Krönika, Dagens Industri

Weekend 8 juni

Krönika

Jan Gradvall

Världens just nu mest inflytelserike recensent skriver inte om litteratur eller teater, inte heller om musik eller TV. Walter Mossberg, 60, recenserar ny teknik.

Walter Mossbergs torsdagskrönikor i Wall Street Journal har fått en sådan betydelse att han ensam kan påverka en ny produkts möjligheter på marknaden.
Det säger en del om hans inflytande att han vid ett seminarium nyligen fick Steve Jobs och Bill Gates att tillsammans medverka som panelgäster.

Att en recensent av teknik i dag kan få större betydelse än en recensent av innehåll säger också mycket om vår tid. Om 2000-talet har en motsvarighet till Beatles är det knappast någon artist. Snarare en bärbar mp3-spelare eller en mobiltelefon.

Få recensenter har en lika tydlig agenda som Walter Mossberg. I en nylig intervju i New Yorker sade han själv att han skriver om teknik som om det vore ett klasskrig. På den ena sidan tekniktillverkare. På den andra konsumenter.

Jag själv förstår inte mycket när jag läser om ny teknik i tekniktidningar. Men jag förstår Mossberg. Han utgår alltid från användarens perspektiv. Första raden i Mossbergs allra första krönika i Wall Street Journal för 16 år sedan löd: ”Persondatorer är alldeles för svåra att använda, och det är inte ditt fel.” Det har förblivit hans motto.

Mossberg har jämfört dagens mobiltelefonsoperatörers agerande med Sovjetunionens sätt att bevaka och styra sina medborgare. Mossberg har gått hårt åt både Hollywood och skivindustrin för deras motvilja att ändra på de copyrightlagar som begränsar konsumentens användarmöjligheter. Varför finns det fortfarande inga bra lagliga alternativ för den som vill köpa nedladdad film?

Det är också intressant att en 60-åring på en dagstidning kan hålla stånd mot de tiotusentals alerta 20-åringar som bevakar samma område på sina bloggar. Men som Googles vicepresident, Marissa Mayer, har uttryckt det: vad som skiljer Mossberg från bloggarna är att medan de tävlar om att vara först så väntar Mossberg tills han verkligen hunnit testa och utvärdera vad han skriver om. Mayer: ”Allt han skriver är baserat på hans användande av produkten.”

Tidningen Wall Street Journal har förstått att sätta värde på en av sina mest lästa journalister. Mossberg själv vägrar att avslöja sin lön, men enligt New Yorkers uppskattning lyfter han cirka sju miljoner kronor om året. Utöver det tillkommer intäkter från den fristående prylsajt, Allthingsd.com, som han var med och startade i april.

Walter Mossberg jobbar från Wall Street Journals kontor i Washington. Vi har mailat honom några gånger inför den här krönikan. Han svarar alltid någon minut senare. Från början bevakade han politik men sadlade på egen begäran om till teknik. Datorer har länge varit hans hobby. Han köpte sin första egna dator, en Timex Sinclair, redan 1982.

Så fort en produkt är klar skickar företag den till Mossbergs kontor i Washington för att höra hans åsikt. Många amerikanska företag besöker honom även personligen för att få hans feedback redan på utvecklingsstadiet.

Men svenska företag verkar dock ännu inte vara medvetna om det skyltfönster som finns i Mossbergs torsdagskrönikor. När jag frågar Mossberg vad han vet om ny svensk teknologi mailar han tillbaka: ”Very little I’m afraid.”

+

GRADVALLS VAL

RESTAURANG

Babbo, New York. Alla som just nu är försjunkna i Bill Bufords fantastiska ”Hett” (Bonnier Fakta”) kommer vid nästa New York-resa att försöka boka bord på restaurangen han skildrar. Och mötas av beskedet att det är månaders väntetid. Men gå dit 17.00 och ät vid bardisken.

TV

”Seven Ages of Rock. Ny ambitiös BBC-serie som troligen köps in av SVT men redan nu finns på fildelarsajter. Andra avsnittet, om konstrock, gjorde mig nyfiken på att försöka lyssna på Genesis. Osannolika tidiga livebilder där Peter Gabriel uppträder i röd klänning och varghuvud.

TV

”Sverige dansar och ler”, Kanal 5. Det verkar nästan omöjligt att etablera nya svenska humorprogram. Men Henrik Schyffert & Co har verkligen lyckats med denna mix av sketcher och undersökande journalistik. Som ett ”Uppdrag granskning” fast om sprit och könsdrift.

+

BONUS NR 1:

Senaste numret av engelska utgåvan av Vanity Fair hade drottning Elizabeth på omslaget. Det hade knappast hänt om inte Helen Mirren gjort den engelska drottningen mänsklig i ”The Queen”.

I filmen ”The Queen”, som får hyrfilmspremiär på onsdag, är manusförfattaren Peter Morgan delaktig i att utveckla en ny sorts filmgenre. Filmen handlar om det brittiska kungahusets reaktioner veckan när Diana omkom i en bilolycka

Begreppet ”Based on a true story” syns allt oftare i förtexter till filmer och TV-serier. Men Peter Morgan går ett steg längre i ”The Queeen” och utvecklar en genre som The Guardian döpt till ”Some of what you are to see is true”.

Peter Morgon och regissören Stephen Frears har naturligtvis ingen aning om vad drottning Elizabeth gjorde eller tänkte den där ödesdigra veckan. Men det väsentliga, menar Morgan, är att tränga in karaktärerna och förstå och skildra varför de handlar som de gör.

Precis det uppnår ”The Queen”. Tack vare den magnifika Helen Mirren i huvudrollen, som belönades med en Oscar för sin rollprestation, känns det nästan som man förstår drottningens situation.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Denna vecka skrivs konsthistoria på galleriet White Cube i London. Paradnumret på konstnären Damien Hirsts nya utställning är en dödskalle i platina försedd med 8 601 diamanter. Det mest påkostade konstverk som skapats i modern tid.

Och det dyraste. Priset är 50 miljoner pund. Det känns därför passande att utställningen fått titeln ”Beyond Belief”.

Som vanligt när det gäller Damien Hirst debatteras det just nu vilt i engelsk press om han är ett geni eller samtidens mest överskattade konstnär. Diamantdödskallen har hittills jämförts både med kronjuvelerna i Towern och en simpel diskokula.

För konstsamlare med en något mer begränsad budget säljer galleriet även silkscreentryck på dödskallen för 10 000 pund styck.

Utställningen öppnade i helgen och pågår fram till 7 juni. Damien Hirsts nya verk visas på båda White Cubes gallerier, på Hoxton Square respektive Mason’s Yard.

Jan Gradvall