Krönika, Dagens Industri

Weekend 21 juni

Krönika

Jan Gradvall

Under hela våren har det så gott som dagligen kommit nya rapporter om dramatiskt förändrade medievanor. Tryckta dagstidningar och reguljära TV-sändningar förpassas snart till ”Jurassic Park”. Unga människor har inget tålamod med sådant längre.

Statistiken visar att unga människor – dessa skrämmande moderna varelser – snart kommer att förkasta allt gammalt. Ingenting blir sig längre likt

Men parallellt med all denna statistik har man de senaste veckorna kunnat ta del av en annan typ av mer konkreta trendrapporter. Framförallt mer högljudda.

De första veckorna i juni fylls centrum i svenska städer av lastbilsflak med jublande studenter. Lastbilsflaken kan ses som en mobil motsvarighet till Naturhistoriska Riksmuseets montrar med svenska djurarter. En unik chans att få närstudera en art som är som mest aktiv på natten när vi andra sover.

Vad som slagit en de senaste veckorna är inte hur moderna dagens studenter är, utan tvärtom hur gammalmodiga. Rytmerna som dunkar ut från flakens högtalarna är inte de senaste från klubbarna. Eller ens de senaste hitlåtarna.

I stället jublas det till precis samma låtar som på föregående generationers studentlastbilar. Gyllene Tiders ”Sommartider” (1982), Bon Jovis ”Living On A Prayer” (1986), Attacks ”Ooa hela natten” (1982). Guns N’ Roses ”Paradise City” (1988), Orups ”Min mor sa till mej” (1988).

De senaste veckorna har jag räknat till över ett halvdussin olika studentlastbilar i Stockholms city som dundrat ut just ”Sommartider”. Att den 25 år gamla ”Sommartider” fortfarande håller stilen säger en del om Per Gessles geni som popmakare.

Men att sommarens årskull med studenter väljer en låt som deras föräldrar lyssnade på medan de själva sög på napp säger också något om att unga människors vilja till förändring gång på gång överskattas. Vad som förändras är tekniken och utanpåverket, inte nödvändigtvis innehållet.

Vi har de senaste veckorna blivit smärtsamt påminda om att en simpel lastbil i dag har starkare ljudanläggning än vad Hep Stars hade på sin ”On Stage”-turné. Men annars är det mesta sig likt. Dagens studenter har precis samma uppsyn på flaken som mamma och pappa. Eller farmor och farfar.

Det viftas med armarna, det vrålas ”Fy fan vad i är bra!”. Men samtidigt ser ögonen livrädda ut. Alla vet att leken snart är över. Aldrig är man så osäker innerst inne som när man är tonåring.

Som sommarläsning rekommenderas därför Jon Savages nyutgivna tegelsten om tonåringars historia, ”Teenage: The Creation of Youth 1875–1945” (Chatto & Windus). Journalisten Jon Savage visar att allt det som vi i dag förknippar med dagens ungdom – konstiga frisyrer, extrema kläder, nya droger, uppsträckta långfingrar, subkulturellt utanförskap – fanns där redan för 100 år sedan.

Rimbaud och Oscar Wilde möttes av samma moralpanik på 1800-talet som Elvis Presley och James Dean gjorde på 1900-talet. Vad som hänt på senare år är snarare att ungdomar blivit försiktigare än djärvare. Det kan till och med vara så att de som just nu är som mest oroliga för vad som väntar i framtiden – efter sommarlovet – är de som vi tror är de mest förändringsvilliga.

+


GRADVALLS SOMMARVAL

Steely Dan, 17 juli, Jazzfestivalen, Stockholm. Låtar som ”Do It Again” och ”Peg” är som skrivna för att höras på Skeppsholmen, under bar himmel, med alla båtar runt omkring.

”En drömkväll på taket”. Kulthurhuset låter artister utforma sina egna drömkvällar på StockholmsTerassen. Ane Brun (4 juli), Stefan Sundström (18 juli), Jens Lekman (20 augusti), José Gonzáles (1 september).

”Transformers”, biopremiär 4 juli. Sommarens mesta Hollywood-spektakel. Onda utomjordningar hälsar på. Människosläktets öde vilar i händerna på en amerikansk tonåring. Stor Cola och stor popcorn, tack.

+

BONUS NR 1:

Det är många som skrivit om IT och Internet som under åren har citerat Aldous Huxleys profetiska roman ”Du sköna nya värld” (1932). I det argaste angreppet hittills på Web 2.0 är det i stället Huxleys far som citeras, den brittiske biologen Thomas Henry Huxley.

Det var Thomas Henry Huxely som lanserade den berömda oändlighetsteorin med apor. Om du förser ett oändligt apor med ett oändligt antal skrivmaskiner kommer en av dem förr eller senare att skriva ett mästerverk.

Enligt författaren Andrew Keen, som just gett ut boken ”The Cult Of The Amateur”, är Webb 2.0 vår tids motsvarighet till Huxleys teori.

Keen skriver att tron på att dagens nätamatörer – ”many with no more talent in the creative arts than our primate cousins” – för eller senare ska producera ett mästerverk är precis lika naiv. Vad som i stället just nu produceras på nätet är ”an endless digital forest of mediocrity”.

Kontroversiella boken ”The Cult of The Amateur” (Currency), med undertiteln ”How today’s Internet is killing our culture”, kommer att bli en av sommarens mest omdiskuterade, inte minst på de bloggar som Andrew Keen föraktar.

Författaren Andrew Ken plockar flera poänger när han varnar för den amatörkult som florerar på nätet, en glorifiering av ”vanligt folk” som hela tiden spelar på en misstro mot alla slags eliter. Jämför med till exempel Bert Karlssons och Ian Wachtmeisters sätt att saluföra sin grumliga missnöjespolitik.

Men när Andrew Keen, som själv är entreprenör i Silicon Valley, hetsar mot fenomen dom YouTube, där det enligt honom inte finns något av värde, blir det uppenbart att han inte vet vad han talar om.

Jan Gradvall