Krönika, Dagens Industri

Weekend 23 februari

Krönika

Jan Gradvall

Olika tidsepoker skapar längtan efter olika typer av stjärnor. Om den sortens stjärnor vi längtar efter inte kommer fram självmant så ser nöjesindustrin till att skapa dem.

Efter 1930-talets depression längtade filmpubliken efter glamour och verklighetsflykt, stjärnor som inte påminde dem om deras egen vardag. Hollywood-agenterna var inte sena med att möta efterfrågan med utbud.

Den vitryske, judiske, utfattige emigranten Issur Danielovitch Demsky förvandlades till den välmående amerikanske actionhjälten Kirk Douglas. Den bisexuella engelsmannen Archibald Leach blev kvinnokarlen Cary Grant, en gentleman med en ”Mid-Atlantic”-accent.

I dagens mediedominerade högkonjunktur är behovet det rakt motsatta. I en tid präglad av marknadsundersökningar, produktplaceringar och skönhetsoperationer längtar vi tvärtom efter artister som befinner sig långt från nöjesindustrins epicentrum som möjligt. Artister som är till 100 procent naturtrogna.

Som till exempel lärarinnan Marie Lindberg.

Länge såg det ut som den 10 februari 2007 skulle bli ett lika klassiskt datum i svensk nöjeshistoria som 26 januari 1952. Marie Lindbergs debut i Melodifestivalen hade flera paralleller till ”Snoddas” genombrott i Lennart Hylands radioprogram ”Karusellen”.

Vad svenska folket förälskade sig i var blygheten och oförställdheten. Äntligen någon som framstod som motsatsen till en dansande deodorant. När den glasögonprydda Marie Lindberg satt där på pallen och sjöng, på sin oemotståndligt trevande svengelska, kunde man nästan se hur hon på samma sätt sjungit ”Trying To Recall” för sina skolelever.

Verkligheten är dock inte så enkel och oförställd som vi vill att den ska vara. Texten till ”Trying To Recall” beskriver ett förhållande i en tillfällig svacka, om nätter där partnern sover i ett annat rum. ”When you’re sleeping on the couch”, som Marie sjunger i refrängen.

Om den texten handlar om hennes make, Jan Lindberg, kan dock finnas andra anledningar till att han sover på soffan. Kanske är han helt enkelt utmattad efter familjens alla försök att nå Melodifestivalen?

Jan Lindberg syntes i TV första gången 1997 då han var med i ”Sikta mot stjärnorna”. Jan Lindberg och hans fyra kompisar imiterade då pojkbandet Take That.

Marie Lindbergs make bildade därefter dansbandet Date som varit med i Melodifestivalen hela tre gånger. 2001 med ”Om du förlåter mig”, 2002 med ”Det innersta rummet” och 2005 med ”Hörde änglarna viska ditt namn”. Att dansbandet Date fått vara med så många gånger beror på att de backas upp av Bert Karlsson, nydemokraten som har mer att vinna på Melodifestivalen än någon annan i Sverige.

Att Marie Lindberg skrev och skickade in ”Trying To Recall” till årets festival är ingen slump. Det beror på att hon uppmuntrades att göra det av Christer Björkman. Festivalgeneralen Björkman mindes ett tidigare tävlingsbidrag från schlagerfamiljen Lindberg från Munkedal, en låt som i sista instans ratades av juryn, och uppmanade därför Marie att försöka igen.

Ingen amatör har i verkligheten en chans att komma med i Melodifestivalen. Givetvis ligger det nu ett färdigt album med Marie Lindberg och väntar. En skiva med fler violblyga lärarinneballader som kommer att finnas att köpa direkt efter finalen i Globen. En skiva där Bert Karlsson är inblandad i distributionen.

+

GRADVALLS VAL

TV

”24”, TV4, nypremiär måndag 20.55. Om alla timmar vore lika långa som Jack Bauers skulle man inte behöva stressa hela tiden. Realismen överges helt i sjätte säsongen av ”24”, men det är strålande underhållning.

KONST

Gilbert & George, Tate Modern, London. Kanske den mest storslagna manifestation som gjorts av levande konstnärer. 18 oförglömliga salar med Gilbert & Georges dokumentation av sitt liv i östra London.

SKÅDESPELARE

Hugh Laurie i ”House”. På tisdag kväll, samma kväll som TV4 avslutar säsong två, rullar tredje säsongen i gång på Canal+ på tisdag 22.00. Hugh Laurie har skapat en karaktär som kommer att överleva honom själv.

+

BONUS NR 1:

De två bästa pratshowerna i TV just nu kunde inte vara mer olika. Den ena är ”Parkinson” i SVT. Ärkeproffset Michael Parkinson vet exakt hur han ska få ut det bästa ur både gäster och TV-kameror. Den andra är ”The Henry Rollins Show” – premiär i SVT nästa fredag – ledd av en robotliknande punklegend som är i full färd med att lära sig mediet.

De flesta pratshower i dag har förvandlats till strömlinjeformade underhållningsprogram som vill ha så kända eller roliga gäster som möjligt. Men Parkinson och Rollins sätter intervjun i fokus. Båda bjuder bara in intervjugäster som de själva faktiskt är genuint intresserade att prata med.

Programmet ”The Henry Rollins Show”, som börjar sändas 2 mars 22.30 på SVT2, har köpts in av amerikanska TV-kanalen Independent Film Channel. Efter att ha börjat som filmkrönikan ”Henry’s Film Corner” har ämnesområdena breddats till att även innehålla musik, politik, samhälle och konst; allt det som Henry Rollins själv är intresserad av.

Premiärintervjun med filmregissören Oliver Stone börjar lite stelt – Rollins är inte helt bekväm i intervjurollen – men utvecklas till en engagerad och passionerad diskussion om USA som nation. Det är befriande att se två personer samtala i TV utan att behöva ta hänsyn till en studiopublik.

Som gammal musiker, i banden i Black Flag (1981-1986) och Rollins Band, förstår även Henry Rollins att vad musiker vill ha i TV är bästa möjliga ljud och fullständig konstnärlig frihet. Musiknumret med trion Sleater-Kinney, som splittrades kort efter framträdandet, visar hur bra livemusik i TV faktiskt kan vara.

Om tre veckor gästas ”The Henry Rollins Show” av tyske filmaren Werner Herzog och Pixies-grundaren Frank Black. Vilken annan pratshow i TV har så intressanta gäster?

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

För 15 år sedan brukade jag gå till kiosken varje söndag för att köpa The Independent där Zoë Heller skrev krönikor Numera har hon flyttat till New York men skriver fortfarande om sitt vardagsliv i engelska dagstidningar, just nu i Daily Telegraph.

Journalisten Zoë Heller, född 1965, har även skrivit två romaner. Filmversionen av den senaste, ”Notes On A Scandal”, har svensk biopremiär i dag.

Zoë Heller har inspirerats av en amerikansk skandal. En lärarinna ertappades med att ha sex med en av sina 14-åriga elever. Men Heller har utgång från sin egen skolgång och förlagt handlingen till sina gamla sotiga hemkvarter i norra London.

Resultat har blivit engelsk film när den är som allra starkast. Pjäsförfattaren Patrick Marber, mannen bakom mästerverket ”Closer”, har skrivit filmmanus och regissören Richard Eyre (”Iris”) regisserat. Båda förstår att de med Hellers roman har guld i sina händer.

Cate Blanchett och Judi Dench är magnifika i huvudrollerna. Den våldsamma duellen dem emellan påminner snarast om sport. En riktigt lerig engelsk rugbymatch.

Jan Gradvall