Skivrecensioner, DI Weekend
Jesse Malin
Titel: Glitter In The Gutter
(One Little Indian/Border)
Betyg: 4
Begreppet romantik inom rockmusik behöver inte handla om kärlek mellan människor. Lika ofta kan det handla om att vara förälskad i själva genren, livsstilen, attityden.
Jesse Malin är en obotlig rockromantiker, en av de sista av sin sort. I hans värld är klockan alltid halv tre på natten och asfalten regnvåt. Och spelplatsen är, givetvis, nedre Manhattan.
Det borde inte vara möjligt att år 2007 bära svarta kläder och sjunga rader som ”Hold me close in the New York night” utan att låta patetisk, men Jesse Malin låter så genuint förälskad i sin värld att det fungerar. ”Glitter In The Gutter” är det bästa och mest romantiska rockalbum jag hört på väldigt länge.
Bruce Springsteen verkar hålla med. När Springsteen dyker upp som gäst i duetten ”Broken Radio” lägger han in så mycket New York-kärlek i raderna ”Well, we never had a lot of cash” att han förflyttar sig själv 35 år tillbaka i tiden.
I en annan låt, ”Black Haired Girl”, får Jesse Malin sånghjälp av Dylan, Jakob Dylan. Allra bäst är en balladversion av Replacements gamla ”Bastards Of Young”, ett av Paul Westerbergs mästerverk. En sån där låt man kan spela om och om igen på en jukebox tills barägaren börjar svabba av golvet.
Jan Gradvall
LCD Soundsystem
Titel: Sound Of Silver
(DFA/EMI)
Betyg: 4
New York-editionen av Time Out publicerade nyligen en rankinglista på tidernas 50 bästa artister från New York. (Finns på nätet.) Det är den sortens lista som får en att sitta i timmar framför skivspelaren. De fem första artisterna på listan: 1. Velvet Underground. 2. Duke Ellington. 3. Chic. 4. Miles Davis. 5. Public Enemy.
LCD Soundsystem var av naturliga skäl inte med på listan – James Murphys enmansprojekt hade bara gjort ett album – men med sitt andra album visar han att han snart kan göra anspråk på plats nummer 51. Särskilt med den avslutade balladen ”New York I Love You, But You’re Bringing Me Down”.
Medan debutalbumet med LCD Soundsystem mest handlade om att manifestera redan utgivna banbrytande klubblåtar, som den definitiva 2000-talsskildringen ”Losing My Edge”, låter uppföljaren ”Sound Of Silver” som ett riktigt album, rent av ett popalbum.
James Murphy visar också hur influerad av Talking Heads (plats 19 på Time Out-listan) han egentligen alltid varit. ”Sound Of Silver” låter som om något tagit de mest svängiga ögonblicken från ”Stop Making Sense”-turnén, men komprimerat dem till digital klubbrytmer. Årets bästa album hittills vid sidan av The Good, The Bad & The Queen, Arcade Fire och Jesse Malin.
Jan Gradvall
Tracey Thorn
Titel: Out Of The Woods
(Virgin/EMI)
Betyg: 3
En engelsk recensent på Observer Music Monthly kallade Tracey Thorns röst för ”ett av de bästa instrumenten i engelsk pop”. Bra där. Tracey Thorns röst är ett lika uttrycksfull och utpräglat engelskt instrument som George Harrisons gitarr eller Jerry Dammers keyboard.
För första gången på 25 år har nu trebarnsmamman Tracey Thorn gjort ett album utan sin make och bandkollega Ben Watt i Everything But The Girl. Idén är lockande. Blir det en tillbakagång till det avskalade soundet på ”A Distant Shore” från 1982? Eller något i stil med hennes första oskuldsfulla skivor med Marine Girls?
Men märkligt nog innebär soloprojektet ingen förändring alls. ”Out Of The Woods” låter exakt som en skiva med Everything But The Girl – bara lite sämre. De inbjudna producenterna är lika insatta i samtida dansmusik som Ben Watt, men inte lika finkänsliga när det gäller att följa Traceys röst.
Jan Gradvall
Joss Stone
Titel: Introducing
Joss Stone
(Virgin/EMI)
Betyg: 3
Precis som det finns en undre åldergräns för tävlande i gymnastik i OS borde det även kanske finnas en undre åldersgräns i popmusik. Underbarnet Joss Stone, som skivdebuterade när hon var 16, har ännu inte gjort vare sig en Britney Spears eller Michael Jackson, men hävdade nyligen i ett uttalande att det var skivbolaget som styrde hur hon lät på sina första skivor. Ursäkta, men varför gick hon då med att det gavs ut? Och vad ska de nio miljoner säga som köpte hennes två första album och trodde att hon sjöng från sitt hjärta?
Tredje albumet ”Introducing... Joss Stone” präglas av en krystad ”nu är jag fri”-mentalitet. Som tur är får hon bästa tänkbara uppbackning av producenten Raphael Saadiq, en av den moderna soulens mästare, och gäster som Common. På låten ”Music” gör Lauryn Hill ett av sina alltmer sällsynta inhopp. Redan på debuten var Joss Stone tekniskt lika skicklig som tidernas bästa soulsångerskor. Nu, när hon fyllt 19, börjar hon sakta kunna fylla den rösten med erfarenhet och trovärdighet.
Jan Gradvall
+
3 MP3
Replacements, ”Bastards Of Young”
Jesse Malins geniala version fick mig att plocka fram Replacements album ”Tim” från 1985 och lyssna på originalet. Westerberg är en poet.
Josh Rouse & Paz Suay, ”Jon Jon”
Oemotståndlig vårpop från fina femspårsskivan ”She’s Spanish, I’m American”. Spanska Paz Suay låter som en pollenallergisk Lucinda Williams.
Graham Parker, ”I Discovered America”
Som Gertrude Stein skrev: En ny Graham Parker är alltid en ny Graham Parker är alltid en ny Graham Parker.