I nedladdningsdjungeln

Varför finns det inga bra lagliga alternativ till nedladdning? Reportage från tidningen Swedish Film nr 2 2007, utgiven av Svenska Filminstitutet.

Swedish Film

Text. Jan Gradvall

Amerikanska månadsmagasinet Vanity Fair ger årligen ut sin Hollywood Issue, ett temanummer som blivit ett måste för alla som älskar film runt om i världen. En alltid lika fullmatad och bländande snygg tidning med fokus på det mest intressanta som händer i filmbranschen.

I årets utgåva av Hollywood Issue, utgivet i mars 2007, var hela åtta sidor vikta åt Sverige. Var det en retrospektiv över svenska filmskönheter som Greta Garbo, Ingrid Bergman och Lena Olin? En artikel om arvet efter Ingmar Bergman, med fokus på dagens ledande regissörer som Lukas Moodysson?

Nej, Vanity Fairs reportage handlade om Sverige som hemvist för dagens mest ökända filmpirater. Tjugoåringarna bakom sajter som erbjuder olaglig nedladdning av musik, spel TV-serier och, i allt högre grad, långfilm. Journalisten Steven Daly skrev: ‘If the online file-sharing universe is the Wild West, Sweden is Deadwood – a place where the rule of law leaves barely a foot print’.

De svenska filmprofiler som alltså får representera svensk film anno 2007 ute i världen är källarpirater som Pirate Bay-grundaren Fredrik Neij, beskriven i artikeln som ‘a sad-eyed 22-year old with wispy hair and near-translucent skin that positively scream out ’Dungeons and Dragons Master’’.

Endast ett par kilometer från den källare i Solna där Pirate Bay har sitt högkvarter ligger Filmstaden, den plats som sedan uppförandet 1919 varit något av centrum för svensk film.

Det var här, i en liten oas nära den hårt trafikerade Råsundavägen, som grunden en gång lades till Sverige som ett världsland inom filmkonsten. Den första film som spelades in på Filmstaden var Victor Sjöströms ‘Körkarlen’ från 1920. En film som tillsammans med Mauritz Stillers ‘Erotikon’ från samma år lade grunden till en epok då Sverige var världsledande inom filmen. Både Sjöström och Stiller köptes 1923 över till Hollywood. Med sig hade de en ung skådespelerska kallad Greta Garbo.

Det var också på Filmstaden som Ingmar Bergman verkade under många år. Klassiker som ‘Det sjunde inseglet’, ‘Smultronstället’ och ‘Sommarnattens leende’ är delvis inspelad inne på området.

I den stora kulturmärkta byggnaden som fortfarande kallas Klädlogebyggnaden huserar i dag SF Bio, den viktigaste och mäktigaste aktören inom svensk film. VD:n Jan Bernhardsson vankar runt inne på sitt rum och ber en assistent om en dubbel espresso. Han har precis kommit hem från en mötesvecka i Hollywood och är jetlaggad.

Jan Bernhardsson är exalterad efter att hört detaljer från inspelningen av James Camerons kommande ‘Avatar’, Camerons första långfilm efter ‘Titantic’. Men i gengäld är han betydligt mindre exalterad över de frågor han under Hollywood-besöket fått om situationen i Sverige.

‘Det är bedrövligt’, säger Jan Bernhardsson. ‘Ur ett rättighetsperspektiv håller Sverige på att få ett rykte som vår tids Albanien. Det är den uppfattningen man har om oss där borta.’

Den vårdag jag åker ut till Solna är det svårt att motbevisa ryktet om Sverige som ett laglöst samhälle i stil med Deadwood (en västernserie gjord av HBO). På tunnelbanan, vars spärrar påminner om ingången till en saloon, läser jag först Aftonbladet, Sveriges största tidning, som för dagen lockar läsare på löpet med rubriken: ‘Kolla, gratis betalkanaler!’

Aftonbladet guidar sina läsare i hur man kan titta på amerikanska betalkanaler som just HBO utan att betala, detta via så kallade samlingssajter som Movieflix. Aftonbladet skriver: ‘Att titta på streamad TV är inte olagligt i Sverige.’ Först i en fotnot längre ner i texten hittar man brasklappen: ‘Att lägga upp andra copyrightskyddade material på internet är olagligt.’

