Skivrecensioner, DI Weekend
Docenterna
Titel: Jag tar mitt liv med popmusik 1980-2007
(Sonet/Universal)
Betyg: 5
Docenterna kallade sig i sin första inkarnation för Aktiespararna. Det är passande för ett band som bättre än något annat popband skildrar de senaste tre decenniernas konjunkturskiftningar i Sverige.
I en historieskrivning över svensk musik är det lätt att underskatta ett band som Docenterna. Bandet har aldrig passat in i någon rörelse eller åkt med något rocktåg. Men lyssnar man på denna samlings 20 utvalda höjdpunkter hör man svensk pops bästa vardagsskildrare.
Ingen kan fånga både reell och själslig lågkonjunktur som Larry Lövgren. Låtar som ”Varma öl och kalla element” och ”Söderns ros” kan sorteras in bredvid romaner av Stig Claesson. Ingen kan som Joppe Pihlgren, fraseringarnas mästare, lägga in så mycket undertext i en textrad som ”Har varit full på Södermalm, har varit full i Gamla Stan, har varit full mitt i City” att den sammanfattar halva 1980-talet.
Samlingen ”Jag tar mitt liv med popmusik”, som även innehåller en DVD, understryker också att konceptet gitarr, bas och trummor i kombination med lika explosiva popmelodier som i The Whos ”Pictures of Lily” fortfarande fungerar så bra att det inte finns någon anledning att förnya det.
Jan Gradvall
The Hold Steady
Titel: Boys And Girls In America
(Vagrant)
Betyg: 4
Rockmusiken har alltid låtit som mest lockande när den står och hänger i ett bensindoftande gathörn. Amerikanska The Hold Steady kommer från Minneapolis men numera bor i Brooklyn. Med sin nya utsikt över Manhattan gör bandet rockmusik lika romantisk och ordrik som Bruce Springsteen gjorde på sina två första album. En annan referens är Lou Reed i den episka ”Street Hassle” Låtskrivaren Craig Finn lyckas på samma sätt vara litterär utan att göra avkall på kraften i musiken. Craig Finn berättar om tre karaktärer, Holly, Gideon och Charlemagne, som han återkommer till i album efter album.
Jan Gradvall
Salem Al Fakir
Titel: This Is Who I Am
(EMI)
Betyg: 4
Om elva dagar är det dags för Grammisgalan, en gala som aldrig haft en svagare nomineringslista. Alla de fem artister som är nominerade i klassen Årets Nykomling utklassas av Salem Al Fakir, 25, från Huddinge.
Titeln på hans debutalbum, ”This Is Who I Am”, fungerar även som en exakt varudeklaration för innehållet. Det hade varit mycket lättare att sälja soultalangen Salem El Fakir om han renodlat sin talang för just soulmusik och gjort ett album fyllt av sånger i stil med de fenomenala ”Dream Girl”, ”Good Song” och ”It’s True”, hans tre hitlåtar från i fjol.
Men vad vi får på detta album, som släpps 24 januari, är Salem Al Fakirs hela musikuniversum, inklusive hans studier i klassisk fiol. Precis som vad omslagsbilden visar är han lika mycket en modern speleman som en vit Stevie Wonder. En svensk-arabisk Näcken med förmåga att förtrolla alla som kommer i hans väg.
Jan Gradvall
The Good, The Bad & The Queen
Titel: The Good, The Bad & Queen
(Honest Jons/EMI)
Betyg: 4
Om Polarpriset vill bli en samtida angelägenhet, i stället för att bara betraktas som en guldklocka för lång och trogen tjänst, borde juryn snarast ge priset till Damon Albarn. Endast 38 år gammal har denne engelsman redan gjort outplånligt avtryck på den samtida populärmusiken. Damon Albarn senaste projekt The Good, The Bad & Queen lägger sig någonstans mitt emellan Blurs trasigaste ballader och The Gorillaz samtidspuls. Damon Albarn har gjort ett album som låter som en långsam promenad genom Notting Hill. En promenad där han bland fruktstånden längs Portobello Road stöter på The Clashs forne basist Paul Simonon och den nigerianske trumslagaren Tony Allen och övertalar dem att följa med in på närmast pub.
Jan Gradvall