Krönika, DI Weekend
Weekend 8 december
Krönika
Jan Gradvall
Snälla, kan du inte lägga ifrån dig mobilen åtminstone en liten stund? Det är förmodligen den vanligaste repliken i Sverige i dag mellan föräldrar och barn.
Farhågan ur det vuxna perspektivet är att mobiltelefonen är i vägen för det så kallat riktiga livet. I stället för att ta in världen runtomkring så är unga alltför fixerade vid vad som händer på en liten skärm.
Men tittar man omkring sig i dag, och ser hur unga använder mobiler, så inser man att utvecklingen rusat ifrån den distinktionen. År 2017 är det mobilen som är det riktiga livet.
För några veckor sedan var jag på en konsert på en klubb i Stockholm med J Hus, en 21-årig artist från London med rötter i Gambia. Hans genre har kallats afro bashment, en fusion av grime (engelska versionen av hiphop), amerikansk soul och afrobeats (en genre med rötter i Nigeria).
Det var en sån där kväll då Stockholm kändes som en internationell metropol. Det var så utsålt att några som blev utan biljett försökt storma entrén. Två tredjedelar av publiken var unga svarta. Medelåldern var förmodligen just 21.
Och precis alla stod och filmade allt som hände med sina mobiler.
När jag själv lade ut ett par filmsnuttar på Instagram, med fokus på allas uppsträckta mobiler, fick jag några suckande kommentarer i stil med ”Dessa förbannade telefoner”, garanterat skrivna av människor i min egen ålder.
Publik som filmar på konserter har blivit synonymt med människor som missar vad som verkligen händer. Artister som Wilco, Jack White, Alicia Keys och Black Crowes – samtliga ur den äldre generationen – ber sin publik att inte filma och har gjort avbrott under eller mellan låtar för att skälla ut dem som gör det.
Men J Hus-konserten handlade om något annat. Den unga publiken som använde sina mobiler var mer närvarande än andra, inte tvärtom. När någon dansande snyggt slog man på ficklampefunktionen på mobilerna och lyste mot den som dansade.
Även artisten J Hus hade med sig sin mobil på scenen. När konserten nådde sin kulmen rappade han rakt in i kameran som för att understryka att detta var ett ögonblick att bevara för evigheten.
Utan mobiltelefonerna hade konserten inte blivit lika bra.
Veckan efter J Hus-konserten var jag på utdelningen av Stora Journalistpriset. Priset för Årets Förnyare tilldelades Magda Gad för att hon ”förnyar krigsjournalistiken i en folkbildande och ständigt pågående dialog”.
När Magda Gad segerintervjuades på scenen av konferenciern Johar Bendjelloul sade hon något i förbifarten som få tycktes lägga märke till men som fick mig att ta upp min egen mobil och anteckna för att komma ihåg det.
Magda Gad berättade att precis allt hon skriver, inte bara Facebook-inlägg utan alla långa Expressen-reportage, är skrivet på hennes mobiltelefon.
Efter att ha tagit emot diplom och blommor så sjönk hon ned på en stol i publikhavet och satt till synes orörlig med händerna i knäet. Jag satt precis bakom och såg vad hon egentligen gjorde. Magda Gad började direkt göra vad hon precis just belönats för: med intensivt knattrande tummar rapporterade hon om vad som just inträffat och fortsatte sin 24/7-dialog med sina följare.
På annat ställe i den här tidningen intervjuar jag Melissa Horn. Precis som i princip alla artister under 35 jag intervjuat så är hennes främsta hjälpmedel när hon skriver nya låtar hennes mobiltelefon.
Mobilen används för att spara idéer. Det kan vara textrader man kan kommit på i farten, det kan vara melodislingor man nynnar in i mobilens mikrofon. När det är dags att göra ett nytt album är mobilen huvudkällan.
Att mobiltelefoner tar och över förändrar våra liv är sannerligen ingenting nytt – trendanalytiker har upprepat den spaningen sedan Gånge-Rolfs dagar – men intressant och outforskat är hur vår alltmer sömlösa interaktion med våra mobiler även förändrar hur vi uttrycker oss.
Att Magda Gads rapportering från krigshärdar får större genomslag hos läsare än traditionell utrikesjournalistik kan göra med hur hon skriver. Det är ingen traditionell journalistik, snarare ögonblicksbilder, där hon inte håller tillbaka känslor och ilska; ungefär som man uttrycker sig i sms och privata mail.
Allt färre moderna artister i dag skriver traditionella texter. Snarare är man ute efter fraser, hookar, enstaka nyckelord som betonas. Svenska artister glider också mellan engelska och svenska ord på ett sätt som jag aldrig skulle göra i en artikel men gör när jag messar mina vänner.
Hur många av de mest gripande och modigaste vittnesmålen i MeToo-rörelsen är skrivna på mobiler i stället för telefoner?
När man slår sig ned vid en dator hinner man börja tänka vad andra ska tycka. När man bara börjar skriva på sin mobil, kanske sittande på en buss, kanske liggande i sängen, uppstår en direktkanal mellan tankar och uttryck.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BIO
”Star Wars: The Last Jedi”, premiär 13/12. När jag gjorde Star Wars-reportaget i DI Weekend för två år sedan intervjuade jag seriens nya stjärnor: Daisy Ridley och John Boyega. Så vackert att i Trumpsamhället låta USA:s nya actionfigurer bli en ung kvinna och en ung svart man med föräldrar från Nigeria.
INTERVJU
Anna von Hausswolff, musiker. Stiftelsen Sten A Olsson ger ut en skrift om sina kulturstipendiater med texter av Sara Michaëlsson och Magnus Haglund. Superintressant intervju där Hauswolff berättar att flera av hennes orgelverk är inspirerade av östgötske författaren Walter Ljungquists bok ”Källan” från 1961.
TV
”Min sanning”, SVT. Programledaren Anna Hedenmo når alltid lite djupare i sina samtal än andra intervjuprogram. Befriande lågmäld television. Intellektuellt långkok. Säsongens höjdpunkt är intervjun med Sara Danius, Svenska Akademiens ständige sekreterare.