Såren från slaveriet blöder fortfarande: Intervju med Colson Whitehead
Colson Whiteheads roman Den underjordiska järnvägen är en av endast sju romaner genom tiderna som samma år vunnit de två tyngsta amerikanska litteraturpriserna, Pulitzer och National Book Award. Romanen har hyllats av Barack Obama och Oprah Winfrey. Från DI Weekend 29 september 2017.
Text: Jan Gradvall
Barn är lättast. Om något barn visar tendenser till olydnad eller egen vilja så piskar man barnet inför allas åsyn. Därefter häller man pepparvatten på de blodiga såren. Skriken hörs så långt att de avskräcker hela omgivningen att försöka något liknande. Sedan jobbar barnen hårt och tyst på bomullsfälten igen.
En annan beprövad metod är att separera barn från föräldrar. Att rycka isär en tvååring och en mamma och sedan sälja dem till olika slavägare skapar trauman som i tur motverkar sammanhållning vilka kan leda till försök till uppror.
Kvinnor är dubbelt sårbara. Så fort de blir könsmogna, ibland ännu tidigare, börjar våldtäkterna.
Slaven Cora, huvudpersonen i Colson Whiteheads roman ”Den underjordiska järnvägen”, dras bakom ett skjul av ett antal anställda på bomullsplantagen. Efteråt får andra kvinnor bära henne därifrån och sy ihop hennes underliv så gott det går.
Våldtäkterna har också andra fördelar. ”En slavflicka som klämde ur sig ungar var som ett myntverk, pengar som alstrade pengar”.
Självmord är vanliga bland slavarna, trots att ägarna försöker förhindra dem av just ekonomiska skäl.
Det förekommer också slavar som trots all vedergällning försöker fly. Att fånga in alla slavar som flyr är av ytterst vikt rent symboliskt.
Plantageägaren anlitar slavjägare som jagar dem i dagar eller veckor för att föra hem den levande. Sedan avrättas de tillfångatagna, utstuderat långsamt, för att statuera avskräckande exempel.
Alla måste närvara vid avrättningarna. Även vita från trakten bjuds in för att ta del av dem som lördagsunderhållning.
Efter att Store Anthony fångats in pågår tortyren i tre dagar. På den tredje dagen beskriver Colson Whitehead händelseförloppet på Randalls plantage: ”De samlades på gräsmattan framför huset. Randalls besökare läppjade på kryddad rom medan Store Anthony dränktes i olja och rostades. Vittnena besparades hans skrik, för under första dagen hade hans mandom skurits av och stoppats in i hans mun, som sedan syddes igen”.
Colson Whiteheads roman ”Den underjordiska järnvägen” skildrar en kamp mellan två personer. Den 16-åriga slaven Cora som flyr från ett plantage i Georgia samt slavjägaren Ridgeway som, från delstat till delstat, försöker spåra och fånga henne.
Underjordiska järnvägen var det symboliska namnet på ett nätverk i USA organisierat av abolitonister (slavmotståndare) som under 1800-talet hjälpte slavar att fly från sydstaterna till nordstaterna eller Kanada. I Colson Whiteheads roman är det ingen symbol utan en konkret hemlig järnväg.
Även abolitionister levde farligt. En vit man som i boken blir påkommen med att hjälpa slavar får sitt hus nedbränt samtidigt som hela uppbådet våldtar hans fru framför hans ögon.
Att kalla en roman för omskakande är i detta fall en kraftig underdrift. Under läsningen var jag flera gånger tvungen att stanna upp och djupandas.
Samtidigt är det en roman så virtuost skriven, med meningar vackra som taggiga rosor, att man bläddrar tillbaka och läser om olika passager bara för språket.
Av alla litteraturpriser som finns i USA är de två i särklass tyngsta Pulitzer Prize och National Book Award. I fjol vann Colson Whiteheads roman båda två.
Genom historien har det inträffat endast ett halvdussin gånger tidigare att någon vunnit båda samma år. Colson Whitehead sällar sig till samma sällskap som, William Faulkner, John Updike, Alice Walker och E. Annie Proulx.
”Den underjordiska järnvägen” valdes också ut till Oprah Winfreys bokklubb. Vikten av hennes bokklubb är vida omtalad. Att Oprah Winfrey väljer ut färre och färre böcker gör hennes val ännu mer betydelsefulla . Under 2013 valde Oprah Winfrey ingen bok alls. Under 2014 och 2015 var det en bok om året. Under 2016 var det två böcker varav den ena var ”Den underjordiska järnvägen”.
