Skivrecensioner, DI Weekend
José González
Titel: In Our Nature
(Imperial Recordings)
Betyg: 4
Varje decennium har sina musikaliska arketyper. Om 1980-talet var en synthduo i konstiga frisyrer så är 2000-talet en deprimerad singer-songwriter med akustisk gitarr. Arten har blivit så övertalig att man börjar förstå idén med älgjakten.
José González från Göteborg kan vid första anblicken tyckas vara till förväxling lika andra i genren, men lyssnar man ordentligt skiljer han sig från alla sina kollegor. Även om hans uttryck är lågmält, för att inte säga viskande, är hans gitarrspel och låtskrivande lika dynamiskt och komplext som hårda band som Fugazi, Joy Divison eller Metallica.
Den sortens klangbotten är också förklaringen till musikens långa livslängd.
Under de fyra år som gått sedan José González släppte sitt debutalbum ”Veneer” har han befunnit sig på konstant världsturné. Skivan har snart sålts i en miljon exemplar.
På uppföljaren ”In Our Nature” fortsätter den 29-årige göteborgaren att trolla med sina fingrar.
Jan Gradvall
Mange Schmidt
Titel: Känslan kommer tillbaks
(Razzia)
Betyg: 5
Svensk hiphop har de senaste åren känts som ett enda långt kulturreportage om förorten i något program från UR. Det är viktigt och det är angeläget och det är mångkulturellt. Och det är så fruktansvärt trist och förutsägbart att man slår över till ”Top Model” i stället.
Det är därför både ironiskt och symptomatiskt att mannen som räddar svensk hiphop kommer från borgerliga Vastastan i Stockholm, driver en cateringfirma och heter just – Mange Schmidt. Hans nya album är det roligaste, svängigaste svenska album jag hört på många år. Och han kan inte ens rappa i traditionell mening.
Men det kunde inte Biz Markie heller. Eller Kanye West heller för den delen. Precis som de två förvandlar Mange Schmidt sin svaghet till sin styrka och förlitar sig istället på charm, tajming och ett rörligare intelligent. Han låter som en nätsurfande björnen Baloo efter några drinkar.
Mange Schmidt är också en mycket vassare textförfattaren än han låtsas vara. Albumet ”Känslan kommer tillbaks”, med geniala skildringar som ”Jag talar ut”, fångar samtiden på samma sätt som Magnus Ugglas ”Vad ska man ta livet av sig…” gjorde 30 år tidigare.
Vad säger det om samtiden att de två senaste årens bästa svenska låtar har byggt på visslingar? Inflytande från ringsignaler? I fjol var det ”Young Folks” med Peter, Bjorn And John. I år är det ”Giftig” med Mange Schmidt och Petter.
Jan Gradvall
James Blunt
Titel: All The Lost Souls
(Atlantic/Warner)
Betyg: 2
Genom historien har det med jämna mellanrum dykt upp skäggstubbiga manliga artister med heliga röster som gör musik som passar lika bra till rödvin som en ostbricka och som när kexen är slut får gå i säng med alla kvinnor. Är det så konstigt att alla unga manliga rockkritiker hatar dem?
James Blunt går i samma fotspår som Cat Stevens och Leonard Cohen, artister som långt senare fått sin upprättelse. Det finns dock en väsentlig skillnad. Varken Cat Stevens eller Leonard Cohen började på sitt andra album göra låtar adresserade till sina kritiker. James Blunt sjunger bittert: ”Why don’t you give me some love?” I samma låt försöker han även rasera sin image som svärmorsdröm genom att räkna upp hur mycket droger han tar.
Men vad har James Blunt att klaga på egentligen? Hans debutalbum ”Back To Bedlam” är med 14 miljoner sålda exemplar det bästsäljande albumet under hela 2000-talet. Det är synd att han istället för att vara bitter inte försökt utveckla sitt låtskrivande och sin sångröst. Vad han än sjunger om – kärlek, krig, blåsjobb, kritiker,1973 – gör han det med exakt samma tonfall som i ”You’re Beautiful”.
Jan Gradvall
Peter Jöback
Titel: Människor som du och jag
(Roxy Recordings)
Betyg: 4
På en skivbörs hittade jag för en tid sedan LP:n ”Gals and Pals på nya äfventyr”, en liveinspelad kabaré på Hamburger Börs förevigad två dagar före julafton 1965. En unik kombination av skolade sångröster, virtuos musikalitet och närmast litterära texter om livet i Stockholm författade av Beppe Wolgers. Ett album som påminner om att intellektuellt och folkligt inte behöver innebära något motsatsförhållande.
Peter Jöbacks nya album är gjort i precis den andan. ”Människor som du och jag” är frukten av ett flera år långt låtskrivarsamarbete mellan Niclas Frisk (Atomic Swing), Andreas Mattson (Popsicle) och Peter Jöback själv.
I stället för att se Peter Jöbacks bakgrund i musikaler och krogshower som en belastning – vilket brukar vara fallet i popmusik – har man sett den som en tillgång. De ordrika låtarna utnyttjar hans fulla potential som sångare och artist.
Resultat har blivit en slags modern kabaré, om vilsna och ensamma människor i en storstad, som förmodligen lyfter ännu högre på scen. På onsdag inleds turnén ”Elva veckor, elva städer” där Peter Jöback tar sin scen till just elva nordiska städer.
Jan Gradvall
+
Veckans 3 MP3
Paul Westerberg, ”Baby Wants To Crawl”
Från hans bortglömda album ”Stereo” från 2002. Förmodligen det album jag spelat mest under de fem åren med DI Weekend.
Paul Simon, ”Diamonds On The Soles Of Her Shoes”
Plötsligt har ett 21 år gammalt album med Paul Simon blivit det hippaste man kan spela på en bar eller klubb.
The Feelies, ”Fa Ce-La”
Tips till alla nya band som utgår från Paul Simons ”Graceland”. Missa inte heller The Feelies fantastiska album ”Crazy Rhythms” från 1980.