Skivrecensioner, DI Weekend
Stooges
Titel: The Weirdness
(Virgin/EMI)
Betyg: 2
Stooges är en av ytterst få grupper i rockhistorien med en helt felfri katalog. Tre studioalbum. Tre odiskutabla mästerverk. Såväl ”Stooges” (1969) som ”Fun House” (1970) och ”Raw Power” (1973) är så bra att de platsar på en lista över rockhistoriens 500 bästa rockalbum genom tiderna.
Att Iggy Pop under ett par år turnerat med ett återförenat Stooges är en sak. Men när gruppen nu drygt 30 år senare går in i studion och spelar in nya låtar under namnet Stooges så sätter man hela sitt rykte på spel. Med förödande resultat. Bröderna Asheton i kompet kan nästan övertyga en om att året fortfarande är 1969. Problemet är att även Iggy själv låtsas samma sak.
Iggy Pop är en av rockens mest intelligenta artister. När jag intervjuat honom har han talat om favoritförfattare som VS Naipaul och Kenzaburo Oe – i båda fallen flera år innan de fick Nobelpris. Trovärdigheten försvinner därför när han nu i texter och framtoning låtsas vara samma rockmonster han var som 20-åring. Stooges förvandlas till pantomimteater.
Jan Gradvall
Arcade Fire
Titel: Neon Bible
(Merge/Universal)
Betyg: 4
Det finns olika grader av utsålt. Kanadensiska Arcade Fires enda Sverigeskonsert på Cirkus i Stockholm den 23 mars är så utsåld att inte ens någon av prinsessorna längre kan tjata sig in på gästlistan. Senast jag kollade på Tradera närmade sig biljettpriset 2 000 kr.
Arcade Fires ”Funeral”, som släpptes 2004 i USA och först 2005 i Europa, är 2000-talets mest hyllade debutalbum. Förväntningarna på uppföljaren har nått orimliga proportioner, men Arcade Fire är uppenbarligen redo. Gruppen tar här samma kliv som REM en gjorde med ”Out Of Time”.
Allt det udda och vildvuxna är kvar. Skillnaden är att det nu kompletteras med tio låtar som nästan alla har potential att bli lika brett exponerade som ”Losing My Religion”. Enda invändningen är att melodierna är nästan för omedelbara, man undrar därför om ”Neon Bible” får lika lång livslängd som ”Funeral”.
Jan Gradvall
Grinderman
Titel: Grinderman
(Mute/EMI)
Betyg: 4
Nick Cave har gjort en skiva kallad ”Murder Ballads”. Det är också en bra beskrivning av den musik han blivit mest känd för. Men innan australiern Nick Cave gjorde vackra mördarballader till en konstart var han med ett i ett våldsamt rockband som snarast lät som liemannen själv. 1981 såg jag18 år gammal det då okända Birthday Party på en nattklubb i London. Det var så skrämmande bra att jag ett par dagar efteråt åkte tvärs över hela London för att se bandet igen. Det är andan från Birthday Party som Nick Cave återupplivar med sitt nya brutala men samtidigt väldigt roliga hobbyprojekt Grinderman. Låtarna attackerar lyssnaren som ett gäng törstiga fladdermöss.
Jan Gradvall
Air
Titel: Pocket Sympony
(Virgin)
Betyg: 3
Omslaget på Airs nya album, där bandmedlemmarna syns skulpterade i is, är en pastisch på Boz Scaggs album ”Down Two Then Left” från 1977, ett bortglömd album med perfekt strömlinjeformad musik. Det är kanske en ovidkommande detalj men det är just sådana detaljer som den franska duon bygger upp sitt musikaliska universum kring. På nya albumet låter duon också som isskulpturer ser ut. Svalt, återhållet, vackert på ett nästan kitschigt sätt. Air har gjort bättre skivor förut, men bandets musik är verkligen användbar. Perfekt musik i datorn när man jobbar. Plus fina gästspel från Jarvis Cocker och The Divine Comedy.
Jan Gradvall
+
Veckans 3 MP3
Lena Philipsson, ”Om igen”
Bortglömd låt från 1988. Ett av många utropstecken i showen med Orup på China. Borde omgående ges ut i showens avskalade pianoversion.
Beatles, ”Getting Better”
Största överraskningen när man återupptäcker ”Sgt. Pepper”. Sticker hål på alla fördomar om att skivan skulle vara överproducerad.
Traste & Superstararna, ”Pengar”
En svensk klassiker. Från nya CD-samlingen ”Du din jävla sopa” med den legendariska Gävle-gruppens samlade inspelningar