas intresset för musiken. Även om det fortfarande bara är två-tre procent av befolkningen som konsumerar klassisk musik så innebär det en mångmiljonpublik globalt.
Det finns just nu fler bloggar om klassisk musik än någon kan räkna. Men det säger en del att Alex Ross lyckas hitta fem bloggar skriva av oboister. Det är inte bara musiker som bloggar, både professionella och amatörer, utan dirigenter, kompositörer och mezzosopraner (kolla Yankee Diva) som på olika sätt har ett behov att ventilera sitt inre.
Och därmed även låter lyssnarna komma närmare musiken.
Alex Ross påpekar ironin i att Arnold Schönberg, känd som en av 1900-talets svåraste kompostitörer, genom Internet nu har blivit den mest inbjudande. The Arnold Schönberg Center är ett veritabelt nätmuseum där man, utan kostnad, kan lyssna på hans kompletta verk genom streamad radio.
För den som är novis på klassisk musik kan traditionella skivaffärer kännas mer skrämmande än lockande. Man vet ju inte ens var man ska böra bläddra. Men i cyberrymden kan ingen se dig rodna.
Klaus Heymann på Naxos var den första som insåg nätets potenial. Redan 1996 gick det att provlyssna gratis på hela Naxos-katalogen. I en sjunkande skivbransch omsatte Naxos i fjol 82 miljoner dollar, varav 25 procent var för rent digital musikförsäljning..
Naxos erbjuder också den typ av prenumerationstjänst på musik som popbranschen just nu diskuterar. För 19.95 dollar om året har man tillgång till hela Naxos-katalogen på nätet. Av totalt elvatusen prenumeranter är hälften under 40 år.
Även iTunes Music Store har ända sedan starten 2003 framgångsrikt storsatsat på klassisk musik. Marknadschefen Chris Bell är själv klassisk violinist. Till New York säger han att kunderna har mycket bredare musiksmak än vad alla trott. ”Vi säljer lika mycket hiphop till klassiska musikköpare som jazz. Vi har gjort iTunes till en trygg plats att prova klassisk musik. Det är lätt att provlyssna och köpandet får låg riskfaktor.”
Man kan nästan se hur Sten Broman (1902-1983) vrider sig i sin grav och entusiastiskt börjar dirigera med armarna.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
DVD
”Help” (EMI). Återutgivning av Beatles underbart optimistiska film från 1965. Vilka bilder! Finns även som exklusiv presentbox med hyllningsessä av Martin Scorsese. Plus hela Richard Lesters manus, komplett med anteckningar i blyerts.
TV
”Närbild”, SVT, onsdagar 21.30. Fredrik Sahlin var den bästa programledare ”Filmkrönikan” haft sedan Nils-Petter Sundgren. Nu har han slutligen fått ett eget program. I utmärkta ”Närbild” intervjuar han Sveriges bästa skådespelare.
SERIEROMAN
Adrian Tomine, ”Shortcomings” (Drawn & Quarterly). Amerikansk-japansk författare och tecknare som berättar lika mycket med bilder som med ord. Briljant samtidsskildring. Som att uppleva en film i läsefåtöljen.
+
BONUS NR 1:
Canal+ har länge haft den mest innovativa pressavdelningen i Sverige. Det var först efter att Canal+ började skickade ut förhandskassetter på sina TV-serier som de andra stora kanalerna började följa efter.
Nu har Canal+ också blivit den första kanalen som lagt ut en serie på nätet innan den ens sänts i TV. På måndag är det premiär för den utmärkta nya komediserien ”Flight of the Conchords”.
Men redan i dag kan alla intresserade gratis gå in och titta på serien på http://webtv.canalplus.se. Avsnittet ligger ut hela november.
Serien bryter även ny mark vad det gäller komediserier. ”Flight of the Conchords” är namnet på en riktig musikduo från Nya Zealand. Bret McKenzie och Jermaine Clement spelar sig själva i serien, men vad som händer dem är styrt av manus.
Hur skulle gå om de på riktigt bestämde sig för att försöka slå i New York? Förmodligen precis så illa som det går i serien.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
På onsdag öppnar Stockholm Filmfestival. Imponerande nog den 18:e i ordningen
Att Stockholms filmfestival hade något extra blev uppenbart 1992 när en ung Quentin Tarantino var med och tävlade och vann med sin debutfilm ”Reservoir dogs (De hänsynslösa)”. Tarantino gillade festivalen så mycket att han stannade kvar flera dagar extra. Veckan efter kunde han ses på caféer i Stockholm där han satt och skrev manus, kanske på det som blev hans nästa film ”Pulp Fiction”.
Bland höjdpunkterna i årets festival, 15-25 november, finns Anton Corbijns lysande film om Joy Division, ”Control”, samt bröderna Coens ”No country for old men”.
Årets hedersgäst är Paul Schrader som kommer till Stockholm 18 november för att motta sitt pris. Samtliga filmer i festivalen Schrader-serie är värda att se. En av de minst kända men bästa är ”Blue Collar”, en film från 1978 med Harvey Keitel och komikern Richard Pryor i sitt livs roll. Öppningsscenerna, till tonerna av Captain Beefhearts ”Hard workin’ man”, är både filmhistoria och musikhistoria.
Jan Gradvall