På tunnelbanan läser jag även dagstidningen City, utgiven av Bonniers, som vid tillfället rullar en artikelserie kallad ‘Generation Pirat’. I en serie artiklar redogör City för hur en hel generation, de som är födda på 1980-talet, har blivit brottslig. Enligt artikelserien laddar varannan ung kille i Sverige ner olagligt minst en gång i veckan.

En av artiklarna handlar om Piratbion, en slags ambulerande piratbiograf i Stockholm, som bjudit på bio gratis och visat b.la filmen ‘V för Vendetta’, detta medan den ännu gick på biografrepertoaren.

Reportern på City frågar en av tjugoåringarna bakom Piratbion: ‘Vad säger ni till kulturarbetare som vill ha betalt för sina filmer för att kunna göra fler?’ Tjugoåringen svarar: ‘Får de dåligt med pengar får de komma på våra föreställningar. De är ju gratis.’ Ett bättre namn på artikelserien Generation Pirat hade kanske varit Generation Imbecill?

‘Vi har en tandlös lagstiftning i Sverige’, säger Jan Bernhardsson. ‘I relation till andra länder är vi sämst i klassen.’

‘För att få alla i Sverige att förstå vad det handlar om måste vi lyfta upp frågeställningen på ett samhällsmässigt plan. Hela Sveriges industri och välbestånd bygger ju på patent, skyddande av uppfinningar och upphovsrätt. Det är också det som är grunden till vårt välstånd i framtiden. Var kommer de nya jobben skapas? Jag tror inte det är i industrisektorn.’

‘Politikerna har varit alldeles för fega, av opportunistiska skäl’, fortsätter Jan Bernhardsson och sveper sin espresso. ‘De vågar inte stöta sig med unga väljare. Det är bara politikerna och ingen annan som kan och måste vända utvecklingen genom att skydda upphovsrätten – och därmed jobben. Men titta på Göran Persson. När 1 500 industrijobb är hotade i Trollhättan åker han dit personligen, kör en traditionell förhandling och fixar ersättningsjobb. De får en motorväg och ett järnvägsbygge. Det är en industriform han själv kommer ifrån och kan relatera till.’

‘Men vad gjorde Göran Persson och hans justitieminister när musikindustrin under samma mandatperiod förlorade 3 500 jobb? Ingenting. Vakna upp! Vad ska Sverige leva på i framtiden? Ska vi sälja järnmalm i fortsättningen och såga ned alla träden? Vi har ju för tusan inte ens olja.’

Siffran på 3 500 förlorade svenska jobb i musikindustrin bekräftas av Ludvig Werner, styrelseordförande i branschorganisationen Ifpi. Den illegala nedladdningen på nätet har under 2000-talet lett till förlorade jobb i alla led i skivindustrin: säljkårer, lager, distribution, tillverkning, promotion, skivbutiker. Och precis den utvecklingen hotar just nu den svenska filmbranschen.

I maj 2006 gjordes ett omdiskuterat försök att stoppa den ledande illegala nedladdningssajten Pirate Bay. Efter påtryckningar från M.P.A.A. (Motion Picture Association of America) skickade svenska polisen ut 50 poliser – mångdubbelt fler än vad som används i mordutredningar – för att beslagta 186 olika datarelaterade maskiner i Pirate Bays källare i Solna.

Men tillslaget blev ett fiasko. Dagen efter låg Pirate Bay-sajten uppe igen, via nya servrar upprättade i Holland och på andra hemliga platser i världen. Den stora medieuppmärksamheten runt tillslaget ledde till att Pirate Bay fick mer trafik än någonsin och av många hyllades som underdogs, ja, till och med hjältar. Steven Daly i Vanity Fair skrev utförligt om händelsen och sammanfattade den med: ‘The Swedish goverment had been outdrawn by the fastest guns in Deadwood.’

Monique Wadsted är hängiven cineast. Hon är också advokat, specialist på upphovsrätt, delägare i advokatbyrån MAQS och ett av hennes uppdrag är att företräda Hollywoods branschorganisation M.P.A. A. i Sverige. Monique Wadsted är citerad i Vanity Fair, men tycker inte att artikeln gav en rättvis bild av situationen: ‘Nej, verkligen inte. Den glamouriserade piraterna.’

