Krönika, DI Weekend

Weekend 1 december

Krönika

Jan Gradvall

Vilken jävla höst. Vilken vidrig, inspirerande och hoppfull höst.

Den globala MeToo-rörelsen, med alla vittnesmål om mäns sexuella trakasserier och övergrepp mot kvinnor, fortsätter att växa och växa och växa, på ett sätt som ingen hade förutsett.

Det tar aldrig slut. Det brinner smart överallt. Det finns något vackert i att stå och se på hur uråldriga manliga maktstrukturer har tänts på som valborgsmässoeldar. Brasor som utlovar en annalkande vår.

Förhoppningsvis finns det ingen väg tillbaka. Att förflytta skammen från offer till förövare är en bra början.

Ordet revolutionerande är överanvänt men inte i fallet MeToo-rörelsen. Vad som hänt under november 2017 är en revolution jämförbar med tidigare historiska årtal på 1900-talet.

Vi som nu varit med och upplevt detta i realtid – med alla vidriga avslöjanden varje dag – kommer att få frågan från våra barnbarn vad vi gjorde under revolutionen. Och känna skammen om man inte gjorde någonting.

Vad kan jag som man göra för att hjälpa till? Jag har pratat med flera män i omgivning som känner sig lika osäkra.

Vi vill stödja MeToo-uppropen. Vi vill kraftigt markera avstånd från svinen. Men samtidigt är vi rädda för att det ska uppfattas som att män en gång klampar in på ett område som inte är vårt.

Vilket resulterar i att allt vi till slut gör är att passivt sitta och lajka allt som kvinnliga vänner och kollegor lägger ut på Facebook, Twitter och Instagram.

Till att börja med måste man lyfta blicken och inse att, jo, det är vårt område. Sexövergrepp bygger på makt. Som man i dag är man en del av en maktstruktur som byggts upp för att hjälpa och lyfta fram män.

Loppet är riggat. Om man i sin bransch hamnar på prispallen beror det på två saker. Det ena är ens egen flit och kompetens. Det andra är att när startsignalen gick så hade någon saboterat genom knyta ihop skosnörena för alla kvinnliga tävlande.

Det viktigaste är därför att inte nöja sig med att tycka och debattera, utan att själv göra något konkret i sin yrkesroll, i sin bransch.

För mig kom en avgörande förändring under Mediedagarna i Göteborg 2012. Jag var anlitad för att vara moderator för en panel om hur streaming påverkar musikbranschen.

Arrangörerna hade bokat fem höga chefer inom musikbranschen. Alla fem var män. Jag skämdes när jag ledde det här samtalet. Det blev inte bättre av det filmades och sändes på Kunskapskanalen.

Sedan dess har tackat nej till att medverka i alla former av paneler eller samtal där det enbart är män på scenen.

När jag året efter fick jag frågan av Mediedagarna om att hålla ett nytt scensamtal så var det på villkoret att jag fick välja panelen själv: tre kvinnor och en man. Det var hur enkelt som helst.

När jag blev ordförande för det nyinstiftade Swedish Music Hall of Fame lovade jag mig själv att fasa ut mig själv efter tre år för att sedan ersättas av en kvinnlig ordförande. När det finns personer med så extremt breda och djupa kunskaper om svensk populärmusikhistoria som Anna Charlotta Gunnarson var det inte svårt alls.

När jag fick blev tillfrågad av Sveriges Radio att göra en podcast om musik såg jag till att de första sju gäster som jag intervjuade i programmet var kvinnor. Under de totalt 58 programmen som det till slut blev har lika många kvinnor som män som medverkat. Hur enkelt som helst.

För fyra år sedan bestämde jag mig i samråd med mina chefer på DI för att låta sommarvikarier ta över denna sida. 2014 pågick det i tre veckor med tre olika skribenter. Under 2015, 2016 och 2017 utökades detta till fem veckor och fem olika skribenter.

Samtliga dessa 18 vikarier har varit kvinnor. Tre fjärdedelar har utländsk bakgrund. Det var inte svårt att genomföra det heller.

Unga Alina Devecerski hade för några år sen en pophit med refrängen ”Du måste flytta på dig”. Jag har haft den i huvudet under MeToo-rörelsen.

