Skivrecensioner, DI Weekend
St Vincent
Masseduction
Caroline
Betyg: 4
Texas-gruppen The Polyphonic Spree är nästan mer känd som en punchline hos moderna komiker än för sin musik. Inget band har haft fler medlemmar. Antalet har varierat mellan 20 och 25, något som är tacksamt att skämt om. Alla dessutom iklädda vita särkar, modell undergångssekt. I ett avsnitt av komediserien ”Scrubs” gör hela The Polyphonic Spree ett liveframträdande i ett trångt sjukhusrum.
Vad ingen visste under The Polyphonic Sprees korta storhetstid i början av 2000-talet var att en gruppens medlemmar skulle visa bli en av vår tids främsta rockartister.
Forne The Polyphonic Spree-medlemmen Annie Clark, född 1982, gör i dag musik under artistnamnet St Vincent.
Annie Clark är en multibegåvning av ett slag det inte dyker upp många av per rockgeneration. Hon är en briljant elgitarrist. Förutom gitarr behärskar hon även bas, piano, orgel och theremin. Dessutom är hon en konstnärlig visionär, alltid med en visuell framtoning som matchar henne sånger. Det går att dra paralleller till David Byrne som också samarbetat med.
Nya albumet är ett feberhett och asfaltsklibbigt New York-album inspelat i legendariska Electric Lady Studios i New York. Hon har beskrivit innehållet som ”all about sex and drugs and sadness”. Balladen som heter just ”New York” skulle Lou Reed ha nickat gillande åt.
Fyra av låtarna är skrivna och producerade tillsammans med Jack Antonoff, en annan New York-bo, sambo med Lena Dunham, som har ett fantastiskt år. Under 2017 har Jack Antonoff, förutom ett eget album under namnet Bleachers i somras, hittills gjort musik tillsammans med Taylor Swift, Lorde, Pink, Banks och nu St Vincent.
Jan Gradvall
Liam Gallagher
As you were
Warner
Betyg: 2
Liam Gallagher är något slags geni. Ingen är roligare i intervjuer. Det filmklipp som cirkulerat i sociala medier där han kokar te – något han själv nu tvingas göra eftersom intäkterna från cd-försäljning upphört och han fått säga upp sina tekokande assistenter – är en engelsk humorklassiker. Liam Gallaghers närvaro och energi vitaliserar hela den döende rockgenren.
Allting är bra med Liam Gallagher. Utom hans musik.
Att lyssna på Liam Gallaghers soloalbum för tankarna till en grupp förskolebarn i en sandlåda som leker leken rockband. Någon trummar på hinkar. En annan har en spade som gitarr. En tredje unge står längst fram, gungar i sidled i sin gula regnkappa och ger ifrån sig läten i stil med yeahyeah och wowow.
Vad som är mest intressant med att ta del av bröderna Gallaghers soloprojekt är att beräkna hur lång tid det var innan Oasis återförenas.
Konserterna som Oasis gjorde i Knebworth 1996 är de största konserter som gjorts i England. Var tjugonde britt ansökte om att få köpa biljett. 250 000 fick göra det.
Oasis är fortfarande lika stora, kanske ännu större i Brexit-förvirringen. Intäkterna för en återföreningskonsert skulle hamna någonstans runt 100 miljoner kronor.
Jan Gradvall
Beck
Colors
Capitol
Betyg: 4
Elvis Costello har gjort turnéer där han hade med sig ett lotterihjul på scen. Den låttitel som pilen stannade på var den han sedan framförde.
Beck gör musik på samma sätt, med den skillnaden att han har genrer på sitt lotterihjul. Kameleonten Beck behärskar precis allt. Nu har pilen stannat på perfekt producerad pop av det slag som Kaj Kindvall spelade i Tracks premiäråret 1984.
Det låter Tears For Fears, det låter The Police, Hall & Oates och faktiskt nästan lite Culture Club.
Beck har sagt i en intervju att han och producenten Greg Kurstin jobbat med det här albumet från och till i fyra år, parallellt med andra projekt, för att få till rätt sound. De båda spelar nästan alla instrument.
Att lyssna är som att få ta del av ett inlämnat prov från Musikhögskolans två bästa elever som spikat det. Det finns något teflonliknande över scientologen Beck, men hans musikalitet är bländande.
Jan Gradvall