Skivrecensioner, DI Weekend

Yusuf
Titel: An Other Cup
(Universal)
Betyg: 4

Det är många artister som under årens lopp spelat in låtskrivaren Bennie Benjamins mästerverk ”Don’t Let Me Be Misunderstood”. Efter att Nina Simone gjorde låten berömd 1964 har The Animals, Santa Esmeralda, Elvis Costello och många andra spelat in den. Plus att Nina Simones version nyligen användes i en reklamfilm för Dior-parfymen J’adore. Men det är ingen som fått texten att betyda lika mycket som Cat Stevens på denna comebackskiva där han bönar: ”I’m just a soul whose intentions are good, oh lord, please, don’t let me be misunderstood.”

London-födde Cat Stevens, som har en grekcypriotisk pappa och en svensk mamma, var en av världens populäraste artister i början av 1970-talet. ”Peace Train”, ”Morning Has Broken”, ”Wild World” och ”Father & Son” är klassiker. Cat Stevens sålde under dessa år 60 miljoner album. Men när han var som störst 1975 gjorde Cat Stevens en plötslig helomvändning och började studera Koranen. Fyra år senare hade han konverterat, bytt namn till Yusuf Islam och övergett sin artistkarriär.

I slutet av 1980-talet var Cat Stevens nära en revival när Maxi Priest hade en stor hit med ”Wild World” samtidigt som 10 000 Maniacs spelade in ”Peace Train”. Men 1989 kom nyheten om att Yusuf Islam uttalats sig för Irans dödsdom mot Salman Rushdie. (Han själv hävdade tio år senare att han blivit felciterad.) Men skadan var redan skedd. Amerikanska radiostationer införde en total bojkott mot Cat Stevens. 10 000 Maniacs plockade till och med bort ”Peace Train” från alla nypressningar av sitt alum.

Det är därför inte så konstigt att Yusuf Islam nu med eftertryck ber om att ”please, don’t let me be misunderstood” när han på onsdag släpper sitt första riktiga album på 28 år. Comeback är ett slitet ord, men ”An Other Cup” en storartad sådan. Hans fårade och magiska röst är intakt. Likaså hans känsla för melodier. Ingen kan som Cat Stevens på samma gång låta både upprymd och kroniskt ledsen. Man förstår varför Ricky Gervais valt att avsluta varje avsnitt av TV-serien ”Extras” med en Cat Stevens-låt.

Jan Gradvall

Jarvis
Titel: Jarvis
(Rough Trade/Border)
Betyg: 4

Jarvis Cocker ser alltid ut som han sovit i sin kavaj. Men samtidigt lämnar han aldrig hemmet utan skinande nya knähöga strumpor som han två gånger om året specialbeställer från en herrmodist i Rom. Egentligen behöver man inte veta mer än så för att köpa den här skivan. Jarvis Cocker från Pulp är ett engelskt original av samma dignitet som Peter Sellers, Wallace & Gromit, Graham Greene och grindarna utanför Buckingham Palace.

På detta efterlängtade soloalbum, där han bara kallar sig Jarvis, visar han en gång för alla att han är den engelska popmusikens bäste textförfattare sedan Ray Davies i Kinks. Ingen kan som Jarvis Cocker fånga vardagslivet i England med några rader nedtecknade på en servett. Han gör det dessutom till melodier så starka att de låter som hämtade från ett ”Greatest Hits”-album.

Jan Gradvall

JJ Cale & Eric Clapton
Titel: The Road To Escondo
(Reprise/Warner)
Betyg: 3

Den skygge JJ Cale blev under sin storhetstid på 1970-talet ökänd för att hålla sig undan både journalister och skivbolag. När branschen till slut, efter att ha tröttnat på alla obesvarade samtal, åkte till hans hem möttes de av skylten ”Gone Fishing”. Den skylten sade också allt om JJ Cales musik. Det var han som med sin gitarrlunk uppfann termen tillbakalutat.

Med tanke på att Eric Clapton haft två av sina största listframgångar med tolkningar av JJ Cale-låtar (”After Midnight” och ”Cocaine”) var det egentligen självklart att de för eller senare skulle göra en skiva tillsammans. ”The Road To Escondido”, med elva nyskrivna låtar av Cale och en ny av Clapton, låter också som resultatet av två män på fiskesemester. Det är sällan man hör musik så avspänd.

Jan Gradvall

Linda Sundblad
Titel: Oh My God!
(Bonnier Amigo)
Betyg: 3

”Oh Father” med Linda Sundblad låter som den perfekta uppföljare till ”Papa Don’t Preach” som Madonna aldrig spelade in. ”Oh Father” är vinterns bredaste leende i svensk radio. Genial popmusik. Det enda som kan hindra att det blir en lika stor framgång i USA är texten. Att i samma mening referera till onani och Gud är inte en dörröppnare till amerikansk radiostationer. Inte ens Madonna gick så långt.

Efter tre album som frontfigur i hårdrockgruppen Lambretta satsar Linda Sundblad nu på solokarriär. Med sig har hon ett dream team av låtskrivare och producenter: Tobias Karlsson (Infinite Mass), Klas Åhlund, Martin ”Nåid” Landqvist, Alexander Kronlund och Max Martin. Mest av allt låter Linda Sundblad som Robyn under hennes tidiga period. Det är inte originellt, men samtidigt har ingen annan det soundet just nu. Det kan räcka väldigt långt.

Jan Gradvall

+

3 MP3

The Be Good Tanyas, ”When Doves Cry”
Tre kvinnor gör bluegrass av Prince-låten. Ligger som dolt bonusspår på nya albumet ”Hello Love”.

Studio, ”Self Service”
Bästa spåret på omtalade Göteborgsduons minialbum ”West Coast”. Dansmusik med Manchester-gitarrer.

Dewer. ”Surprise Me Now”
Daniel Ewerman, en gång medlem i Salt, sänker volymen och hyssjar fram en magisk vaggvisa.