Skivrecensioner, DI Weekend
Sällskapet
Titel: Sällskapet
(Dust Music/Universal)
Betyg: 4
I tisdags fyllde Sven Joakim Thåström 50 år. Det är typiskt Thåström att inte ens ägna den födelsedagen till att blicka bakåt. I stället kastar han sig in i ännu ett nytt projekt där han fortsätter att utmana både sina lyssnare och sig själv som artist.
Sällskapet är ett band, eller kanske just ett sällskap, bestående av Joakim Thåström, Pelle Ossler (ex-Wilmer X och Thåströms turnéband) och Niklas Hellberg som spelade tillsammans med Thåström i Peace, Love & Pitbulls.
Om bluesen hade uppstått i Ruhr-området i stället för Mississippi kunde den ha låtit så här. Mörk och suggestiv musik, med rytmen lånad från dunket mot tågrälsen och stämningen från ödsligheten på en tom perrong. Låtarna har titlar som ”Hauptbanhof” och ”Spår överallt”. Även i den medföljande DVD:n förekommer bilder av förbipasserande tåg.
Helhetsgreppet är djärvt och ambitiöst, men det fungerar. Sällskapet mässar fram en svart magi som för tankarna till kretsen runt Nick Caves band The Bad Seeds, särskilt Barry Adamsons filmiska ”Moss Side Story”.
Jan Gravall
Mauro Scocco
Titel: Ljudet av tiden som går
(Diesel/Playground)
Betyg: 4
Ett typiskt skivomslag för Mauro Scoco brukar prydas av bilder på honom själv promenerades runt i någon bedagad stadsmiljö. Men på nya skivan syns han i stället stående framför något som ser ut som en nysnickrad sommarstuga. I handen håller han en akustisk gitarr. Han tittar rakt fram och påminner lite om en ung Fred Åkerström.
Så låter även musiken. Det är sånger framförda med gitarr eller piano. Robusta men noggrant sandpapprade sånger som kännetecknas både av Mauro Scoccos gudabenådade förmåga att skriva melodier men också en ny sorts självklarhet som han fått med åldern. Efter att i många år ha varit kompis med Plura i Elkvarn har nu Mauro Scocco även slutligen börjat skriva texter lite som Plura.
Särskilt öppningen tillhör det bästa och mest personliga han gjort. ”Ljudet av en tiden som går” och ”Mellan en far och en son” låter både som framtida Mauro-klassiker och svenska popklassiker.
Jan Gradvall
Marie Lindberg
Titel: Trying To Recall
(Monitor/Warner)
Betyg: 3
Kommer ni ihåg Marie Lindberg? Att vara stor medan Melodifestivalen pågår är inte liktydigt med att vara ihågkommen två veckor efteråt.
Marie Lindberg själv verkar också medveten om att hennes tid i rampljuset kan vara begränsad. I tacklistan på CD-omslaget har lärarinnan Lindberg skrivit: ”Thanks Christer Björkman and the people of SVT – for giving me the opportunity to perform on stage”.
Men hennes debutalbum är betydligt mer sammanhållet än vad Melodifestivalen-produkter brukar vara. Albumet ”Trying To Recall” är inte bara en färsk hitlåt – plus hastigt uppstekta rester – utan en samling riktiga låtar, långkok, som hon verkar ha jobbat med i många år.
Hennes röst är också märkvärdigare än vad som framgick i det försiktiga TV-framträdandet. Med en närmast irländsk klang i sitt uttal påminner Marie Lindberg om sångerskan i Cranberries. En talang, på riktigt.
Jan Gradvall
Jim Ford
Titel: The Sounds of Our Time
(Bear Family)
Betyg: 4
Det talas aldrig om vikten av grävande när det gäller nöjesjournalistik, men Sonic-skribenten L-P Andersson förtjänar en guldspade eller två. Efter två spårs efterforskningar lyckades han slutligen spåra upp musiklegenden Jim Ford för ett reportage i Sonic.
Jim Ford är en vit musiker som skrivit låtar åt Bobby Womack, Aretha Franklin och Temptations. Nick Lowe har kallat Jim Ford för sin största musikaliska inspiration. Jim Ford påstår även själv, med övertygande argument, att han skrev ”Ode To Billie Joe” åt Bobbie Gentry.
Jim Ford gjorde ett enda album, ”Harlan County” från 1969, plus några singlar. Efter att först letat upp Jim Ford för sin intervju har nu L-P Andersson fullföljt sin mission och, efter tre års oavlönat arbete, övertalat tyska kvalitetsetiketten att återutge hans musik på CD. Och det låter strålande. Organisk countrysoul med James Burton och Sly Stone i kompet.
Jan Gradvall
+
Veckans 3 MP3
Love, ”Alone Again Or”
En av tidernas vackraste poplåtar. En av många, många pärlor i magnifika boxen ”Forever Changes: The Golden Age Of Elektra Records, 1963-1973”.
Paul Westerberg, ”It’s A Wonderful Lie”
Westerberg-veckorna fortsätter. När ska han få sin upprättelse som en av de senaste 25 årens största artister?
Young Marble Giants, ”Music For Evenings”
Från epokgörande albumet ”Colossal Youth” från 1979. En skiva med ett sound så radikalt nytt – nytt! – att det fortfarande låter som morgondagen.