När jag nu googlar fram och läser texten inser jag att denna låt från 2012 både föregår MeToo och visar vägen framåt:

Jag bygger, bygger upp
Och du river, river ner
Du gör mig så lack
Du vägrar ge upp
För jag klättrar, klättrar upp
Och du drar mig, drar mig ner
Vi måste ta ett snack
Hörru, du måste flytta på dig

Detta är något som alla män kan börja hjälpa till med redan i morgon. Att veta när det är dags att flytta på oss.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

TV
”Upp till kamp”, SVT Play. Den kanske bästa svenska dramaserien genom tiderna, Peter Birros ”Upp till kamp”, har slutligen lagts upp för streaming. Makalöst foto av Hoyte van Hoytema (”Dunkirk”, ”Interstellar”). I huvudrollen Sverrir ”Björn Borg” Gudnason.

PODCAST
Touré Show. Precis som Jay-Z använder USA:s främste journalist inom svart musik inget efternamn. Hans byline är endast Touré. Nu har han börjat podda. Gäst i program 1: Maxwell. Program 2: legenden RZA från Wu-Tang Clan.

KONST
”K-Special: Burden, en kula för konsten”, SVT Play. Chris Burden (1946-2015) är en av mina absoluta favoritkonstnärer. I performanceverk har han korsfäst på en Volkswagen och låtit sig skjutas. Oerhört inspirerande som ifrågasättare av gränser.

+

BONUS NR 1:

Tidningar och magasin kan i sina bästa stunder frysa tiden och dokumentera kulturen. Det finns också fall där tidningar till och med påverkat och förändrat kulturen.

Det brittiska magasinet The Face nådde ännu längre. The Face var så enormt inflytelserikt att den blev kulturen.

Inget popband, film eller tv-serie har präglat 1980-talet lika mycket som The Face. Magasinet grundades 1980 och skapade hela bilden av 1980-talet. Magasinet gav decenniets dess grafiska uttryck och attityd.

”The story of The Face” (Thames & Hudson) är en magnifik bok i coffee table-format av Paul Gorman, en engelsk kulturskribent och curator som legat bakom centrala verk och utställningar om brittiskt mode, formgivning och musik.

Jag har hela mitt liv samlat på mig så mycket tidningar och magasin att jag i flera omgångar tvingats rensa och slänga eller ge bort. Men jag har sparat alla mina kompletta årgångar av The Face från guldådern 1980 till 1995. (Tidningen lades ned 2004.)

Paul Gorman har intervjuat alla nyckelpersoner som arbetade med tidningen. Svensk art directorn Boris Bencic nämns ett halvdussin gånger. Boris Bencic gick från svenska tidningen Slitz till att bli assistent åt formgivaren Peter Saville (Joy Division, New Order) och sedan vidare till The Face. Det var Boris Bencic som formgav tidningens temanummer om tolerans från maj 1992, ”Love sees no colour”, som i boken lyfts fram som ”a landmark issue”.

Sammantaget är det en bok inte bara om tidningshistoria, full av lärdomar om formgivning och redigering, utan också en bok om kreativitet, kommunikation och vikten av att våga lita på sin magkänsla. Känns det rätt är det rätt.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Den som har det minsta intresse av synthesizermusik och do it yourself-kultur har sin julklapp klar.

”Mute: A Visual Document” (Thames & Hudson) är en påkostad, mycket vacker bildbok med knallorange omslag som berättar historien om ett av musikhistoriens mest inflytelserika independentbolag

Daniel Miller startade skivbolaget 1978 utifrån en insikt: ”Jag såg på elektronisk musik som mer punk än punk. Du behövde inte ens lära dig några ackord, bara trycka på tangenterna och intressant ljud strömmade ut”.

Hans insikt kom att förändra popvärlden. Utan Mute, inget Depeche Mode.

Jag gjorde en stor intervju med Daniel Miller sommaren 2003 i Dagens Industri efter att han just sålt Mute till EMI för 300 miljoner kronor och blivit ekonomiskt oberoende.

Men har envist fortsatt driva bolaget enligt sin ursprungsvision; allt för konsten.Åtta av tio artister som ges ut är för udda för att generera pengar.

Europakartan på bokens inneromslag visar också att Mute skiljer sig från andra delar av den besvärande patriotiska engelska popkulturen. Mutes hjärta finns i Europa.

Jan Gradvall