Att komma hem ska vara en schlagerfestival
Det var den 19 januari 2002 som allting började. Det var då som svenska folket gick från att vara intresserade av Melodifestivalen till att bli hypnotiserade av den. Från Göteborgs-Postens kultursida 3 februari.
Allting faller på plats i melodi nummer sju i kvällens startfält. När artisten Sofia släpper lös sin refräng sammanfattar hon nationens tillstånd de närmaste månaderna. Låten heter ”Hypnotized”.
Hur kan samma 48 år gamla schlagertävling som helt tappat relevans i länder som Storbritannien och Frankrike tvärtom kunnat bli större än någonsin i Sverige?
Allting har sin början i den ödesmättade månaden september 2001. SVT:s dåvarande nöjeschef Svante Stockselius har kommit tillbaka från semestern och sitter på sitt rum på SVT och funderar på nya TV-koncept.
På nöjeschefens dagordning denna höst finns bland annat ”Expedition: Robinson”. Efter att de kapade flygplanen flugit in i World Trade Center får Svante Stockselius syssla med en mer lokal form av krishantering.
I höstens omgång av programmet har Lag Nord, med Robinson-Emma och Robinson-Zübeyde i spetsen, dödat och ätit upp en pytonorm. Stockselius tar beslutet att censurera inslaget. Eller som Aftonbladet uttryckte det: ”Ormslakten blev för mycket för SVT”.
Svante Stockselius vet vad som ger krigsrubriker i kvällstidningar. Han var tidigare sportchef på Expressen. Men hur ska han kunna rädda SVT:s sviktande lördagsunderhållning när ”Robinson” tagit slutar för säsongen?
Ett av de mest sedda programmen genom tiderna i svensk TV är en hockeymatch mellan Sverige och Sovjet i mars 1970. Fem av åtta miljoner svenskar tittade.
Sverige-Sovjet är sedan dess ett begrepp i SVT:s i korridorer. I mitten av 1990-talet gjordes det till och med en lördagsunderhållning som hette ”Sverige-Sovjet”, lett av Anders Lundin, som förgäves försökte locka lika många tittare.
När Svante Stockselius nu sitter och bläddrar i läggen över gamla TV-succéer kommer han på en lika enkel som genial idé. Varför ska ett av SVT:s populäraste program bara sändas en gång? Varför inte kombinera de två världar som han själv kan bäst – sport och underhållning – och låta artisterna möta varandra i olika deltävlingar?
När den nya Melodifestivalen hade premiär i januari 2002 – en månad efter att USA tvingat talibanerna ut ur deras sista fäste i Kandahar – kallades deltävlingarna till och med för semifinaler. Vinnaren i den första deltävlingen efter 11 september var symptomatiskt nog ett gäng brandmän som kallade sig Brandsta City Släckers.
Det var då, den 19 januari 2002, som allting började. Det var då som svenska folket gick från att vara intresserade av Melodifestivalen till att bli hypnotiserade av den.
En förklaring till att Melodifestivalen blivit större i Sverige än något annat land i Europa är just symbiosen med kvällstidningarna. Stockselius-dramaturgin, med tävlingar som turnerar runt om i landet, är perfekt anpassad. Det blir som ”Stadskampen” möter ”Idol” möter ”Fångarna på fortet” möter ”Rocktåget” möter ”Gycklarnas afton”.
Förr i tiden fanns det bara en säljande löpsedel om året till Melodifestivalen, ”Fel låt vann”. Eller möjligen två, om man även räknar med den stora europeiska finalen.
Men i och med att journalister numera bjuds in till repetitionerna – och till och med bor på samma hotell som artisterna – kan man nu få svansen att vifta på hunden fyra veckor i sträck. Inte en dag utan en variant på ormslakt.
Samtidigt räcker inte symbiosen med kvällstidningarna som förklaring till hypnoseffekten. Upplagorna är inte som de var förr. Av de tre miljoner svenskar som kommer att titta i kväll är det bara en fjärdedel som köper en kvällstidning.
Den verkliga förklaringen till Melodifestivalens popularitet finns snarare i vårt behov av gemensamma populärkulturella referensramar.
I alltmer fragmentiserad värld kommer det aldrig mer att uppstå ett TV-fenomen som ”Hylands hörna”. Eller ett band som Beatles.
Internet och digital TV-distribution har lett till oändligt större valfrihet och gjorde det möjligt att utveckla en mer individuell smak. I stället för att anpassa oss efter mediet kan vi nu på 2000-talet anpassa mediet efter oss själva.
Musik är inte heller längre lika viktigt som identitetsmarkör för unga. På dagens skolgårdar står inte längre valet mellan Elvis Presley eller Tommy Steele eller ens Blur eller Oasis. Det handlar snarare om ”World of Warcraft” eller ”Everquest”. Eller om Paris Hilton eller Lindsey Lohan.
När jag i höstas såg rapparen Jay-Z på Royal Albert Hall i London frågade den sextioårige taxichauffören i tweedkeps: ”Who’s performing tonight? Is it the Arctic Monkeys?” Den sortens generationsöverskridande intresse för popmusik finns inte i Sverige – men det finns under Melodifestivalen. Under några veckor kan mormor, mamma och dotter diskutera precis samma låtar.
Även om vi numera lever i ett helt datoriserat samhälle så är våra kroppar inte anpassade till det livet. Vår kropp tror fortfarande att vi när som helst kan bli jagade av en snedtänd mammut och sparar därför allt fett den kan för att kunna omvandla till energi i nödsituationer.
Samma diskrepans finns fortfarande i våra medievanor. Även om vi har teknisk möjlighet att i kväll titta eller lyssna på precis vad vi vill – det finns miljoner alternativ till att höra Sofia sjunga ”Hypnotized” – så lever vi inte på det sättet. Beteendemönster sitter djupare än så.
Svenskar vill fortfarande gärna ha sett samma program som grannar och arbetskamrater för att ha något att prata om till kaffet.
(slut)