Krönika, Dagens Industri
Weekend 17 augusti
Krönika
Jan Gradvall
Det säger mycket om den bortregnade nöjessommaren 2007 att det enda som spred optimism i branschen var något som äger rum först i november.
När bandet Kent i slutet av juli släppte biljetterna till sin höstturné i Norden såldes alla biljetter slut på 45 minuter. När det några dagar sedan utannonserades extrakonserter på Annexet i Stockholm och Lisebergshallen i Göteborg såldes även dessa slut. På tre minuter.
Alla artister kämpar i motvind i det rådande musikklimatet. Alla utom Kent. I en tid när utländska stjärnor är glada om de säljer ut en kväll på Annexet i Stockholm säljer Kent ut fyra kvällar i rad. När gruppens sjunde album ”Tillbaka till samtiden” släpps 17 oktober lär det sannolikt bli det mest sålda albumet i Sverige under hela året.
Kent gör egentligen allting bakvänt. Gruppens medlemmar syns aldrig på kändispremiärer eller i TV-sammanhang utanför musiken. Kent är sannolikt den enda svenska artist i dag, möjligen med undantag för Ulf Lundell, som aldrig skulle vara med i vare sig ”Allsång på Skansen” eller ”Melodifestivalen”. Under 2006 gav bandet inte en enda intervju.
Men samtidigt är Kent överlägset bäst i Sverige på att utnyttja det som är 2000-talets viktigaste kommunikationsmedel – nätet. Hemsidan Kent.nu har runt 40 000 besökare i veckan. Unikt är att gruppen dessutom har 20 000 registrerade och aktiva medlemmar i sitt forum.
Allt som Kent företar sig kommuniceras först genom gruppens hemsida. Om kvällstidningarna vill ha nyheter om bandet så är det på Kent.nu de kan hitta dem. ”Vi tog det beslutet tidigt”, säger gruppens manager, Martin Roos. ”Fansen är viktigast.”
Time Magazine utnämnde i fjol ”You” till årets person. I den nya mediebranschen, dominerad av MySpace och Youtube, är det verkligen gräsrötterna som har makten. Kent är det enda svenska band som tagit konsekvenserna av detta och som verkligen lyssnar på och samarbetar med sina fans.
Kent.nu var från början inte gruppens officiella hemsida. 1995 startades en fansida till Kent av Henrik Larsson, ett 20-årig Kent-fan som då pluggade på Mälardalens högskola. Två år senare insåg Kent att den inofficiella hemsidan var överlägsen deras egen officiella och gjorde därför en rokad. Sedan 1997 är det Henrik Larsson som driver Kents hemsida. Kent var etablerade på nätet långt innan andra svenska artister ens förstått vad de skulle använda Internet till.
”Vi var tvungna att stänga forumet ett tag i våras för att bygga om”, säger Henrik Larsson. ”När vi öppnade igen var det många som beskrev det som att komma hem. För de mest aktiva på Kent.nu har musiken i dag närmast blivit något underordnat. För dem är det en plats att träffa vänner.”
Nyligen gjorde Kent även samma typ av rokad med sin Myspace-sida. Gruppen upptäckte att den bästa Kent-sidan var gjord i USA av en 27-årig iranier, Navid Mokhberi, som upptäckt Kents musik när han en tid bodde i Sverige.
I stället för att stämma honom, för att han olovligen lagt ut Kents musik på nätet, så bjöd Kents manager Martin Roos in Navid till inspelningen av Kents nya album, inspelat nära Woodstock. Där togs beslutet att låta Navids sida, Myspace.com/kentsweden, från och med nu bli gruppens officiella MySpace-sida.
Så jobbar ett band som förstår att mediabranschen numera handlar om tvåvägskommunikation.
(slut)
GRADVALLS VAL
LÄSNING
”Elvis lives” i Observer Music Monthly (finns på nätet). Nej, Elvis dog inte för 30 år sedan. Nik Cohn flyger till Baton Rouge och intervjuar Elvis 2007. Den enda nya artist Elvis är imponerad av är Justin Timberlake. ”The boy has moves”.
