Krönika, Dagens Industri
Weeekend 17 november
Krönika
Jan Gradvall
På tisdag blir det tyst. Inga skivor kommer att spelas i radio. Dirigenter kommer inte att kliva upp på sina podier. Skivaffärerna kommer att vara stängda. Jinglar kommer inte jingla. Och alla lämnar sina iPod hemma.
Cirkus Scott-legenden Francois Bronett brukade be sin publik om största möjliga tystnad. Nu ber musikern och KLF-medlemmen Bill Drummond hela världen om samma sak när han utnämnt 21 november till ”No Music Day”.
Bill Drummond är inte så naiv att han tror att alla kommer att lyda hans uppmaning, men han har på kort tid fått förbluffande stort gehör för sin idé. På kampanjsajten Nomusicday.com vittnar både radiostationer och kända musikprofiler om att man på tisdag kommer att trycka på off-knappen på sina musikspelare.
Varför behöver världen en dag utan musik? Bill Drummond menar att musik numera blivit något så allmänt spritt och tillgängligt att musiken håller på att förlora sin kraft och sitt värde. Ingen behöver längre anstränga sig för att hitta och höra musik. Allt finns tillgängligt genom två hål i väggen.
Känslan att musiken därmed minskar i värde är naturligtvis högst irrationell, men den blir rationell om man ritar upp nationalekonomins klassiska kurva över utbud och efterfrågan. Ju större utbud, desto lägre pris och värde på varan.
Apple har just nu en talande printkampanj för sin nya minimala Shuffle-spelare. Vid en modeliknande bild där den lilla musikspelaren fästs vid ett kavajslag lyder den genialt dubbelbottnade texten: ”Put some music on”. Från att enskilda artister använts som identitetsmarkörer har musiken som helhet förvandlats till en accessoar.
Eller titta på mobilföretagen. Både 3 och Sony Ericsson använder just nu musik som sitt främsta försäljningsargument. 3 skriver till exempel att en ”total musikupplevelse ingår” i deras abonnemang.
I en artikel i engelska The Observer förra månaden berättade Bill Drummond om hur han till slut blev så less på musik att under en lång period slutade lyssna helt och hållet. Vad som behövdes för att han skulle återfå kärleken till musik var att han själv införde en kraftig begränsning av tillgången.
I avsaknad av ett dokumenterat tolvstegsprogram för musikmissbrukare har Bill Drummond infört en egen metod som går ut på att man under ett år endast lyssnar på artister vars namn börjar på en viss bokstav.
När han efter sin egen långa musikfasta började lyssna på musik igen i januari 2003 spelade han först Beach Boys ”Pet Sounds”, tätt följd av Byrds ”Greatest Hits” på högsta volym. Drummond skriver: ”Music never sounded to good”.
Därefter lyssnade han bara på bokstaven B resten av året. Efter att ha lagt hela alfabetets bokstäver i en påse avgjorde lotten att han året efter enbart fick lyssna på artisten P. I år har han bara lyssnat på bokstaven G.
Att Bill Drummond valde just datumet 21 november till ”No Music Day” är ingen slump. Dagen efter, 22 november, firas Sankta Cecilia, musikens skyddshelgon. Ett jubileum som dock ingen i Sverige längre kommer ihåg, kanske för att vi alla försökta glömma Lotta Engbergs och Göran Folkestads låt ”Sankta Cecilia” som kom tvåa efter Herreys i Melodifestivalen 1984. En låt som, enligt Wikipedia, ”hyllade glädje genom musik”.
På tisdag hyllar vi i stället glädjen i musik genom total tystnad. Den första låt du sedan väljer att spela först av allt onsdag morgon kommer att låta bättre än någonsin.
+
GRADVALLS VAL
INTERVJU
Varför är Will Ferrell Amerikas just nu roligaste person? Stjärnjournalisten Lynn Hirschberg kommer närmare Ferrells kärna än någon annan i en lång, lång, lång artikel i New York Times Magazine. Finns på nätet.
BOK
Bill Drummond & Billy Cauty, ”The Manual: How To Have A Number One The Easy Way” (pocket). Ytterligare bevis på att mannen bakom ”No Music Day” (se krönikan) är en av popmusikens smartaste.
HUMOR
”Hey Baberiba” (TV4) håller på att bli en svensk humorinstitution. Synd bara att de inte vårdar sitt varumärke. Den DVD som släpps på onsdag, ”Hey Baberiba 3”, är förpackad som en lågprisutgåva för bensin.
+
BONUS:
I förordet till den klassiska antologin ”New Journalism” från 1973 gick Tom Wolfe till attack mot romankonsten. Författarna hade enligt Wolfe börjat ägna sig mer åt navelskådning än åt att skildra verkligheten. Tom Wolfe uppmanade dem därför att lämna skrivarlyorna och ge sig ut i verkligheten med block och penna.
Samma uppmaning skulle man i dag kunna rikta till vissa gourmander och matprofiler i tidningar, radio och TV. Smakupplevelser som bara refererar till andra smakupplevelser blir till slut en återvändsgränd motsvarande sjuttiotalets symfonirock. Allt handlar till slut bara om tekniska excesser.
Man skulle önska att fler i stället höjde blicken från tallriken. Råvarorna kommer någonstans ifrån. Även kockarna är en del av samhället i stort. Vad som händer på gatan utanför krogdörren kan vara minst lika intressant som efterrätten.
Det är därför det är så befriande att ta del av matskildringen ”Sound Bites” (Penguin), en förträfflig liten bok av Alex Kapranos, frontfigur i skotska popbandet Franz Ferdinand. På uppmaning av dagstidningen The Guardian började Kapranos skriva en dagbok om vad han åt på sin världsturné med bandet.
Alex Kapranos kan verkligen sitt ämne. Han jobbade själv i många år restauranger innan han blev musiker på heltid. Men även om Kapranos har en förkärlek för udda maträtter – han älskar att sleva i sig benmärg – så skriver han lika mycket om människorna som sitter vid bordet bredvid, om minnen från barndomen, om hur det luktar från köket, om staden han befinner sig i; allt det som är den del av den totala krogupplevelsen.
Matboken ”Sound Bites” gör en hungrig på att smaka mer och se mer av världen.
Jan Gradvall