Skivrecensioner, DI Weekend

The Who
Titel: Endless Wire
(Universal)
Betyg: 3

Det räcker med att slå på TV:n för att påminnas om den tidlösa kraften hos The Who. Alla tre ”CSI”-serierna dundrar igång med var sin The Who-klassiker som signaturmelodi. Las Vegas-originalet ljudsätts med ”Who Are You” från 1978. Uppföljarna ”CSI: Miami” och ”CSI: New York” öppnar med ”Won’t Get Fooled Again” respektive ”Baba O’Riley”, båda från 1971, två låtar som hamnade på albumet ”Who’s Next” men egentligen var tänkta till Pete Townshends andra men ofullbordade rockopera ”Lifeboat”.

Att de första takterna på The Whos nya album – bandets första studioalbum på 24 år – för tankarna till just den synthesizerbubblande ”Baba O’Riley” är förmodligen medvetet. Även denna gång har Pete Townshend gjort en rockopera, eller åtminstone en halv. Halva albumet ”Endless Wire” är en tonsatt version av ”The Boy Who Heard Music”, en roman som Townshend publicerat på nätet. Huvudpersonen är den åldrande sextiotalsrockaren Ray High som blickar ut från sitt sanatorium.

Det är svårt att förbehållningslöst älska slutresultatet men det är omöjligt att inte applådera det. Pete Townshend och Roger Daltrey, de enda två överlevande medlemmarna i The Who, vägrar att i likhet med många av sina generationskamrater luta sig tillbaka mot gamla meriter. I stället för att ta den enkla nostalgivägen försöker de göra något helt nytt, något lika glimrande överambitiöst som ”Tommy”, ”Lifeboat” och ”Quadrophenia”.

Jan Gradvall

Eskju Divine
Titel: Heights
(Imperial)
Betyg: 3
+
Samuraj Citites
Titel: Cheap Deluxe
(Imperial)
Betyg: 3

Det säger en del om det nuvarande skivbolagsklimatet att de två svenska skivbolag som just nu leder den kreativa utvecklingen har färre antal anställda totalt än de stora skivbolagen har i receptionen. Det ena bolaget är Service, med artister som Jens Lekman och Embassy, som drivs av Ola Borgström. Det andra bolaget är Imperial, med José González, som drivs av Joakim Gävert och Magnus Bohman. Allting som ges ut på Service och Imperial andas kvalitet och hålls samman av en idé om att pop är något större än bara musiken.

Senast ut på Imperial-etiketten är artister från Norrköping respektive Göteborg. Eskju Divine (namnet är färöiskt) är en trio som trots avsaknaden av gitarr gör episk och kraftfull popmusik med crescendon som för tankarna till Sigur Ros och Coldplay. På andra albumet visar Eskju Divine att gruppen bara en reklamsfilmslåt från att hamna på världskartan.

Duon Samuraj Cities gör på sitt debutalbum musik som inte är lika lättillgänglig, men visar på samma potential att en dag blomma ut i något praktfullt. Lekfull och intelligent konstrock med drag av The Cure och låttitlar som ”Saturday Night Is Never Fair To Everyone”.

Jan Gradvall

Hans Appelqvist
Titel: Naima
(Häpna/Dotshop.se)
Betyg: 3

För att kunna kallas alternativ i ett musikklimat där alternativmusik blivit mainstream så måste man, precis som Hans Appelqvist, ge sig så extremt långt ut på ytterkanten att man till slut tar steget över från P3 till P1. Det är sannolikt därför han blivit så hyllad av popkonässörer. Visa upp vilken rockartist som helst som anses nyskapande i dag – och Hans Appelqvist kan användas som bevis på att det ändå är slätstruket.

Vid P3 Guld-galan 2005 fick Hans Appelvist priset för årets popalbum för ”Bremort”, detta trots att det var ett album som mer påminde om radioteater än om popmusik. Prismotiveringen löd: ”’Bremort’ är ett blandkonstverk där toner möter text möter stadsplanering.”

Hans Appelqvist, som inte kan jämföras med någon annan än möjligen den sentida Scott Walker, har med uppföljaren ”Naima” gjort ett verk som är ännu mer apart. ”Naima” är namnet på ett väsen som talar genom flera olika röster på skivan. På samma oklara vis glider musiken mellan fågelkvitter, ljudeffekter och bombastiska urladdningar som för tankarna till modern opera.

Jan Gradvall

+

3 MP 3

The Modern Lovers, ”Pablo Picasso”
Till 30-årsjublileet har Rough Trade låtit stamkunder välja favoritlåtar. Modekungen Paul Smith väljer den här.

The Cure, ”All Cats Grey”
På sitt geniala bidrag till samlingsserien ”Late Nigh Tales” inleder franska duon Air med The Cures deppigaste ögonblick.

E-40, ”Tell Me When To Go”
Mies van der Rohe kliver in på en hiphopklubb i den amerikanska södern men river sönder skissblocket. Less is more.