Krönika, DI Weekend
Weekend 10 november
Krönika
Jan Gradvall
Talang är överskattat. Jag skulle till och med vilja hävda att allt snack om talang hit och dit leder till mer skada än nytta.
Att hävda att det krävs medfödda eller ärftliga egenskaper för att lyckas är hämmande och leder till mindre social rörlighet.
Att jag själv kan leva på att skriva har till exempel ingenting med talang att göra. Jag har inga som helst anlag för det. Ingen i min släkt har hållit med något liknande.
Förklaringen har snarare med Malcolm Gladwells 10 000 timmarsregel att göra. Alla som blir bra på något har lagt ned 10 000 timmar på att förkovra sig.
Mina 10 000 timmar kan spåras till åldern 8 till 18 då jag flera gånger i veckan cyklade till bibliotek och läste så mycket böcker – Asterix, Alistair MacLean, Alexandre Dumas, Charles Dickens – att jag någonstans på vägen sög upp hur man berättar och skapar rytm i språket.
Med detta sagt vill jag ändå hävda att jag har talang för en sak – att sova.
Ingen jag känner eller har träffat är bättre än jag på att sova. Jag kan somna precis när som helst, var som helst. Så fort någonting rör sig – bil, tåg, båt, flyg – så somnar jag direkt.
Om jag skulle bli nominerad till förbundskapten för svenska landslaget i ett VM i sömn skulle jag ta ut mig själv på sista sträckan.
Jag har till och med vittnen på att jag lyckats somna stående på en konsert. Little Steven på Ritz någon gång i slutet av 1980-talet. Det var så trångt i publikhavet att kroppar runt omkring gjorde att jag inte föll omkull när jag med slutna ögon mötte John Blund. (Har glömt om jag hade i uppdrag att recensera den konserten, men hoppas att det i så fall är preskriberat.)
Min talang för sömn ska samtidigt inte romantiseras. Jag kan inte alltid kontrollera det. Jag kan somna ofrivilligt på ett sätt som har drag av narkolepsi. Under tonåren använde jag sömn som ett sätt att slippa känna efter hur jag mådde.
Men jag har nytta av denna talang. Om jag under dagen får tio minuter över någon gång, en liten stund med tillgång till en soffa, tillbakalutad stol eller vad som helst för horisontellt underlag, så kan jag med en expresstupplur reparera mig nästan lika mycket som en nattsömn.
Med tanke på hur viktig sömn är för vårt välmående är det märkligt hur lite vi vet om sömn.
Många människor världen över lider av svåra sömnproblem, med allt från depressioner till olyckor som följd. I USA är en sjättedel av befolkning drabbade, enligt National Sleep Foundation. I Sverige ligger siffran på en tredjedel, en fjärdedel eller tiondel beroende på vilka undersökning man refererar till.
Förbluffande lite forskning gjorts om exakt varför sömn är så viktig för oss. Sömn har inte varit högprioriterat.
Sömn i forskningsvärlden kanske kan jämföras med hiphop i musikvärlden. Det är först nu – egentligen många, många år för sent – som erkännandet kommer från etablissemanget.
Det stora erkännandet för sömnforskning basuneras ut inför världen den 9 december i Stadshuset.
Årets Nobelpris i medicin går till tre amerikaner som genom att studera bananflugors dygnsrytm fått oss att förstå hur avgörande sömn även är för oss människor.
Forskarna Jeffery C Hall, Michael Rosbash och Michael W Young får Nobelpriset för att de visat hur kroppens inbyggda klocka fungerar. Alla levande varelser är tvungna att anpassa sig efter jordens rotation.
När Nobelpriset tillkännagavs förklarade Edvard Smith, professor i molekylär cellgenetik vid Karolinska Institutet: ”Det innebär att alla organismer varit tvungna att anpassa sig till perioder när det är mörkt och när det är ljust. Så det är väldigt mycket av våra fysiologiska funktioner som styrs av den här klockan i våra celler som har ett väldigt sinnrikt återkopplingssystem så att den håller redan på tiden.”
Vi hör enkelt ihop med jorden. Både jorden och människan är beroende av natt och dag. Genom att förstå detta kan vi nu bättre förstå varför vi måste sova samt även komma närmare svaret på vad som orsakar sömnlöshet.
Många som inte kan sova skyller just nu på modern teknologi. Ändrade vanor genom laptops och smartphones. Men den förklaringsmodellen är gammal.
I en mycket intressant essä i The New Yorker recenseras två nya böcker om sömn: ”The mystery of sleep” (Yale) av Meir Kryger, professor vid Yale Medical School samt ”Wild nights”(Basic) av Benjamin Reiss, professor vid Emory University.
Reiss skriver att amerikanska nationalpoeten Henry David Thoreau skyllde sin sömnbrist på att han stördes av nymodigheter som järnvägar. Det varför Thoreau sökte sig ut till skogsskjulet vid Walden Pond.
Shakespeare, som inte hade någon iPhone bredvid kudden eller sällan svarade på mail i sängen , skrev mycket om sömnlöshet. ”O sleep, O gentle sleep”.