Monique Wadsted menar att problemet i dagsläget inte är lagstiftningen, utan möjligheten att verkställa lagen. ‘Jag tror att de flesta i grund och botten inte vill göra något olagligt’, säger Monique Wadsted. ‘Problemet just nu är att det uppstått en attityd, 'Om alla andra kan göra det så kan jag göra det också'. Men allt du gör på Internet lämnar tydliga spår. Ett viktigt försteg är därför att bredbandsoperatörerna skickar ut varningsbrev till dem som laddar ned. Det skulle räcka väldigt långt som självsanerande åtgärd. Många som laddar ned i dag gör det via företagsservrar. Eller är barn och ungdomar. Om det kommer ett varningsbrev till deras arbetsgivare och föräldrar räcker det för att få dem att sluta. Om det inte räcker behövs möjlighet för rättighetshavarna att kunna få reda på nedladdarnas identitet. Det kommer lagförslag på hur detta ska hanteras under maj månad.’

En av dem som arbetar hårdast mot illegal nedladdning är Henrik Pontén på Antipiratbyrån. Även han tror att lösningen är att bredbandsleverantörerna tar ett större ansvar.

‘Det handlar inte om tvångsåtgärder eller integritetskränkande övervakning’, säger Henrik Pontén. ‘Det är ju inte så att någon sitter och läser innehållet i trafiken mellan två parter. Fildelning bygger på att man öppnar sin dator och själv visar vad man delar ut. Den som begår brott delar med andra ord själv ut allt bevismaterial.’

‘Men istället för att göra något bygger enstaka Internetleverantörer affärsmodeller som marknadsförs som en lösning för dem som vill fildela anonymt. För den seriösa Internetbranschen är det sannolikt inte önskvärt att Internet utvecklas till en frizon för brottslighet. Men de mer seriösa aktörerna har av konkurrensskäl svårt att göra något annat än att följa med strömmen. EU trycker nu på för att ge dessa ett juridiskt ansvar, men det vore mer önskvärt med ett tydligare branschansvar och en seriös självsanering.’

Antipiratbyrån betraktar nedladdning som organiserad brottslighet. Vissa aktörer runt om i världen tjänar grova pengar på det.

Men de som laddar ned för någon annan vinning än sin egen är trots allt i försvinnande liten minoritet. Många av oss som laddar ned i dag gör det inte heller för att slippa betala, utan för att nedladdning råkar vara ett suveränt praktiskt sätt att få tag på TV-serier och filmer som man inte kan få tag i någon annanstans.

Jo, jag erkänner, jag har själv laddat ned. Jag har använt nedladdningssajter som Mininova och Torrentspy, ibland även Pirate Bay, men jag har använt dem av samma anledning som jag är en storkund hos Amazon. Helt enkelt för att kunna hitta sådant som jag inte kan köpa i affärer där jag bor.

Skillnaden är att när jag köper böcker, DVD och skivor via Amazon så betalar jag för dem. Men när jag på fildelningssajter hittar pärlor som inte går att se på svenska biografer eller TV-kanaler – i går en fantastisk dokumentärserie om nyhetsjournalistik från amerikanska PBS – så kan jag inte betala för detta, trots att jag skulle vilja göra det, inte minst av moraliska skäl.

Det är också resultatet av denna tekniska utveckling som Steven Daly skildrar i sin artikel i Vanity Fair. Artikeln har underrubriken ‘Steve TV’ och handlar, bortsett från pirattemat, om att nedladdning och fildelning gjort det möjligt att i dag kunna skapa närmast sin egen TV-kanal. I stället för att titta på TV så fyller kan man fylla sin dator – som snart är samma sak som TV:n – med de TV-program och filmer som man själv vill se.

‘Jag har fått starka reaktioner på piratjobbet här i USA, inklusive förfrågningar från bokförlag’, säger Steven Daly. ‘Från pirathåll verkar man tycka att artikeln beskriver deras situation på ett bra sätt, men det var inte min mening med artikeln. Vad jag var ute efter att skildra och beskriva var en utveckling som har revolutionerat mina egna tittarvanor.’

Steven Dalys slutsats i artikeln är: ‘If you can’t beat them, join them’. I likhet med många andra menar Daly att det inte går att stoppa den tekniska utvecklingen. Nedladdning och fildelning är här för att stanna. Vad filmbranschen därför snarast måste göra är att se till att starta legala nedladdningsalternativ som fungerar lika bra – och helst lite bättre – än de legala.

