Krönika, DI Weekend
Weekend 17 november
Krönika
Jan Gradvall
Se till att berätta historien i rätt ordning. Det är det mest grundläggande rådet för att skriva ett reportage eller att berätta en historia. Det är också det svåraste.
Ofta kan det nämligen visa sig att fel ordning visar sig vara rätt ordning.
Filmregissören Godard har sagt: ”Jag håller med om att en film ska ha en början, en mitt och ett slut, men inte nödvändigtvis i den ordningen.”
Att berätta en historia från A till Ö kan bli skittråkigt. Om man däremot börjar med R, fortsätter med S och T – och först därefter lägger in A eller kanske rent av C? – då kan det bli riktigt intressant.
När jag skriver mina långa reportage för DI Weekend kan jag fastna i timmar (tyvärr ibland dagar) med första stycket för att jag inte kan bestämma mig för i vilken ordning jag ska berätta.
En bra inspirationskälla, även för en skrivande person, är att titta på tv-serier.
Experimenterade med icke-linjärt berättande är en anledning till att tevemediet just nu upplever sin guldålder. Det har aldrig gjorts bättre tv-serier än på 2000-talet.
Ett exempel är ”Ozark”. I avsnitt åtta av Netflix-serien bryter man plötsligt berättarlinjen helt och hållet.
Det åttonde avsnittet utspelar sig tio år innan de första sju avsnitten. Det handlar inte bara om en flashback, det är mer komplext än så. För när man får reda på bakgrunden till att ett par av huvudkaraktärerna agerar som de gör, blivit som de blivit, förändras både ens intryck av vad man hittills sett samt förväntningar på vad som ska komma.
För mig var det åttonde avsnittet ögonblicket när ”Ozark” gick från en bra serie i mängden till en serie som jag kanske håller för den bästa nya serien som kommit 2017.
Icke-linjärt berättande är i sig ingenting nytt. Redan i Homers ”Iliaden” används flashbacks. Många författare har experimenterat med narrativ kronologi genom att överge linjär berättande James Joyces ”Ulysses” och Emily Brontës ”Svindlande höjer” är två exempel.
Inom film har det förekommit i olika former sedan stumfilmseran. Bland regissörer som berättat icke-linjärt finns just Jean-Luc Godard, Nicolas Roeg och inte minst Robert Altman.
Den som förde in det i den breda populärkulturen var Quentin Tarantino med ”Reservoir dogs” (1992) och ”Pulp Fiction” (1994). Som storögd biotittare var det som om någon random blandat manusbladen likt en kortlek. Allt låg i fel ordning – rätt ordning.
Men ingenstans har icke-linjärt berättande nått en lika bred publik som i tv-serier. Dagens genomsnittlige tv-serieslukare och Netflix-abonnent är van vid berättarmässiga experiment som tidigare endast förekom i filmfestivalfilmer.
Den icke-linjära berättarrevolutionen började med ”Lost” (2004-2010).
”Lost” var på samma gång extremt experimentell och extremt framgångsrik. I tv-kritikern Alan Sepinwalls bok ”The revolution was televised” (Touchstone) – en rekommenderad bok om 2000-talets guldålder – framkommer det att det icke-linjära berättandet inte var något som var planerat från början.
Allting talade mot ”Lost”. Idén kom inte från en manusförfattare utan från en tv-chef, vilket brukar vara detsamma som katastrof. Tv-chefen gick på stranden under en familjesemester och kom på att man kunde göra en fusion av Tom Hanks-filmen ”Cast away” och ”Expedition: Robinson”. Den första manusförfattaren fick sparken.
Det var först när JJ Abrams och Damon Lindelof kom in i sista minuten och sade saker som ”Ön måste vara en karaktär” som det började hända saker. Pilotavsnittet skrevs och regisserades på 6-8 veckor, rekordkort i Hollywood. Alla A-listenamn bland skådespelarna var då redan kontrakterade till andra pilotserier. ”Lost” fick utgå från okända skådisar på B-listan vilket visade sig passa serien perfekt.
I och med att det finns någon storyline att följa började ”Lost” växla mellan flashbacks i kombination med hisnande flash-forwards, vilket öppnade upp en helt ny form av berättande. Det mest extrema exemplet kom under den sjätte säsongen med ett avsnitt som utspelade sig tusen år tillbaka i tiden.
Damon Lindelof gick vidare från ”Lost” till ”Leftovers”, en serie som varit en tydlig inspirationskälla till ”Ozark”.
Förr i tiden brukade vi titta på tv-serier för att uppleva igenkänning och trygghet. Om ”Familjen Macahan” skulle göras i dag skulle den öppna med Luke Macahans framtida död – pensionär, flytande livlös i en svimmingpool på 1920-talet – för att sedan kasta oss till en scen när Vargtass föds på prärien.
Jag skrev detta som ett skämt. Nu när jag läser det igen inser jag att jag skulle vilja se den serien.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BIO
”Thor: Ragnarök”. De två stridsscenerna där Thor slåss till tonerna av Led Zeppelins ”Immigrant song” känns som den slutgiltiga definitionen av heavy metal. Led Zeppelin tackar nej till 99 av 100 filmförfrågningar, men man förstår varför de inte kunde säga nej här.
TV
”Spårlöst”, TV4. I en tid av lättviktiga dokumentärprogram är ”Spårlöst” ett lysande undantag. Adoptivbarn får i vuxen ålder hjälp att spåra sina biologiska föräldrar i andra världsdelar. Jenny Alversjö, Maria Forsblom och Hans Fahlén intervjuar med respekt och varsamhet.
BARNBOK
Anna Höglund & Gunnar Lundkvist, ”Den stora boken om Igelkotten och Mullvaden” (Lilla Piratförlaget). Samlingsvolym med fyra tecknade böcker utgivna på 1990-talet vilka tillhör det mest udda och finaste som gjorts i svensk barnkultur. En relationsskildring som ger både barn och vuxna fördjupade insikter om livet.
+
BONUS NR 1:
I somras fick tidningen Rolling Stones chefredaktör Jann Wenner en hjärtattack och bröt ett ben. Ett par månader senare meddelade Wenner plötsligt att han efter 50 år som chefredaktör tänkte sälja sin ägarandel i tidningen.
Efter att ha läst denna biografi kan man inte låta bli att undra om det har med boken att göra.
Jann Wenner hyrde in skarpa journalisten Joe Hagan som tecknat levnadsportätt av Hillary Clinton, Dan Rather, Karl Rove och även Goldman Sachs.
När Joe Hagan efter 100-tals intervjutimmar visade vad han skrivit, blev Wenner galen. Detta var inte han vad väntat sig. En bok som framställer Wenner som en briljant tidningsmakare men också som manipulativ, ärelysten och girig.
Boken är även full av skvaller, smickrande och mindre smickrande, med namn på många personer som den bisexuelle Wenner legat med. En av de som antyds är Mick Jagger.
Samtidigt borde redaktören i Jann Wenner förstå att det är precis denna typ av biografi som man som trogen Rolling Stone-läsare och Wenner-fan vill ha. En historia lika saftig som de bästa Rolling Stone-reportagen.
Joe Hagan är en lysande stilist och levandegör både livet på Rolling Stone-redaktionen (där kokain var delades ut som övertidsersättning) samt tar det större greppet och sätter in magasinet i en kulturell och samhällelig kontext.
Vad Jann Wenner gjorde med Rolling Stone, ett magasin med snygga bilder på rockstjärnor som Keith Richards och John Lennon, var att skapa ett legitimt sätt för medelålders män att ägna sig åt samma idoldyrkan som tonåringar.
Jan Gradvall