Tonårsdrömmar

Engelske journalisten Jon Savage, som skrivit den definitiva boken om punk, har skrivit en ny bok om tonåringar. Recension från Sydsvenskans kultursida, 10/6.

Jon Savage
”Teenage: The Creation of Youth 1875–1945”
(Chatto & Windus/Random House)

Text: Jan Gradvall

Varje gång jag hör ordet tonåring tänker jag på ett svenskt album från 1979. Omslagsbilden till ”Tonårsdrömmar” visar de fyra medlemmarna i Noice sittande mot en vägg nere i Stockholms tunnelbana.

Skivans låtar har titlar som ”I natt é hela stan vår” och ”Din tid kommer också”. Att skivans titel är sprejad med svart färg på tunnelbaneväggen har med tiden fått en symbolisk innebörd. De här tonåringarnas drömmar kommer snart att tvättas bort.

I dag är två av fyra medlemmar i Noice döda. En tredje är aktiv i Kristdemokraterna.

Ingen dröm är så laddad som tonårsdrömmen. Varje ny generation upplever sig som missförstådd och nedtryckt av de föregående.

Engelsmannen Jon Savage skrev för 16 år sedan den definitiva historieskildringen om punken med ”England’s Dreaming”. Nu levererar han en motsvarande tegelsten om tonåringar.

Ordet tonåring användes för första gången vid andra världskrigets slut. Redan från starten var det ett sätt för marknaden att ringa in en ny målgrupp. Sedan dess har tonåringars subkulturer fortsatt att dominera samtidskulturen. Alla svenskar under pensionsålder i dag är uppväxta med rockmusik.

Märkligt nog är det dock inte den historien som Jon Savage väljer att berätta.

De senaste 50 årens revolutionerande tonårskultur rivar av han på några sidor i förordet. När man börjar läsa ”Teenage” känner man sig därför först lite lurad. Jon Savages bok slutar ju där allt det roliga börjar: ”This books ends with a beginning”.


Men efter några uppfodrande timmar i skolbänken, där man tvingas lyssna på en historielektion som börjar 1875, förstår man till slut Savages upplägg och hans tes.

Tonårsdrömmar är inte det moderna fenomen som det länge påståtts vara. Allt det som vi i dag förknippar med rockeran – konstiga frisyrer, extrema kläder, nya droger, uppsträckta långfingrar, subkulturellt utanförskap – fanns där redan långt, långt innan. Rimbaud och Oscar Wilde möttes av samma moralpanik på 1800-talet som Elvis Presley och James Dean gjorde på 1900-talet.

Första gången brittisk press gjorde en koppling mellan klädsel och ungdomsbrottslighet var1898. Efter bråk mellan olika gäng som Lion Boys och Pistol Gang beskrev tidningen The Daily Graphic förfärat tonåringars utseende.

Byxorna var mycket tajta runt knäet men mycket vida vid foten. Runt halsen en egendomlig scarf. Håret var kortklippt så när som på en bit mitt på hjässan, varifrån det utgick en lång lugg. Det går nästan att höra öppningsackorden till Slades ”Cum On Feel The Noize” när man läser den beskrivningen.

Jon Savage skriver att den ökade stilmedvetenheten bland unga var tätt förknippad med tryckteknikens utveckling i slutet av 1800-talet och alla nya tidningar. Savage: ”Illustrerat och verbalt bildspråk blev en integrerad del av det urbana landskapet.”

Genom det nya bombardemanget av bilder förlorade religionen sitt grepp om människors tankar och ersattes av ”en sekulär panteon”. Den franske sociologen Gustave Le Bons konstaterande var också en varning: ”Folkmassan tänker i bilder”.

Redan vid sekelskiftet föddes musik som i första hand riktade sig till ungdomar. År 1900 såldes två miljarder notblad i världen. Många av de populäraste sångerna var moraliskt utmanande och innehöll referenser till synd, sprit och den nya innedrogen kokain.