Legala nedladdningsalternativ finns redan i Sverige. Organisationen Filmfolket Sverige har producerat en skrift som heter ‘Film på nätet i Sverige’. Enligt den skriften finns det i dag utmärkta svenska sajter där man både kan hyra och köpa film via nätet.

Jag börjar med att prova SF Anytime, Nordens största Video On Demand-tjänst. Men när jag surfar in på sajten dyker det upp en liten ruta som meddelar att min dator inte duger för att använda den. SF Anytime fungerar endast för PC-användare, jag har Mac.

Jag försöker i stället med den andra stora legala alternativet, Film2Home. Jag följer anvisningen och klickar på knappen ‘Starta tjänsten här’. Efter att i tio minuter stirrat på en ruta som meddelar ‘Tjänsten startar…’ ringer jag till slut upp kundtjänst. Vad är problemet?

Samma sak här: tjänsten visar sig endast fungera på PC, något som Film2Home inte nämner på sin sajt eller Filmfolket nämner i sin broschyr.

Jan Bernhardsson, VD för SF Bio, visar mig i stället hur SF Anytime fungerar inne på sitt kontorsrum på Filmstaden. Jag väljer, förstås, att titta på ‘Pirates of The Carribean’. Bilden är utmärkt. Priserna är rimliga, från 45 kronor för nya filmer ned till endast 9 kronor för äldre. Men du får endast ‘låna’ filmen under 24 timmar. Du måste även vara uppkopplad när du tittar på den.

En jämförelse: Om jag i stället valt att ladda ned ‘Pirates of The Carribean’ på Pirate Bay hade jag fått behålla filmen i datorn och inte behövt vara uppkopplad när jag tittade.

‘Om vi kunde bestämma själva skulle vi naturligtvis se till att tjänsten funkar för Mac snarast möjligt’, säger Jan Bernhardsson. ‘Men det här är inte en lokal fråga, landsgränser är ju utraderade i den digitala världen. Problemet är att Hollywood just nu bara auktoriserar en typ av DRM-System (Digital Rights Management) som för närvarande endast fungerar i Windows Media Player, något som inte är kompatibelt med Mac.’

Medan nättjänsten SF Anytime kan jämföras med en hyrvideobutik erbjuder konkurrenten Film2Home både hyrfilm och köpfilm. Förutom att du kan titta på streamade filmer kan du även köpa digitala filmer och behålla dem i datorn. Priserna för köpfilmer ligger på mellan 79 kr till 139 kr för färska filmer.

(Amerikanska iTunes har som en prisjämförelse börjat sälja färska långfilmer för 100 kr. Men den möjligheten är bara öppen för amerikanska iTunes-användare. Svenska iTunes, som jag själv använder som Mac-användare, har ännu inte tillstånd att sälja vare sig långfilm eller TV-serier. För svenska Mac-användare finns det alltså inget lagligt alternativ överhuvudtaget.)

Nättjänsten Film2Home har fått högsta betyg av tidningen Din Teknik. Grundare är Gerre Versteegh som är en av pionjärerna i den svenska hyrfilmbranschen. Redan 1979, långt innan video blev standard i svenska hem, började Gerre Versteegh med hyrfilm på en Shell-mack på Strandvägen i Stockholm. I dag har verksamheten växt till företaget Bonver som förser bensinmackar och servicebutiker över hela Sverige och Norge med hyr- och köpfilm.

Gerre Versteegh tycker den nya tekniken är en fantastisk möjlighet. ‘För konsumenten, som alltid vill se film så smidigt som möjligt, är det naturligtvis ännu enklare att få hem filmen via datorn. Det är därför vi har satsat på Film2Home. Men vi befinner oss just nu i en Moment 22-situtation. Legal nedladdning slår inte igenom förrän vi både förbättrar utbudet ytterligare och satsar stenhårt på marknadsföring. Vad som hindrar oss att göra det i dagsläget är den illegala marknaden. Så länge folk parallellt kan ladda ned gratis kan vi inte expandera i den takt vi skulle vilja.’

Det går att dra många paralleller mellan skivbranschen och filmbranschen. Den skärseld som nu väntar filmbranschen drabbade skivbranschen redan för åtta år sedan.

