Krönika, Dagens Industri

Weekend 22 september

Krönika

Jan Gradvall

Den verkliga orsaken till skivbranschens omtalade kris återfinns i själva ordet skivbranschen. David Kusek, författare till boken ”The Future of Music”, säger till tidningen Wired: ”The labels were never in the business of selling music. They were in the business of selling plastic discs.”

Om man byter ut ordet skivbranschen mot musikbranschen kan däremot man konstatera att den aldrig mått bättre än just nu.

Ponera att någon för tio år sedan hade påstått följande: hösten 2006 kommer man att kunna gå runt med en musikspelare så liten att den går att häfta på kavajslaget. I denna får man plats med sina 20 favoritalbum. Och inget av dessa album behöver kosta mer än 25 kronor styck.

All detta blev verklighet under förra veckan. Apple presenterade sin nya och minimala iPod Shuffle, en musikspelare som är obetydligt större än de rockknappar många gick omkring med inför riksdagsvalet.

Samma vecka öppnade även Emusic.com i Sverige, den första nätaffär som på allvar kan konkurrera med iTunes Music Store.

Jag har provat Emusic i en vecka och det fungerar perfekt. Ingen musik från de fyra multinationella storbolagen finns till salu – Sony BMG, EMI, Warner och Universal – men däremot 1,7 miljoner låtar från över 8 000 oberoende skivbolag.

Emusic kan därmed erbjuda många utgåvor som saknas på svenska iTunes. Allt från svenske José Gonzŕlez miljonsäljande album ”Veneer” till klassiker som ”Willy & The Poor Boys” med Creedence Clearwater Revival.

Och priset per låt hos Emusic kan bli så lågt som en fjärdedel jämfört med iTunes. Musiken från Emusic säljs i abonnemangspaket på till exempel 40 eller 90 låtar per månad. Väljer man de större abonnemangen sjunker styckpriset på låtarna ned till 2 kronor styck, vilket gör att ett album hamnar runt 25 kronor.

Som kontrast är det värt att påpeka att så sent som för fem år sedan fanns det VD på svenska skivbolag som tyckte att 175 kronor för ett nytt album var ett för lågt pris. Återigen: Skivbolagen var varit bra på att sälja plastskivor, inte på att sälja musik.

Emusic har idag 13 procent av USA-marknaden för nedladdad musik. Målet är inte att konkurrera ut iTunes Music Store, som har 60 procent, men att etablera sig som det bästa alternativet.

Mycket sannolikt kommer även Emusic entré på marknaden att på sikt sänka priserna hos iTunes. Apple har redan tidigare aviserat att de ville sänka priserna, men bromsklossen har varit fyra multinationella skivbolagen.

Olika priser för olika låtar känns annars som något självklart. Den senaste hitlåten kanske kan vara värd 10 kronor, medan 2-3 kronor känns mer rimligt för gamla låtar.

Denna utveckling applåderas också av artisterna själva. Trots ett CD-pris på cirka 175 kronor har endast runt 10-15 kronor per såld CD har hamnat hos artisten.

Enligt den gamla sortens skivkontrakt har artisterna dessutom avsagt sig copyrighten till sin musik. En musiker säger till Wired: ”Det är som du tagit ett huslån, men när du sedan betalat av lånet säger skivbolaget tack så mycket och behåller huset.”

Ingen modern smart musiker skriver längre på den sortens kontrakt. Ingen modern smart musiker låter heller merparten av sina inkomster att hamna i distributionsledet.

Genom nätaffärer som Emusic och mötesforum som MySpace behöver inte längre musiker och musiklyssnare den sortens mellanhänder för att nå varandra.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

TV

”Battlestar Galactica”, Kanal 5, i dag 19.00. Explosiv science fiction skriven av manusförfattare som har fil kand i statsvetenskap. Utnämnd till fjolårets bästa TV-serie alla kategorier av tunga Time Magazine..

TIDNING

Wired. Efter en förvirrad period, då tekniktidningen handlade mer om ”Tänk om”-scenarion än verkligheten, har Wired blivit mer journalistisk. Utmärkta specialer om MySpace och ”The rebirth of Music”.

DVD

”Fad Gadget: A Retrospective In Sound And Vision” (Mute/EMI). Greatest hits-skiva och dokumentärfilm i samma förpackning. Om elektronmusikoriginal som influerat alla från Depeche Mode till Madonna.

+

BONUS NR 1:

Noll poäng. Det är alltid jobbigt att komma sist i musiktävlingar.

Allra mest förödmjukande måste vara att inte bara komma sist i Eurovisionsschlagerfestivalen utan dessutom tvingas åka därifrån utan att fått en enda röst av ett enda land i Europa. Att inför 450 miljoner tittare få noll poäng.

Detta är utgångspunkten för en ny bok av engelske reseskribenten Tim Moore. I ”Nul Points” (Jonathan Cape) reser Tim Moore runt i Europa och intervjuar tävlingens största förlorare. Tretton artister från olika hörn i Europa som fått noll poäng.

Och den förste och mest ökände nollpoängaren av dem alla är norsk. 1978 beslutade sig Norge för att skicka ”Mil efter mil” med Jahn Teigen som nationens representant till Palais de Congrés i Paris.

Resten av Europa hånskrattade åt bidraget, en upplevelse som enligt Tim Moores bok bidragit till att Norge aldrig gick med i EU.

”Nul Points” ges ut i England 5 oktober.

Jan Gradvall