Skivrecensioner, DI Weekend

Di Leva
Titel: Hoppets röst
(Bonnier Amigo)
Betyg: 2

Vad som blivit Di Levas styrka som scenartist har blivit hans problem som skivartist. Det generella och universella framstår i det lilla formatet som för allmängiltigt och diffust för att beröra på djupet.

Det är mycket möjligt att Thomas Di Leva fortfarande sjunger om sina egna erfarenheter, men det är inte lätt att avgöra det när bildspråket uteslutande består av ordval som hoppet, själen, himlavalvet, blomman, rymden, hjärtat och jorden. Jo, det är Di Levas värld, en värld han byggt upp under 14 album. Men det är en värld där det blivit allt svårare att se hans verkliga jag bakom Jesus-poserna.

Starka singelspåret ”Ingen kan köpa livet” är ett undantag. Textraden ”Vad kostar åsikten där i fönstret?” är klassisk Di Leva. Men när han sjunger ”Tala är silver” eller ”Med fötterna på jorden” hamnar han farligt nära ”Fånga dagen”-korten i blomsteraffären.

Jan Gradvall

Justin Timberlake
Titel: Futuresex/Lovesounds
(Zomba/SonyBMG)
Betyg: 2

Trots att det gått fyra år sedan Justin Timberlakes solodebut har vi hört honom varje vecka. Det är Justin Timberlakes röst och frasering som är grunden till McDonalds världskampanj ”I’m lovin’ it”. Med tanke på den exponeringen är det ingen överdrift att kalla den här skivan för hösten största missräkning.

Justin Timberlakes solodebut ”Justified” var Michael Jacksons bästa album sedan ”Thriller”. De suveräna Neptunes-låtarna som var stommen till det albumet var egentligen skrivna till Michael Jackson. När Michael Jackson obegripligt nog tackade nej gick returen till ’NSync-idolen.

Problemet med detta album är att Justin Timberlake för första gången i sin karriär själv dominerat låtskrivandet. Han är en utmärkt sångare och dansare, men medioker som låtskrivare. Förebilden har uppenbarligen varit Prince, men allt Timberlake lyckas med är att skriva ännu sämre texter om sex.

Producenten Timbaland gjorde tidigare i år ett utmärkt modernt popalbum med Nelly Furtado. Den är den skivan som SonyBMG – och hela skivbranschen – hoppades att Justin Timberlake skulle göra. ”Futuresex/Lovesounds” är ett Happy Meal med fel leksak. We’re hatin’ it.

Jan Gradvall

Yo La Tengo
Titel: I Am Not Afraid Of You And I Will Beat Your Ass
(Matador/Playground)
Betyg: 4

Det är inte hösten största konsert i Sverige, men det är den som kommer att ge högst utslag på den populärkulturella Richer-skalan. Debaser börjar framstå som tidernas viktigaste rockklubb i Stockholm. Klubben tar ett nytt steg i den riktningen med bokningen av Yo La Tengo 1 november på nyinvigda systerscenen Debaser Medis.

Utan att egentligen ha något gemensamt med Grateful Dead har Hoboken-trion Yo La Tengo under 20 år spelat till sig samma insider- och outsiderstatus på den amerikanska rockscenen. 1998 fick Yo La Tengo det slutgiltiga erkännandet när trion bjöds in av ”Simpsons” att till ett avsnitt späckat med rockreferenser (säsong tio, avsnitt sex) göra en ny version av signaturmelodin.

Nya albumet är inte för alla men visar upp bandets osannolika bredd. Folkballader, fri jazz, rock’n’roll, experimentellt oväsen. Precis som Grateful Dead har bandet nått den position när de kan röra sig helt fritt genom den amerikanska musikhistorien, utan att tappa ett ens av sin egen identitet.

Jan Gradvall

Black Keys
Titel: Magic Potion
(V2)
Betyg: 4

Säg blues på 2000-talet och man sträcker sig automatiskt mot tredje skrivbordslådan ned till vänster där man förvarar – och glömmer bort – viktiga historiska dokument. Blues har kommit så långt bort från samtiden att en kontroversiell reklamfilm för Victoria’s Secret med en halvnaken Heidi Klum är exakt vad genren behöver.

Behåreklamen med Heidi Klum, som just nu rullar i amerikansk TV, är ljudlagd med ”The Desperate Man”, hämtad från Akron-duon Black Keys utmärkta tredje album ”Rubber Factory”. Nya albumet är ännu bättre. Komprimerad och sexig blues som för tankarna till tidiga Led Zeppelin. Det är inte förvånade att Robert Plant tar varje chans han får att hylla Black Keys.

Jan Gradvall