För försäljningen är Oprah Winfrey Book Club ännu viktigare än Pulitzer Price och National Book Award. Enligt siffror från april i år har Colson Whiteheads bok i USA sålts i 825 000 exemplar, trots att den inte getts ut i pocket.
En annan som hyllat romanen är Barack Obama som skrev: ”En påminnelse om hur slaveriets smärta sprider sig över generationerna, och inte bara visar sig på uppenbara sätt, utan även påverkar våra hjärtan och sinnen”.
Av 308 miljoner invånare i USA i dag är 13,3 % afrikan-amerikaner med släktningar som slogs ned i Afrika, kedjades, skeppades över Atlanten i lastutrymmen och sedan såldes som ägodelar.
Det tog heller inte slut när slaveriet avskaffades. Så sent som på 1950-talet fick svarta inte sitta bredvid vita på bussar eller studera vid samma skolor.
Exempel på vad Obama kallar ”en smärta som sprider sig över generationer” går att hitta varje dag.
Unga svarta män löper nio gånger större risk att bli skjutna av poliser än unga vita män. Svarta löper sex gånger högre risk att hamna i fängelse än vita.
När svarta rappare påtalar sin ilska över dessa hundraåriga orättvisor får de kritik för att glorifiera våld och att vara dåliga förebilder för ungdomen. Samtidigt finns det i parker statyer som hyllar människor som stred för att svarta människor skulle kunna fortsätta säljas och köpas som ägodelar.
Colson Whitehead är 47 år. Han romandebuterade 1999 med ”The Intuitionist” och har skrivit sex romaner. När han slår sig ned vid bordet på en hotellbar i Stockholm har han varit och promenerat runt på stadens gator och köpt en mugg latte. Hans blick är pigg och nyfiken.
--
När du skrev boken, hur stor frihet gav du dig själv i beskrivningar av våldet? Hur långt kunde du avvika från verkligheten?
”All tortyr som beskrivs är dokumenterad. Offentliga lynchningar som underhållning är dokumenterat. På ett ställe skriver jag om en väg som är kantad med upphängda lynchade lik, så gjorde inte vita i USA, så gjorde romare och nazister. Men allt det som jag beskriver i livet i plantagen i Georgia har hänt människor på riktigt.”
När man tänker på mänsklig ondska i dag associerar man till nazister. Men dina beskrivningar av utstuderad sadism och medicinska experiment på människor visar att det fanns långt innan.
”Nazisterna fick alla sina så kallat vetenskapliga teorier om rasers renhet och överlägsenhet från Amerika på 1800-talet. Det var så man rättfärdigade sin grymhet. Sterilisering av slavar, mentalt sjuka, experiment på människor, allt detta uppfanns i Amerika. Vad som hände i Tyskland på 1940-talet var en naturlig förlängning. Det kom ut en bok förra året som visar hur nazisterna tog begreppet rashygien från Amerika. Man ska heller inte glömma bort hur många nazister det fanns i USA innan andra världskriget. Det finns fotografier av ett utsålt Madison Square Garden i New York fullt av hakkorsflaggor.”
--
Dagen innan jag träffar Colson Whitehead kollar jag hans flöde på Twitter. En nyhet han retweetar är protester mot en staty vid Central Park i New York, I hörnet 5:e avenyn och 103:e gatan står en staty över Doktor James Marion Sims som hyllas som ”den moderna gynekologins fader”.
Inte lika framlyft i historieböckerna är att denne doktor också var slavägare. James Marion Sims tillskansade sig sina kunskaper genom att tvångsoperera slavkvinnors vaginor utan bedövning.
”Man hittar sådana statyer överallt, även i Europa”, säger Colson Whithead.”Det finns massor av människor som blev rika på slavhandeln som i dag står staty någonstans. Många framstående byggnader har namn efter slavägare.”
Ett exempel är finansområdet City of London. Flera av de största bankerna – Barclay Brothers, Barings, HSBC – skapade sig förmögenheter på slavhandeln. Slavskeppen seglade till Amerika från Liverpool, Bristol och London.
Även i Stockholm finns byggnader som delvis finansierats med slavhandel. Historikern Herman Lindqvist har skrivit om hur Sveriges store kulturkung Gustav II, skapare av Operan och Dramaten, drev på och tjänade stora pengar på slavhandeln.
Sverige försökte lätta på samvetet med vissa inskräkningar: de som skötte slavhandeln i Västindien för svensk räkning fick inte vara lika stränga som andra slavhandlare. Brännmärkning, halsjärn och piskning var tillåtet, men inte mer än 29 piskrapp.
