Krönika, Dagens Industri

Weekend 31 augusti

Krönika

Jan Gradvall

För en gångs skull är höstens bästa dramaserie inte amerikansk utan svensk. Dramatikern Peter Birros ”Upp till kamp”, med premiär i SVT på måndag 20.30, handlar om fyra unga vänners liv i Göteborg mellan 1965 och 1976.

Greppet att skildra en hel epok i fyra långfilmslånga skulle kunna bli övertydligt. Men allt hålls samman tack vare Mikael Marcimain, mannen bakom mästerverket ”Lasermannen”, som återigen visar att han är Sveriges just nu bästa filmregissör. Ett närgånget, rastlöst, kornigt bildberättande kombineras med arkivbilder och pulserande musik på ett sätt som känns ljusår före allt i svensk biofilm.

Det enda problemet med ”Upp till kamp” är att de närmaste veckornas hyllningar till serien riskerar att ytterligare mytologisera den epok den skildrar. För varje år som går framställs proggvågen som alltmer idealistisk och oantastlig i sitt uppsåt.

Rollfördelningen mellan olika decennier har i Sverige blivit lika tydlig som i västernfilmer. I vit hatt: 1960-talet och 1970-talet, de varma och solidariska decennierna. I svart hatt: 1980-talet och 2000-talet, de kalla och giriga.

I fjol kom till exempel boken ”99 proggplattor” (Alfabeta) där proggen närmast beskrivs som en rosenröd dröm. Författarna skriver att det viktigaste för 1970-talets musikrörelse var ”möjligheten att kunna uttrycka sig fritt, vare sig det handlade om den egna själen eller kapitalets utsugning”. Dagens musikklimat, däremot, befolkas av artister som ”kastar bort” (jo, författarna skriver så) sin musik ”genom att låna ut eller sälja ut den till en schampotillverkare eller ett försäkringsbolag”.

Det är i år 40 år sedan ”The Summer of Love”, det som blev fröet till Gärdesfesterna i Sverige. Med anledning av jubileet gjorde magasinet Rolling Stone i somras ett temanummer om det mytomspunna året 1967. Men i reportagen nöjde man sig inte med sina egna nostalgiska minnen utan lät journalister gräva djupare och leta fram andra bilder än hippies med blommor i sitt hår.

En spelning med Big Brother and the Holding Company vid Golden Gate-bron brukar beskrivas som starten på ”the summer of love”. Men inte många har uppmärksammat att samtidigt som Janis Joplin stod på scen, hölls en annan kalifornisk ceremoni av betydligt större vikt endast tio mil därifrån. När klockan slog midnatt svors eden av Kaliforniens nye guvernör. Han hette Ronald Reagan. Som arrangör till den efterföljande festen har han anlitat Walt Disney Company.

När man ser bilder från musikfestivalerna i Monterey och Woodstock kan man tro att USA var en liberal nation på väg mot en vänstersväng. I själva verket styrde USA just då tvärtom kraftigt åt höger. Parallellt med att Timothy Leary talade om att ”turn on, tune in, drop out” tillträdde 47 nya republikan kongressmän. En av dem George H. W. Bush som precis som Ronald Reagan stött Barry Goldwater i presidentvalet 1964.
Ulf Lundell har längtansfullt sjungit: ”67, 67, vart har du tagit vägen nu?” Men Ronald Reagan och George Bush var en lika stor del av den tidsandan som Jimi Hendrix och Janis Joplin.

Den idealiserade hippiesommaren 1967 var tvärtom början på en era av intensiv polarisering. En era i vilken vi fortfarande lever. Som Rolling Stone skriver: ”More than a momentous year, 1967 was a seedbed for our own times”.

(slut)

GRADVALLS VAL

BOX

”The Complete Motown Singles Vol. 7: 1967” (Hip-O Select, import). Jag fortsätter att ruinera mig på Motowns kronologiska återutgivning. Men jag har märkt att jag också läser boxarna som böcker. Ovärderliga lektioner i pophistoria

BOK

Lars Gustafsson, ”Tennisspelarna” (Modernista). Fyndet under sommarens semesterläsning. Virtuost skriven och väldigt underhållande sjuttiotalsroman om tennis, Nietzsche och universitetslivet i Austin

TV

”Simma lugnt, Larry!”, SVT, onsdagar 22.45. Under den sista säsongen, som SVT just börjat sända, hamnar Larry David till slut i himlen och möter änglar spelade av Dustin Hoffman och ”Borat” (Sacha Baron Cohen).

+

BONUS NR 1:

SVT skickade för en tid sedan ut ett pressmeddelande där man stolt förkunnade att företaget nu försäkrat sig rättigheterna till alla nya serier från HBO. Det var rätt sorts avtal – men var det med fel kanal?

I ett TV-klimat där nästan alla de bästa nya amerikanska serier görs av kabelkanaler är det naturligtvis guld värt med ett sådant avtal. Men vad som hänt de senaste åren är att HBO (”Sopranos”, ”Six Feet Under”) nu passerats som kreativ kraft av andra kabelkanaler som FX och kanske framförallt Showtime.

Fjolårets bästa nya TV-serie var Showtime-serien ”Dexter”. Efter att ha visats i Sverige av Canal+ blir den under september tillgänglig för en bredare publik genom TV6. Michael C. Hall, som spelade gaybrorsan i ”Six Feet Under”, överträffar sig själv i rollen som seriemördaren som mördar andra seriemördare.

Showtime ligger även bakom höstens mest omtalade nya serie i USA, ”Californication”. En svart komediserie, med lika mycket sex som i ”Sex And The City”. I huvudrollen en briljant David Duchovny som påminner om hur mycket vi saknat honom sedan ”Arkiv X”. Ingen svensk kanal har ännu köpt in serien.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Var går egentligen gränsen mellan en bra parodi och en dålig? The Rutles borde för evigt användas som rättesnöre. Denna odödliga Beatles-parodi gjordes av Monty Python-medlemmen Eric Idle. The Rutles började som en sketch 1975 i Eric Idles egen serie, ”Rutland Weekend Television”. Därefter gjordes filmen ”All You Need Is Cash” 1978.

Men när man i dag hör Rutles-låtarna – åtminstone om man inte lyssnar på texterna – hör man poplåtar så välgjorda att man skulle kunna tro att det faktiskt är Beatles på riktigt. Det, om något, är definitionen på en bra parodi.

Rhinos nya återutgivning av albumet ”The Rutles” samlar klassiker som ”Blue Suede Schubert” (deras ”Roll Over Beethoven”) ”Cheese And Onions” och ”Ouch!” (deras ”Help!”). Alltsammans förstklassigt låthantverk signerat popgeniet Neil Innes från Bonzo Dog Band.

Jan Gradvall