Skivrecensioner, DI Weekend
Dinosaur Jr
Titel: Beyond
(PIAS)
Betyg: 4
Spelglädje. Det är ett ord som i dag snarare används inom folkmusik än rockmusik. Men just spelglädje är ordet man hela tiden tänker på när man hör amerikanska Dinosaur Jrs återkomst. Trion har återförenats med samma sättning som gjorde de banbrytande albumen ”You’re Living All Over Me” (1987) och ”Bug” (1989), två skivor som röjde skogen för Nirvana. Precis som på de skivorna påminner här Dinosaur Jr återigen om Neil Youngs mest elektriska stunder med Crazy Horse. Elektriska drömmar kanaliserade genom en Marshall-förstärkare. J. Mascis öppnar med ett bländande gitarrsolo som i princip fortsätter genom hela skivan. Han kan helt enkelt inte sluta spela.
Jan Gradvall
Arctic Monkeys
Titel: Favourite Worst Nightmare
(Domino/Playground)
Betyg: 4
Hur följer ett gäng 20-åringar upp det bästsäljande debutalbumet i brittisk musikhistoria? Arctic Monkeys från Sheffield gör det enda rätta: genom att vägra sakta ned farten. Många har glömt det nu men under det stora punkåret 1977 släppte band som Damned, The Jam och Stranglers två album vardera under samma år. Medlemmarna Arctic Monkeys var inte ens födda då men har ärvt samma rastlösa energi och kreativitet. Att det ibland går för fort i kurvorna hör till sakens natur. Alex Turner har bråttom, bråttom men hinner återigen visa att han är sin generations bäste textförfattare. Textraden ”desperately trying to recreate what was only three quarters of an hour ago” är både typisk för Turner själv och en generation som förhåller sig nostalgisk till saker i samma stund som de inträffar. Två spår är i särklass, ”Fluorescent Adolescent” och ”505”.
Jan Gradvall
Stars Of The Lid
Titel: And Their Refinement Of The Decline
(Kranky/import)
Betyg: 4
Ivo Watts-Russell är grundare av 4AD, ett skivbolag som fostrat artister som Cocteau Twins, Dead Can Dance och Red House Painters. När just Ivo Watts-Russel säger att amerikanska duon Stars Of The Lid gör 2000-talets vackraste musik finns det därför skäl att lyssna. Särskilt som Stars Of The Lid inte ens ligger på hans eget skivbolag. Och musiken är verkligen precis så vacker Ivo Watts-Russel säger. Den sakrala musiken påminner en del om just Cocteau Twins instrumentala stunder men i första hand om moderna klassiska kompositörer som Henryk Górecki, Arvo Pärt och Gavin Bryars. Denna dubbel-CD är duons första verk på sex år. Trots eller tack vare låttitlar som den 17 minuter långa ”December Hunting For Vegetarian Fuckface” är detta just nu den bästsäljande skivan på Other Music och Kim’s Video & Music, New Yorks två ledande butiker för alternativmusik.
Jan Gradvall
Feist
Titel: The Reminder
(Polydor/Universal)
Betyg: 4
När kanadensiska sångerskan Feist släppte sitt debutalbum ”Let It Die” 1994 skaffade hon sig ett rykte som den alternativa rockscenens motsvarighet till Sade. Med nya albumet visar Feist att hon även är mogen att bli en ny Sade även för den breda publiken. Musiken låter egentligen inte alls som Sades introspektiva soulmusik – Feist är i alla bemärkelser vitare – men sångerna har samma förmåga att ta över och nästan möblera ett rum. Man blir lika tillbakalutat lugn av Feists musik som av Sades. Och lika inspirerad. Vad som vid första lyssningen nästan kan likna muzak växer sig oavbrutet rikare vid varje lyssning. Leslie Feist, som nu fyllt 31, kan innan årets slut vara ett namn som alla känner till.
Jan Gradvall
Nine Inch Nails
Titel: Year Zero
(Interscope/Universal)
Betyg: 3
Hur säljer man skivor till en yngre publik som blivit van att kunna ladda ned allt? Genom att se till att skivorna är mer bara skivor. Nine Inch Nails ”Year Zero” är lika mycket en framtidsvision som ett album. Förutom musiken finns hemliga sajter som de mest hängivna fansen själva får spåra upp. Den bruna CD-disken byter färg till vit när man värmer upp genom spelarens laserstråle. På disken blottas sedan mystiska kombinationer av nollor och ettor; förmodligen ännu en ledtråd. Trent Reznor i Nine Inch Nails har sedan barndomen varit besatt av Pink Floyds ”The Wall”. Nu har han, åtminstone konceptmässigt, gjort något lika potentiellt långlivat för dagens tonåringar. Själva musiken är en smart återgång till den elektroniska industrirocken på ”The Downward Spiral” från 1994.
Jan Gradvall
+
Veckans 3 MP3
Magazine, ”Goldfinger”
EMI har återutgett alla Magazines klassiska album. Denna majestätiskt bisarra version av Bond-temat är bonusspår på ”Real Life”.
Gary Numan, ”Down In The Park”
Från ”The Complete John Peel Sessions”. Inspelad tidigt 1979. Det låter som Numan spelar synthesizer med ett pekfinger.
Loney, Dear, ”I Am John”
Ytterligare en ung svensk artist du aldrig hört talas. Emil Svanängens album ”Loney, Noir” från 2005