Kryger jämför sömnbehovet med bensinmätaren i en bil. Sömn är kroppens sätt att varna oss att vi nu måste fylla på mer bränsle. Ignorerar vi det stannar vi.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
PODCAST
Song Exploder, avsnitt 121. Intervju med Kyle Dixon och Michael Stein som i detalj – verkligen i detalj – berättar om hur de skrivit temamusiken till Netflix-succén ”Stranger Things”. Har använt samma Prophet 5-synthesizer som John Carpenter för att få fram 1980-talskänslan.
FILM
The Meyerowitz Stories, Netflix. När kommer tiden då regissörer struntar i biopremiär och i stället lägger ut direkt på streamingsajter? Den tiden är här nu. Noah Baumbach har gjort en slags uppföljare till mästerverket ”The squid & the whale”: dysfunktionella syskon i New York som lever i skuggan av sin far.
TURNÈ
Oskar Linnros. Turnépremiär i kväll i Gävle för en artist som moderniserar hela konceptet gospel och lägger till asfalt och ångest. Total närvaro på scen, scenshowen lika slipad som James Browns. I dag släpps även nya utmärkta albumet ”Väntar på en ängel” där dock åtta av tolv låtar redan är utgivna.
+
BONUS NR 1:
Lilla Fridolf? Vad kan vara mer otidsenligt 2017? Den lilla misogyna farbrorn, med samma temperament och kroppshydda som George i ”Seinfeld”, som känns som en relik från era när man talade om toffelhjältar och argbiggor som skulle tuktas?
Det är ens farhågor innan man öppnar den ett par kilo tunga boken ”Lilla Fridolf: Alla årsalbum 1958-1970”. Ett praktverk utgivet av Olsson Förlag startat av serieexperterna och skribenterna Johan Andreasson och Göran Everdahl med målsättningen ”att ge ut svåråtkomlig och konstnärligt värdefull populärkultur”.
Efter ett par timmar med boken är man av helt annan uppfattning. Kontorschefen Lilla Fridolf Olsson, gift med Selma, hobby ”frid i huset”, är en av de mest tongivande figurerna och serierna i svensk historia.
Suveräne tecknaren Torsten Bjarre (1915-2001) är en svensk motsvarighet till franske Asterix-tecknaren Albert Uderzo. En tecknare som introducerade en amerikansk teckningsstil med spänstiga tuschlinjer och flitigt användande av symboler som på seriespråk kallas markeringar.
Manus skrevs av Rune Moberg (1912-1999), ikonisk i svensk mediehistoria. Ledarskribent på Se. Skrev manus och viskade repliker till Carl-Gustaf Lindstedts roll som Gubben i Lådan i ”Hylands hörna”. När Gubban i Lådan vid Tage Erlanders klassiska gästspel hos Lennart Hyland sade ”Lennart, låt honom inte sätta sig ned, han går aldrig!” så var det Rune Mobergs ord.
Lilla Fridolf sades vara inspirerad av Rune Mobergs eget äktenskap. Som skribenten Kalle Lind skriver i en essä om Moberg i boken: ”Det gör att man är ganska glad över att inte ha varit Rune Mobergs fru. Eller för den delen Rune Moberg”.
Andreasson & Everdahl skippar den allt tröttare Lilla Fridolf från 1970-talet och framåt (så sent som 1987 såldes 50 000 exemplar per nummer av serietidningen) och koncentrerar sig på guldåren: 1958-1970. I den 400 sidor tjocka boken finns essäer där könsproblematiken och tidsandan lyfts fram av skribenter som Helena von Zweigbergk och Kalle Lind.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Vilka är de mest framgångsrika poplåtskrivarna från Norden genom tiderna? Efter att man som svensk omedelbart räknat upp de givna – Benny Andersson & Björn Ulvaeus, Per Gessle, Max Martin – återstår ett fjärde namn: Pål Waaktaar Savoy från Norge.
I trion A-ha, som sålde 50 miljoner album, var gitarristen Pål Waaktaar Savoy den som märktes minst. Fokus var på keyboardisten Magne Furuholmen och, förstås, Morten Harket, sångaren med de vackraste kindbenen öster om Hollywood.
Men tittar man vem som skrev låtarna ser man att det var Pål Waaktaar Savoy som ensam låg bakom de allra flesta: ”The sun always shines on tv”, ”Hunting high and low”, James Bond-temalåten ”The living daylights”, skriven tillsammans med John Barry. (Billboard-ettan ”Take on me” skrevs av alla tre i trion.)
Pål Waaktaar Savoy, född 1961, har levt ett tillbakadraget liv, lider av social fobi och nästan aldrig gett intervjuer.
Men i en ny bok, skriven av utmärkte musikjournalisten Řrjan Nilsson, öppnar Pål Waaktar Savoy upp och pratar om allt: låtarna, sitt arbete och tankesätt, hela sitt liv. Boken ”Tårer fra en stein” (Falck Förlag) är en viktig pusselbit i nordisk pophistoria och en väldigt fin bok om kreativitet.
Jan Gradvall