Om det går att ringa en huvudperson i Savages bok är det den amerikanske psykologen G. Stanley Hall. Fram till slutet av 1800-talet ansågs inte puberteten var en separat fas i livet. Men i sin banbrytande bok ”Adolescence” (”Uppväxtår”), utgiven 1904, ringade G. Stanley Hall in perioden mellan 14 år och 24 år som ett livsavgörande stadium mellan barndom och vuxenliv.

Jon Savages beskriver Halls bok som ”en viktoriansk lagerlokal av information”; två volymer på totalt 1 500 sidor . G. Stanley Hall var en av de första som citerade Sigmund Freud i positiva ordalag. Barndomen och uppväxten är något vi alltid bär med oss.

Tvärtemot den gängse syn på disciplin och auktoritet argumenterade psykologen Hall för att unga skulle ges utrymme för att vara lata. Hans slutsats – ”Vi ska en dag locka världens ungdom genom vår ojämförbara frihet” – visade sig bli förbluffande profetisk. Alla de stora ungdomskulturerna, där frihet alltid varit lockbetet, har under 1900-talet kommit från USA.

Men utvecklingen i Europa under första halvan av 1900-talet gjorde att Halls tankar glömdes bort. Under första världskriget dog i snitt ofattbara 5 600 om människor om dagen, de flesta av dem mycket unga. En hel generationen offrades i skyttegravarna.

För att förstå varför så många unga frivilligt tog på sig soldathjälmar vid krigsutbrottet 1914 nystar Savage upp trådar som leder ända tillbaka till ”Peter Pan”.

J.M Barries saga om ”Peter Pan” uruppfördes som pjäs 1904. Jon Savage kallar ”Peter Pan” för lika förebådande för det ungdomsfixerade 1900-talet som Oscar Wildes ”Dorian Grey”. Båda lockar med löftet om evig ungdom, men den utåt sätt korrekte Barrie var mer dubiös än Wilde.

En vuxen man, utan egna barn, som sökte upp och lekte med unga pojkar? Det är inte så konstigt att Michael Jackson identifierade sig så mycket med Peter Pan att han byggde sitt eget ”Neverland”.

Men generationer av barn och vuxna har förtrollats av Tingelings trollspö. En av de som älskade originaluppsättningen av ”Peter Pan” var Robert Stephen Smyth Baden-Powell, en ogift man i 40-årsåldern, som kom att grunda scoutrörelsen.

Inspirerad av pjäsens ”The Lost Boys” kom Baden-Powell på idén att unga gossar skulle må bra av mer organiserade lekar. Inte minst för att dåtidens engelska ungdomen var i så dåligt fysiskt skick. Under Boer-kriget hade 40 000 holländska bönder pinsamt nog lyckats hålla stånd mot 450 000 klena brittiska soldater.

I sitt manifest ”Scouting For Boys” manade Baden-Powell till armar och upp och sträck och att börja leva med naturen. Scoutrörelsen blommade och knoppade av sig över hela Europa. Allra mest i Tyskland där organisationer som Wandervogel som tog avstånd från och lyx och moderniteter och predikade om naturens skönhet.

Det var de raka leden i Wandervogel som långt senare blev rekryteringsgrund till Hitler Jugend. En organisation som i slutet av 1930-talet hade över åtta miljoner frivilliga medlemmar i Tyskland.

Nazisterna saluförde sig som ett ungdomens och framtidens parti. Unga nazister angav sina föräldrar. Ett hundratal mil längre söderut i Europa skrek Mussolinis anhängare ”Giovinezza! Giovinezza!” (Ungdom! Ungdom!).

Jon Savage gör inte den kopplingen, men det är frestande att göra den själv. För mycket auktoritet under uppväxten kan få förödande följder. G. Stanley Hall hade till och med mer rätt än han anade.

När de amerikanska soldaterna vid andra världskrigets slut gick omkring och delade ut tuggummin till de europeiska barnen var det i dubbel bemärkelse smaken av frihet de bjöd på. Några år senare kom rockmusiken. Den smakade samma sak.

(slut)