Krönika, Dagens Industri

Weekend 20 april

Krönika

Jan Gradvall

På torsdag kommer ett nytt nummer av tidningen Vi. Enligt den förhandsreklam som finns i senaste numret satsar Vi på en stor intervju med Robert Gustafsson. Tidningen skriver: ”Alla har vi sett och skrattat åt Robert Gustafssons knäppa figurer. Men Vi har bestämt oss för att tala allvar med Sveriges roligaste man”.

Jag har inte läst numret. Det är säkert bra. Vi är en kvalitetstidning som lyft sig ytterligare det senaste året. Men just den vinkeln på Robert Gustafsson är ett typexempel på ett samtida missförstånd som blir alltmer utbrett. Det man tror är den udda och avslöjande vinkeln är i själva verket den mest förutsägbara och ytliga.

Jag har läst och sett många, många intervjuer om Robert Gustafsson. Alla har haft just den vinkeln: ”Men vem är han egentligen?”. Däremot har jag aldrig hört något ställa frågor till Robert Gustafsson om det som faktiskt är hans yrke. Hantverket bakom humorn. Hans oöverträffade sätt att fånga en karaktär. Hur han faktiskt arbetar. Timmarna framför spegeln och videon.

Den verkligt oväntade och intressanta vinkeln på en Robert Gustafsson-intervju vore i stället att prata humor med Sveriges roligaste man.

Ett annat exempel på en medial person som alltid får frågor om allt annat än sitt yrke är Madonna. Jag har läst om Madonna i 25 år, men jag har fortfarande inte läst en enda intervju som förklarar hennes skicklighet som musiker. Alla frågar bara om hennes privatliv. Eller hur det är vara superstjärna.

Samma angreppssätt användas också alltid när det gäller författare. Uppmärksamheten i media i dag riktas i första hand mot författarens privatliv, inte om det liv han/hon skapar i sina böcker; det som författande faktiskt handlar om.

Följaktligen är det i dag fler som förknippar Hemingway med elefantjakt i Afrika än med en blyg och hårt arbetande person framför en skrivmaskin. Någon som ägnade större delen av sina arbetsdagar åt att sitta och flytta runt kommatecken för att göra språket så effektiv och vackert som möjligt.

Förflyttningen av fokus från verk till person är en del av en större samtida trend som går igen i alla områden. Från dokusåpor till memoarer. Snart handlar allt om ”Based on a true story”. Och vi glömmer bort vad som faktiskt gör författaren till författare, musikern till musiker, komikern till komiker.

I boken ”Feel”, en närstudie av popstjärnan Robbie Williams, skildrar journalisten Chris Heath hur världspressen dagligen följer varje steg som superstjärnan tar. Tidningar och media lägger enorma resurser för att få en inblick i vad Williams gör och hur han lever. Alla vill ha svar på frågan: ”Hur mår Robbie Williams egentligen?”

Det märkliga är dock, som Chris Heath konstaterar i boken, att ingen av dessa tidningar kommit på det allra bästa sättet att få reda på något om Robbie Williams. Att i stället lyssna ordentligt på hans skivor. Att ta del av det han skapar.

I sällsynt självulämnade låtar som ”Feel” blottlägger Robbie Williams sina innersta tankar på ett sätt som pratshowvärdar och tidningar bara kan drömma om.

Men ingen journalist tänker på den möjligheten. Det är fullt upptagna med att campa utanför stjärnans hus för att få en skymt av ”människan bakom masken”.

(slut)

GRADVALLS VAL

DYLAN

”Don’t Look Back: 65 Tour Deluxe Edition” (DVD, Sony). Pennebakers omistliga Dylan-dokumentär från 1965. Återutgiven i oemotståndligt snygg nyutgåva med medföljande bonus-DVD och pocketbok.

DVD-BOX

”Not Just The Best of The Larry Sanders Show” (DVD-box, USA-import). Äntligen! Fyllig box med de 23 bästa episoderna från komediserien som sändes 1992-98. Förfader till ”The Office”.

HYRFILM

”Prince of The City”. Bortlömd polisfilm från 1981 som på onsdag återutges i Sverige som hyrfilm och köpfilm. Regisserad av Sidney Lumet. Nominerad till tre Oscar när det begav sig.

+

BONUS NR 1:

Sextiosju, sextiosju, vart har du tagit vägen nu? Denna vår blir Ulf Lundell slutligen bönhörd. 1967 gör comeback på alla fronter.

Med anledning av 40-årsjublieet av Doors debutalbum från 1967 återutgav Warner förra månaden hela bandets katalog. På EMI finslipar man just nu jubileet av Beatles ”Sgt. Pepper”, avtäckningen av nyutgåvan sker i juni.

Däremellan släpper Sony nu hela katalogen med en annan artist som albumdebuterade 1967 – Sly & The Family Stone.

Sly Stones inflytande hörs överallt i dagens musik, inte minst på den svenske rapparen Timbuktus senaste album. Flera av Sly Stones album är milstolpar i musikhistorien: ”Dance To The Music” (1968), ”Stand!” (1969), ”There’s A Riot Goin’ On” (1971) och ”Fresh” (1973).

Men vad som överraskar mest i Sonys serie med fina nyutgåvor med extramatmerial är det sällan hörda debutalbumet ”A Whole New Thing” från 1967. Här finns hypnotiska ballader som ”That Kind Of Person” och funktrippen ”Trip To Your Heart” som rapparen LL Cool J återanvände till sin moderna klassiker ”Mama Said Knock You Out”.

Det är rätt häpnadsväckande att denna musik gjorde samma år som Sverige övergick till högertrafik. Samma år som Bror Rexed, nytillträdd generaldirektör för medicinalstyrelsen, skapade rubriker genom att uppmana personalen att säga ”du” till honom.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Författaren, journalisten och filmaren Nora Ephron, född 1941, är dubbelt aktuell i Sverige under detta år. Först sattes hennes ”När Harry mötte Sally” upp som teaterpjäs på Stadsteatern i Stockholm under vintern. Nästa vecka ges senaste bestseller ut på svenska.

Boken ”Jag gillar inte min hals. Och andra tankar om att vara kvinna ” (Schipsted Förlagen) är precis lika insiktsfull, rolig och elegant formulerad som allt annat Nora Ephron satt sitt namn under. Egentligen är det en samlingsvolym med artiklar som tidigare varit publicerade i tidningar som New Yorker, New York Times och Harper’s Bazaar. Artikeln ”I Feel Bad About My Neck” publicerades ursprungligen i Vogue.

Nora Ephron har skrivit filmmanus till filmer som ”När Harry mötte Sally”, ”Sömnös i Seattle” och ”Du har mail”. Även hennes eget liv påminner närmast om en film.

Båda hennes föräldrar var framgångsrika författare i Hollywood. Båda söp ihjäl sig. När Nora Ephron var 22 år bar hon praktikant i Vita huset under JFK, en historia hon berättar i den nya boken.

Nora Ephron har varit gift tre gånger. Andra äktenskapet var med Carl Bernstein, journalisten som avslöjade Watergate. Men under alla kvällar som Nora trodde att hennes make pratade med Deep Throat var han även otrogen. Om detta berättade hon i den lätt maskerade romanen ”I lust och nöd” som också filmades med Meryl Streep i rollen som Nora.

Nora Ephron är i dag gift med Niclolas Pileggi, mannen som skrev förlagan till Scorseses film ”Maffiabröder”.

Förutom boken ”Jag gillar inte min hals” rekommenderas även Nora Ephrons blogg. Kvinnan som fyller 66 år den 19 maj bloggar för fullt på www.huffingtonpost.com.

Jan Gradvall