Skivrecensioner, DI Weekend

My Chemical Romance
Titel: The Black Parade
(Warner)
Betyg: 3

Emo. Det är den största amerikanska tonårsrocktrenden sedan grunge. Ordet emo kommer från emocore som i ”emotional hardcore”. I mitten på 1980-talet började det i USA dyka upp en ny sorts mer känsliga punkband som lät alla sorters känslor välla fram på scen: de kunde till och med börja gråta inför publiken.

Efter att ha varit ett undergroundfenomen i 20 år har emo förändrats. Texterna är fortfarande rop på hjälp – resultat av att vara ung, arg och missförstådd – men musiken har blivit mer melodiös, Precis som grunge har emo blivit namn på en klädstil och en livshållning. Artisterna klär sig i svart, målar ögonen med kajalpenna och kammar omsorgsfullt ned luggen

De senaste tre åren har ett dussín amerikanska emoband, från Dashboard Confessional till Panic! At The Disco (just nu på Trackslistan), kammat hem guldskivor. Genrens största band just nu är My Chemical Romance som med ”The Black Parade” gjort en skiva som kan få samma status hos dagens 13-åringar som Pink Floyds ”The Wall” haft hos tidigare.

”The Black Parade” är en tematisk punkopera som inte väjer för ordet pompös utan tvärtom anammar det. Producent är Rob Cavallo, mannen bakom Green Days ”American Idiot”.

Jan Gradvall

Robbie Williams
Titel: Rudebox
(EMI)
Betyg: 1

Om man läst Robbie Williams-boken ”Feel” – den bästa artistbiografi som skrivits i modern tid – förstår man bakgrunden till detta märkliga album. Robbie Williams, som sålde ut Ullevi två kvällar i somras, hyllas unisont som vår tids främste scenpersonlighet. Men själv hatar han att stå på scen så intensivt att han under turnéerna dubbeljobbar i skivstudior för att avleda sin egen scenskräck.

Under förra världsturnén spelade Robbie Williams in ett experimentalbum under alter egot Black Francis, ett projekt som aldrig slutfördes. Skillnaden är att den här gången har terapiarbetet getts ut på skiva. På ”Rudebox” ser Robbie Williams sig själv som samma andas engelska asfaltbarn som Lily Allen, Mike Skinner (The Streets) och Vicky Pollard (figur i ”Little Britain”), men han är genant dålig som rappare och oförmögen att var underground.

Det hade varit intressant att ta del av scenerna på världens EMI-kontor när de fick höra ”Rudebox” första gången. Det nya Robin Williams-album som på pappret skulle kunnat räddat julhandeln kan i stället bli den missräkning som leder till ännu fler nedskärningar.

Jan Gradvall

Rod Stewart
Titel: Still The Same… Great Rock Classics Of Our Time
(J Records/Sony BMG)
Betyg: 2

Clive Davis, 74, är ett strategiskt geni. Det är helt och hållet han som ligger bakom den tredje fasen i Rod Stewarts karriär. Vid millennieskiftet sågs Rod Stewart som en sliten artist som enbart levde på gamla meriter. I stället för att se det som ett problem såg den legendariska skivbolagsmogulen Clive Davis det som en möjlighet.

”Rod, du ska sluta göra nya skivor och i stället bara göra gamla.” Jämför med Levi’s lansering av Vintage-kollektionen. De fyra volymer med evergreens, ”Great American Songbook”, som Rod Stewart spelade in mellan 2002 och 2005, har sålt i 15 miljoner exemplar. Att Rod Stewart själv verkade sova sig igenom ett par volymer brydde sig inte publiken om.

Efter att ha vridit ut det konceptet tills det inte fanns en droppe kvar – fjärde volymen var förfärlig – presenterar Clive Davis nu nästa idé: Ännu mer evergreens! Fast denna gång från slutet av 1960-talet till mitten av 1980-talet. Det är begåvat att lyfta fram bortglömda maninstreamfavoriter som John Waites ”Missíng You”. Eller att göra Dylans ”If Not For You” närmast identisk med George Harrisons definitiva version. Men sammantaget känns det mer som en karaokeskiva än ett konstnärligt verk.

Jan Gradvall

John Legend
Titel: Once Again
(Sony BMG)
Betyg: 3

Det är inte ofta det kommer fram talanger av John Legends kaliber. Debutalbumet ”Get Lifted” från 2004 gav honom osannolika åtta Grammy-nomineringar. Han vann tre.

John Legend är också som skapt för Grammyjuryn. En driven och skolad pianist som täcker in över fem decenniers populärmusik. Gamla skolans entertainers som Tony Bennett och Burt Bacharach blir lika imponerade av hans artisteri som yngre soulstjärnor Kanye West och Alica Keys. John Legend är som en 65-åring fångad i en 27-årings kropp.

Stundtals låter han också lite lillgammal, men när John Legend träffar rätt kan hans låtar förgylla vilka sammanhang som helst. Bäst denna gång är två låtar med Will.i.am från Black Eyed Peas som börjar framstå som en av 2000-talets mest intelligenta hitmakare.

”Save Room”, solskenssoul med gitarrer, är en av höstens mest självklar hitlåtar. ”Slow Dance” låter som en oupptäckt arkivinspelning där Jimi Hendrix kompar Curtis Mayfields saliga grupp The Impressions.

Jan Gradvall

+

3 MP3

Ben Folds, ”In Between Days”
Kroniskt underskattad pianist/sångare som får The Cures klassiker att låta som om Elton John skrivit den 1974.

Loose Fur, ”Hey Chicken”
En av många pärlor från ”Born Again In The USA”. Ett sidoprojekt till Wilco som börjar framstå som ett av årets bästa rockalbum.

Raymond & Maria, ”Dikter på fel sätt”
Johnny Marr och Francoise Sagan i bollhavet på IKEA.