Den 1 juni 1999 släpptes Napster lös på nätet. Den amerikanske studenten Shawn Fanning skapade en fildelningssajt med syfte att göra det lättare för honom själv att låna och byta favoritmusik med sin kompisar. Varför hålla på och låna skivor och spela in kassettband när man i stället kunde göra allt enklare och roligare vid datorn?

Vad ingen hade tänkt på – knappast heller Shawn Fanning själv – var att Internet plötsligt gjorde det möjligt att inte bara ha kontakt med ett 20-tal kompisar utan ett 20-tal miljoner kompisar. I december 1999 svarade amerikanska skivindustrin med att stämma den då 19-årige studenten på mångmiljonbelopp.

Men att just Napster försvann ganska snabbt hjälpte inte. Slussportarna hade oåterkalleligen öppnats. I dag finns det hundratals andra sajter och fildelningsprogram. I och med att hela filmmediet blivit digitalt, från DVD till digitala TV-sändningar, går det i dag att ladda ned TV-program och filmer precis lika enkelt som musik. Med perfekt kvalitet.

Per Sundin är VD på Sony BMG i Sverige och är mycket självkritisk till hur skivbranschen inledningsvis försökte bemöta nedladdningen.

‘Det klassiska misstag som alla gör i alla tider och i alla branscher är att inte våga förändra en fungerande affärsmodell förrän det är för sent’, säger Per Sundin. ‘Titta på Facit skrivmaskiner, musikbranschen, filmbranschen, kvällspressen, storstädernas morgontidningar, nu snart den reklamfinansierade TV-branschen. Alla tror att det blir bättre sen, det är bara en tillfällig svacka. Klassikern: ‘Det är bara en fluga, det går snart över.’

‘Jag träffade en svensk filmchef på en parkering vid Täby Centrum för ett antal år sedan och frågade hur det gick. Svaret: ’Det har varit dåliga releaser i år, inga stora titlar, det är därför biotittandet går ner.’ Exakt så sa vi 2000-2001. Skivbranschen gick för bra under 90-talet, vi blev Fatcats. (Generalen) Norman Schwarzkopf myntade, ’Ändra alltid på ett vinnande lag’. Detta för att inte slappna av bli mätta, tappa skärpan, ja bli Fatcats.’

’Det var ett stort misstag att vi inte redan 1999-2000 fångade upp musikälskarnas nya beteende via Napster, utan att vi istället stämde och försökte döda alla Napster-liknande kloner – utan att samtidigt ha ett lagligt alternativ. Det är också typiskt att det inte är skivbolagen som har fått fart på den legala nedladdningen, utan Steve Jobs (Apple) med iTunes i april 2003.’

‘Det viktigaste just nu är att polis och åklagare börjar använda den lag som finns. Att Riksdagen kompletterar lagstiftningen med ansvar även för de osynliga aktörerna i piratverksamheten, nämligen bredbandsoperatörerna. Då kan också filmbranschen i mycket större utsträckning än i dag bygga onlinebutiker. Där jag, som konsument, själv kan välja om jag vill betala ett premiumpris och se biograffilmen i dag i min dator eller mobil, i stället för att vänta tre månader på att DVD:n ska göras tillgänglig. Det är ju dessutom på bioreleasedagen som bolagen gör reklam för filmen. Det är då media recenserar den, då man köper McShrek Meal och så vidare.’

När jag kommer hem efter mina intervjudagar med olika aktörer i svenska filmbranschen visas Bergmans ‘Smultronstället’ på TV. Jag har sett den dussinet gånger men jag blir, som vanligt, sittande igen. Svenske filmpionjären Victor Sjöström spelar huvudrollen. Det går inte att tag ögonen från hans sorgsna ansikte.

Ett effektivt sätt att förändra bilden av svensk 2007 som ett laglöst land vore om Sjöströms ansikte snarast möjligt lades ut på nätet. Ja, inte bara hans ansikte, utan hela ‘Smultronstället’, hela den svenska filmhistorien. För varför finns inte alla dessa smultron till salu via till exempel Svenska Filminstitutets hemsida? En svensk digitalbutik, ‘Criterion Collection möter iTunes’, med filmer som både går att hyra i streamad form eller att köpa nedladdade för någon hundralapp.

Ingen pirat i världen skulle kunna erbjuda något bättre.

(slut)