BOK
Rob Sheffield, ”Kärlek är ett blandband” (Damm). På tisdag släpps Rob Sheffields lysande sorgebok ”Love is a mix tape” på svenska i fin översättning av Henrik Karlsson.Vad som finns kvar när någon dör är musiken man lyssnade på tillsammans.
YOUTUBE
Nena, ”Ich Kann Nix Dafür”. Tyska sångerskan, känd för ”99 Luftballons”, släpper luftpastej nummer 100 i form av en cover på svenska Peter, Bjorn And Johns moderna klassiker ”Young Folks”. Gräslig video, men visslingen låter lika bra på tyska.
+
BONUS NR 1:
En hjärtekrossande socialrealistisk skildring av engelsk arbetarklass i en landsortshåla 1983. Märkligt är det den filmen som under hösten kommer att ha störst inverkan på modet.
Skinheadfilmen ”This Is England”, svensk biopremiär i dag, kommer ett kvarts sekel för sent men samtidigt perfekt i tiden. Under det senaste året har bilder på skinheads har nålats upp på många modeskapares anslagstavlor. Tack vare sin konsekvens och sitt permanenta utanförskap håller skinheads återigen på att bli stilförebilder.
I Sverige är skinheads mest förknippat med gatuslagsmål och nynazister. I England är det en närmast K-märkt gatukultur, skapad av det engelska klassamhället, som haft samma stilideal sedan sent 1960-tal och vars anhängare alltid dyrkat svart jamaicansk invandrarmusik.
Regissören Shane Meadows fina film, delvis självbiografisk, utspelar sig precis i brytpunkten när skinheadkulturen kidnappades av fascister och fick sitt dåliga rykte. Jag var själv på konserter i England samma tid och stod upptryckt mot väggen samtidigt som skalliga män i Dr Martens-kängor dansade till The Specials och letade efter nästa offer.
Året efter att ”This Is England” utspelar sig gavs boken ”Skinhead” ut av Nick Knight. En då en 24-årig fotostudent i Bournemouth som sedan blev en världsberömd reklam- och modefotograf. Boken ”Skinhead” från 1982 har sedan dess ständigt kommit i nytryck och förblir den bästa dokumentationen av en sannolikt för evigt missförstådd kultur.
Regissören Shane Meadows har även regisserat videorna till Richard Hawleys nya mästerverk ”Lady’s Bridge” (se skivrecension).
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Det behöver inte vara de så kallat seriösa filmerna som blir de bästa tidsmarkörerna. Tidsandan kan ibland bättre avläsas genom romantiska filmkomedier.
”Mandomsprovet” med Dustin Hoffman påminner för alltid om sextiotalet. Varje gång ”Pretty Woman” dyker upp i någon TV-kanal förflyttas man tillbaka till den tid då axelvaddarna ännu inte var utrotade och Roxette var världens största popband.
I dag är det svensk biopremiär för ytterligare en sådan sällsynt komedi som inte bara är rolig utan även lyckas ringa in sin samtid. ”På smällen” kommer visserligen på sina håll förmodligen att avfärdas som ännu en dum Hollywood-komedi. Men i en lång essä om romantiska komedier i intellektuella tidskriften The New Yorker kallar David Denby ”På smällen” både för ”a cultural event” och ”one of the key movies of its era”.
David Denby menar att ”På smällen”, regisserad av Judd Apatow (TV-serien ”Freaks and Geeks”) kan ses som kulmen på en lång rad av så kallade slackerkomedier. De manliga hjältarna i 1940-talets filmkomedier var klädda i smoking. Dagens komedihjältar drar i stället på sig tubsockor, uttvättade T-shirts och ringer efter pizza till polarna
Det är en tämligen radikal scen- och stilförändring somsäger något om samtiden och spelet mellan könen. Att vara en ambitiös karriärist är inte längre charmigt. Idealet verkar vara att dra ut på ansvarsfria ungdomsåren så länge som möjligt, kanske livet ut.
”På smällen” har även ett utmärkt soundtrack, ironiskt nog väldigt vuxet, specialskrivet av Loudon Wainwright III, pappa till Rufus Wainwright.
Jan Gradvall