Skivrecensioner, DI Weekend
Tove Lo
Blue lips
Island
Betyg: 4
När jag fått möjligheten att stå och snegla över axeln när dagens musikproducenter arbetar i inspelningsstudior, har jag slagits av hur visuell musiken i dag har blivit.
Alla ljud i låtarna – instrument, röstpålägg – visualiseras på en dataskärm. Det går bokstavligen att se hur stor ljudbilden är. Musikskapare i dag talar till och med om mängden information i låtar, en term hämtad från datavärlden
Ett vanligt misstag är fylla låtarna med för mycket information. Det är så lätt att göra pålägg efter pålägg.
Effektivast kan i stället vara det rakt motsatta: att begränsa ljudbilden. Att koncentrera sig på några få grundljud och rikta fokus mot dem.
Ett exempel är de avskalade soundtrack som regissören John Carpenter själv skrev och framförde på en Prophet 5-synthesizer till filmer som ”Flykten från New York”. Just tack vare att ljudbilden är så begränsad låter den enorm i lurar eller datorhögtalare.
Ett annat exempel är synthpopproduktioner från samma eran, det tidiga 1980-talet, med till exempel duon Yazoo. Så liten ljudbild, så stor effekt.
En samtida mästare på detta är Tove Lo.
Hennes synthesizermättade produktioner, ofta gjorda tillsammans med Ludvig Söderberg och Jakob Jerlström, blir bara enklare och enklare.
Eller, rättare sagt, skenbart enklare.
Det hade varit så lätt för en artist med Tove Los position – över en miljard spelningar på Spotify – att dras med av gensvaret och göra musik som är bombastisk och påkostad. Madonna gick i den fällan.
Men mängden information i Tove Los låtar blir bara mindre och mindre. Ljuden är noggrant utvalda för att låta så effektivt som möjligt. Känslan det ger passar också hennes texter som hela tiden pendlar mellan eufori och melankoli. Inte ens när To Lo gör disco tänker man på dansgolv, utan på någon som går helt ensam på en sandstrand, med disco i lurarna och tårar på kinden, och gör ett bokslut över sitt liv.
Jan Gradvall
Darin
Tvillingen
Oabba
Sol, vind och akustiska gitarrer. Vad hände med genren svensk sommarpop? Den sortens supermelodiska pop som Ted Gärdestad var en mästare på, musik med vind i håret, slitna seglarskor och lager på lager av varma gitarrer.
För tio år sedan var det få som skulle gissat att den som förvaltar och förädlar denna genre i dag är Darin.
När han med förra albumet ”Fjärilar i magen” bytte språk till svenska öppnade han ett fönster med havsutsikt och hittade en ny riktning i sitt artisteri.
Precis som Ted Gärdestad har Darin den sällsynta förmågan att kombinera ljus och mörker. Texterna är självreflekterande och bitvis anmärkningsvärt svarta. Från ”Jag var produkten som blev kött och blod” till ”Livet som jag valt kan vara så jävla kallt ibland”.
Men samtidigt som hans röst uttrycker smärta så rinner melodierna fram. Pophantverket är bländande, arrangemangen fyllda av detaljer som visslingar vilka för tankarna till fransk och italiensk pop. (Releasedatum framflyttat till 24 november.)
Jan Gradvall
Sara Parkman & Samantha Olanders
Matriarkerna
Kakafon
Betyg: 4
I över 500 år har matriarkatet varit en viktig del av Sveriges fäbodar, men osynligt i historieböckerna. Folkmusikerna Sara Parkman och Samantha Olanders har bestämt sig för att ändra på det. I snart ett decennium har de rest land och rike runt och spelat och föreläst. De har varit med på feministiska festivaler iklädda folkdräkt. De tar ställning mot nationalism och säger: ”Bra kultur har inga gränser”. Nu har duon slutligen spelat in sitt första album – svängigt, varmt, vasst – med gäströster som Marie Selander och Lena Willemark. ”Linge linge logen” tar upp att mäns våld mot kvinnor präglat livet i skogar och landsbygd i hundratals år.
Jan Gradvall
Vulkano
Peach punch
Vulkano Music
Betyg: 4
Those Dancing Days var ett popband från Nacka som svämmade över av talang. Fem kvinnor som var nära internationellt genombrott runt 2008 och till och med samarbete med Max Martin på en låt. Hur mycket talang som fanns i Those Dancing Days blir uppenbart när man följer vad medlemmarna gjort därefter. Cissi Efraimsson studerar fri konst Kungliga Konsthögskolan och har spelat med konstnären Jockum Nordström och Jocke Åhlund. Lisa Pyk är filmkostymör, stylist och skådespelare. Cissi Efraimsson och och Lisa Pyk fortsätter parallellt med musik i form av duon Vulkano. Tredje albumet är fyllt av kaxig pop som charmigt vingligt balanserar mellan superkommersiell Spotifymusik och excentriskt vimsigt konstskoleprojekt. ”C’est bon” förtjänar att bli en hit.
Jan Gradvall