Krönika, Dagens Industri
Weekend 19 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Den 8 november släpper H&M en ny lyxkollektion skapad i samarbete med den italienske modedesignern Roberto Cavalli. Temat på bilderna som skickats ut till pressen är hårt festande överklassungdom. Idealet som lyfts fram är, helt i linje med den rådande tidsandan, att vara väldigt smal, väldigt snygg och väldigt rik. Och det finns inte ett spår av ironi i det.
Det är i sådana ögonblick man inte kan låta bli att längta tillbaka till nittiotalet. Den engelske journalisten Michael Bracewell har i sin bok ”The Nineties: When Surface Was Depth” (Flamingo) träffande beskrivit nittiotalet som ”decenniet som aldrig lyckades bli ett decennium”.
Ingen kan sätta fingret på vad nittiotalet egentligen stod för. Det var alldeles för ironiskt för det. Men samtidigt fanns det åtminstone medvetna val bakom nittiotalets tvångsmässiga distansering till allt och alla. Ett avståndstagande som i jämförelse med 2000-talets ideal närmast framstår som en proteströrelse.
Det är därför intressant att ett antal olika kloka personer, oberoende av varandra, nu börjat tala om nittiotalet som ett missförstått och baktalat decennium. Och till och med börjar försvara det.
I början av december har Henrik Schyffert premiär på en ståuppföreställning som fått just titleln ”The 90’s – ett försvarstal”. Schyffert skriver på sin blogg: ”Jag ska göra en en monolog om nittiotalet. The 90’s. Årtiondet då jag var ung och lovande”.
Föreställningen utlovas att bli en självterapeutisk uppgörelse med hans egen mediekarriär och ofrivilliga position som galjonsfigur för ”den ironiska generationen”. Ett begrepp som jag är rädd att jag själv är skyldig till. Jag myntande uttrycket i en artikel om Generation X i Nöjesguiden 1993.
Reklamen för ”The 90’s” är, förstås, ironisk. I stället för en bild på Henrik Schyffert är det bilder på andra personer förknippade med decenniet som Alice Bach, Wille Crafoord och Jean-Pierre Barda.
I boken ”Kärlek är ett blandband” (Damm) kallar den amerikanska journalisten Rob Sheffield nittiotalet för en ”öppen och fri tid som var full av möjligheter”. På nittiotalet stod inte pengar och glamour i fokus på samma sätt som det gör i dag. Ingen talade om överklass som en subkultur. Det var något man ironiserade över snarare än försökte imitera.
På nittiotalet var inte heller utseendet baserat på lika traditionella skönhetsideal som det är i dag. Modet var avgjort fulare men också friare och mindre kroppsfixerat. Gemensamt för så väsensskilda stilar som grunge, britpop och hiphop var att kläderna snarare skulle vara lite för stora än lite för små. Det var möjligt att visa sig på MTV även om man inte hade platt mage.
Rob Sheffield påminner även om att det under nittiotalet fanns en typ av kvinnliga rockmusiker som nu nästan helt har försvunnit. Band som Hole, L7, Breeders och Bikini Kill bestämde över både sin stil, sin sexualitet och sin musik.
I dag har de ersatts av ”kvinnliga förebilder” som Avril Lavigne vars hitlåt ”Sk8tr Boi” handlar om hur lycklig hon är över att vänta backstage på sin pojkvän. Det känns som evigheter sedan någon talade om riot grrrl och girl power, men det är faktiskt bara ett decennium sedan. Ja, till och med Spice Girls stod för något.
På en chattsida på Spray hittar jag ett inlägg, troligen signerat någon tonåring, med rubriken: ”Kommer nittiotalet komma tillbaka?” Det vore onekligen oväntat – och ironiskt – om det gjorde det.
+
GRADVALLS VAL
HYRFILM
”Vänner för livet”. Dåliga filmer kan också vara omistliga. Nya Adam Sandler-tragedin innehåller lysande soundtrack (Pretenders!), skivaffärsbläddrande och autentiska New York-miljöer.
TV
”Jonas och Musses religion” (SVT). Producenten bakom ”I en annan del av Köping”, Martin Persson, fortsätter att visa att det inom ramen för dokusåpaformatet går att göra TV med både hjärta och hjärna.
KRITIKER
Anton Ego, matkritiker i ”Råttatouille”. Nya Pixar-filmen är inte bara den snyggast dataanimerade film som gjorts. Uppgörelsen med kritikerrollen är också intressantare än något på kultursidorna.
+
BONUS NR 1:
En annan skillnad som förändrats sedan nittiotalet (se krönikan) är tidskriftsklimatet. Medan det tidiga nittiotalet var en gyllene era för nydanande och kreativa tidskrifter ser man i dag mest bara förutsägbarhet och produktplaceringar när man bläddrar igenom utbudet i butiker med internationella tidskrifter.
Det är därför man blir så glad när det dyker upp en tidning som Fantastic Man. Inte sedan tidningen The Face lades ned har det funnits en trend- och modetidning som placerat sig så självklart mitt i samtiden.
Såväl formen som fotot (alltid i svartvitt) som pappret känns som något nytt, utan att för den skulle vara sökt eller krystat. Till och med innehållsförteckningen i tidningen är nydanande. Fantastic Man ger sidanvisningar även till annonserna.
Trots att texterna är på engelska är inte Fantastic Man varken brittisk eller amerikansk till ursprunget utan holländsk. I det senaste sjätte numret understryker tidningen att Holland blivit ett kreativt centrum genom att porträttera just två holländare. Dels arkitekten Rem Koolhaas, dels fotografen Vinoodh Matadin som tillsammans med sin partner Inez Van Lamsweerde ligger bakom världens just nu kanske mest omtalade modebilder.
Fantastic Man finns att köpa genom Press Stop i Sverige. Det går även att prenumerera genom Amazon. På tidningens hemsida, fantasticman.com, finns uppslag från alla tidiga nummer.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Alla författare har ambitionen att bli klokare och vuxnare för varje bok de skriver. Problemet uppstår om det var just det juvenila som författaren i fråga råkade vara bäst på.
Nick Hornby, som i år fyllt 50 år, löser det genom att mitt i karriären göra en helomvändning och skriva sin första tonårsroman. Eller ungdomsbok som det brukar kallas i Sverige.
Berättarjaget i ”Slam” (Penguin) är en 18-åring som skriver om hur det var att vara 16 år. En ålder när han var så besatt av skateboardlegenden Tony Hawk att han använde honom som terapeut och livscoach. Frågorna i huvudpersonens Sams förvirrade tonårshjärna besvaras med utdrag från Tony Hawks självbiografi ”Occupation: Skateboarder”.
Nick Hornby har fått tillstånd av Tony Hawk själv att använda citaten och väver in dem i berättelsen på ett elegant och ständigt överraskande sätt. ”Slam” präglas av den humor och melankoli som präglades Hornbys första vuxenböcker, de befriande barnsliga ”Fever Pitch” och ”High Fidelity”.
Jan Gradvall