Ben Watt & Bodil Malmsten

Ben Watts självbiografiska ”Patient” från 1996 har översatts till svenska. Boken ges nu ut på Bodil Malmstens eget bokförlag Finistère. Intervju från Dagens Nyheter 8/4 2007.

Den engelske patienten

Text: Jan Gradvall

Det börjar med vanlig astma. Det är därför sjukdomen är så svår att upptäcka. Inflammationen i kroppens små blodkärl sprider sig därefter från lungor till resten av kroppen. Immunförsvaret reagerar med att attackera sina egna organ. Och patienten bryter ned sig själv.

Churg-Strauss syndrom är en extremt ovanlig sjukdom. Enligt Socialstyrelsen beräknas cirka 100 vuxna svenskar ha den. Räknat per miljon invånare i världen drabbas endast 1-2 personer om året. En av dem var den engelske musikern Ben Watt, född 1962, som tillsammans med sin fru Tracey Thorn utgör duon Everything But The Girl.

I den självbiografiska boken ”Patient” från 1996 – som denna vecka nu ges ut på svenska på Bodil Malmstens eget bokförlag Finistère – skriver Ben Watt om sin kamp mot sjukdomen. Om nätter då hans anhöriga fick vet att det var 20 procent chans att han skulle överleva.

– Ben ville absolut ha undertiteln ”Den sanna berättelsen om en ovanlig sjukdom”, säger Bodil Malmsten. Men det som intresserar mig är inte vad som beskrivs utan hur. Att det är skrivet med humor, svärta, stil. Att det är litteratur. . Att boken är sann mellan pärmarna.

Bodil Malmsten och Ben Watt träffar varandra första gången när bilden tas till den här artikeln. Bodil är lite nervös. Hon har tagit på sig extra fina skor för att hon läst att Ben tyckt att Tracey (hans fru) har så fina skor. ”Men jag kan inte gå i dem.”

Bodil Malmsten, som läst ”Patient” sex gånger, anser bestämt att musikern Ben Watt måste skriva fler böcker. Senare på kvällen sitter de och samtalar på en liten scen i bokförlaget Modernistas lokaler på Kvarngatan i Stockholm.

– Jag hörde att du slängt ett utkast till en halvfärdig roman, säger Bodil till Ben. Det var mycket dumt gjort. Du kunde ha fortsatt, fast på ett annat sätt. Du måste helt enkelt utnyttja din talang och skriva mer. Tro mig, jag kan det här. Läsa böcker är det enda jag gör.

När jag frågar Ben Watt om hans litterära influenser säger han först: ”Inga.”. Men sedan kommer det fram att han pluggat engelsk litteratur och drama upp till universitetsnivå. Shakespeare, Dickens, Eliot. Han medger också han att han gillar den ”torra, sakliga, iakttagande” stilen hos författare som Philip Roth och Richard Ford.

– Men jag var en mycket lat student, säger Ben. Jag är fortfarande en högst sporadisk läsare. Tracey är den som läser böcker av oss. Hon läser allt, klassiker, de senaste författarna.

Ben Watt och Tracey Thorn träffades som studenter på University of Hull. Bandnamnet Everything But The Girl hämtades från en slogan till en möbelaffär i Hull. De kände sig båda som outsiders och upptäckte att de delvis hade identiska skivsamlingar.

– Ja, jag kommer ihåg exakt vilka skivor vi både hade, säger Ben. Det var många singlar men bara två LP-skivor. Durutti Columns första album, ”The Return of The Durutti Column” och Vic Godard & Subway Sects ”What’s the matter, boy?”.

Vad som inte berättas i Ben Watts självbiografiska bok ”Patient” är hur Churg-Strauss syndrom även förändrade Everything But The Girls musik. Från att ha gjort jazzig och sofistikerad pop har duons musik efter sjukdomen blivit mer avskalad och naken. Först rena skelett i form av helt akustiska versioner. Därefter klädda med värmande elektroniska dansrytmer.

Ben Watt beskriver i dag duons tidiga låtar som alltför duktiga. ”Det var som vi försökte knyta rosett på allting”. Gruppens mästerverk ”Walking wounded” från 1996, utgivet samma år som boken ”Patient” kom ut i England, präglas i stället av kaoset, osäkerheten och friheten efter sjukdomen.

Det är många som i likhet med Bodil Malmsten vill att Ben Watt ska skriva fler böcker. Men Ben säger själv att för honom har elektronisk dansmusik blivit ett sätt att berätta utan ord.

– Vad housemusik handlar om för mig är gemenskap, säger Ben. Jag hörde djup själfull house första gången när jag kom ut ur sjukhuset. När det görs bra, i rätt miljö, med rätt ljudanläggning, med rätt skivor, förenas alla i det ögonblicket. Det blir som en ritual.

– I rockmusiken, däremot, blir artisten på scen någon upphöjd som publiken tillber. Men inom house är ingen dyrkad på det sättet. Förhållandet mellan discjockey och dansare är jämlikt, närmast intimt.

När Ben Watt beskriver housemusik låter det som han beskriver en nattvard, men han är själv övertygad ateist, en övertygelse han ärvt från sin far. När fadern dog i fjol gick Ben in i en depression.

– Depressioner har präglat hela min släkt, säger Ben. Min syster drabbades svårt i 20-årsålderna. En av mina farbröder tog livet av sig. När depressionen kommer stannar den kvar i månader. Allt saktas ned till snigelfart. Varenda tanke är full av självförakt. Tracey har lärt sig leva med det. Vad som i fjol fick på fötter igen var arbetet med Buzzin’ Fly.

Everything But The Girl ligger just nu på is. Duon har inte gjort något riktigt album på åtta år. Medan Tracey Thorn i stället just har gett ut ett soloalbum – hennes första på 25 år – håller Ben Watt lägre profil genom att vara discjockey och driva ett skivbolag som ger ut house och techno.

Sedan i november gör han också ett kärleksfullt radioprogram varje vecka som går att lyssna på via Buzzin’ Flys hemsida. Via samma hemsida smyger han även ut utmärkta nya Ben Watt-låtar. Texten till ”Old soul” reciteras av Philadelphia-rapparen Baby Blak men berättelsen är Bens egen

– Den handlar om min ena dotter, säger Ben. Redan när hon föddes sade sjuksköterskan att hon hade ögon som en gammal själ. Texten handlar om när hon två år gammal för första gången gick ut helt själv i trädgården. Hon vände sig sedan om och såg mig. Jag försöker beskriva känslan när våra blickar möttes genom glasfönstret.

Varför gör du inte ett eget soloalbum?

– Jag har tänkt på det, säger Ben, Alldeles nyligen skrev jag två, tre låtar som är riktigt bra. Men jag orkar inte med tanken på att recenseras som popartist igen. Det är också därför vi inte gjort något nytt Everything But The Girl-album. Just nu trivs jag bättre med att verka precis så här, utanför radarn.

(slut)