Herman Lindqvist: ”Behövdes fler måste straffet utföras av kronans bödel, så att misshandeln kunde ske på ett professionellt sätt. En gravid kvinna som piskades på ryggen måste ligga med magen i en grop, inte för hennes skull, utan för slavägarens skull”. Barnet var ju värdefull ägodel.
De våldsamma sammandrabbningarna i Charlottesville i somras handlade om att en staty av Robert E Lee skulle tas ned. Generalen var ökänt grym mot slavar och har efter sin död blivit en hjälte och rasistikon bland vit makt-anhängare.
Vad tycker du man ska göra med dessa statyer över forna slavägare?
”De ska ned. Jag var i Danmark innan jag kom hit och blev intervjuad av två högervridna tidningar. De blev upprörda över åsikten att man ska riva statyer och frågade: ’Vad kommer härnäst? Hur långt ska det gå?’ Men man måste göra klart för sig att ett syfte med att efter inbördeskriget resa statyer i Sydstaterna var att skrämma svarta människor. Det underliggande budskapet var att ’Vi äger er fortfarande’. Jag kan hålla med om att man får inte sin historia genom statyer utan genom böcker. Att berätta om historien i skolorna är det allra viktigaste. Men det räcker inte som argument för att statyerna ska stå kvar.”
I tacklistan till ”Den underjordiska järnvägen” listar du tre låtar av punkbandet Misfits i tacklistan? På vilket sätt har Misfits påverkat din bok?
”Jag har växt upp i New York, i en väldigt högljudd omgivning. När jag gjorde mina läxor lyssnade jag alltid på musik. När jag skriver lyssnar jag också alltid på musik – högt. Jag har en spellista på 3 000 låtar som går runt. Allt från The Clash och Run-DMC och Ella Fitzgerald. Artister som inspirerat mig och gör mig sällskap. Jag hade en period på 1980-talet då jag verkligen lyssnade mycket på Misfits. Det är något med Glenn Danzigs röst. Jag skrev de 90 första sidorna av ’Den underjordiska järvägen’ under en intensiv period när jag var i Italien och arbetade som lärare. Då lyssnade jag på Misfits hela tiden.”
Misfits-låtarna du nämner är påfallande korta, runt 1.40. Jag ställer frågan för att med tanke på ämnet så kunde ’Den underjordiska järnvägen’ ha blivit hur lång som helst, över 1 000 sidor…
”Definitivt.”
Men den blev precis tvärtom, kort, intensiv, tajt. Nästan som en Misfits-låt. Det känns som om du under skrivandet haft ’Håll det kort’ som ett mantra.
”Om jag hade skrivit den här romanen för säg tio år sedan hade många partier absolut blivit mycket längre. Kapitlet om museet till exempel. Jag hade garanterat stuckit i väg där och även skrivit om allt runt omkring: curatorn, konstruktionen av utställningen. Men nu blev berättandet mer aggressivt, mer komprimerat, på grund av huvudpersonen. Jag har tidigare haft huvudpersoner i mina romaner som varit rena uppslagsverken av kunnande, men Cora i boken är något helt annat.”
Du skriver om ett naturhistoriskt museum i South Carolina där före detta slavar får jobb att bakom glas agera som levande skyltdockor mitt bland uppstoppade djur. Är det partiet baserat på verkligheten?
”Det är sant på så sätt att före detta slavar verkligen visades upp på cirkus, på karnevaler, kringresande utställningar. De fick ta på sig afrikanska kläder och låtsas komma direkt från kontinenten. I ’Den underjordiska järnvägen’ har jag hela tiden utgått från verkligheten, men samtidigt flyttat runt och komprimerat. Just partiet med museet är fiktivt, ett resultat av den komprimeringen.”
--
Parallellt med att Colson Whiteheads roman ”Den underjordiska järnvägen” spritt sig över världen har den svarte komikern Jordan Peeles skräckfilm ”Get out” blivit en succé på bio. Filmen ”Get out” hade premiär i februari, med en budget på 4,5 miljoner dollar har den spelat in 252 miljoner dollar.
Huvudpersonen i ”Get out” är en svart man som hamnar i en vit värld som till ytan verkar normal och tolerant, men visar sig vara något helt annat. Det finns paralleller mellan huvudpersonen i ”Get out” och partiet med Cora i South Carolina i ’Den underjordiska järnvägen’. Samma känsla att vakna upp och inse att mardrömmen är på riktigt.
--
Har du sett filmen ”Get out”? Man kan nästan tro att Jordan Peele läst din bok.
”Jag har sett den. En mardröm verkligen. Den sortens mardröm som någon av mina gamla kompisar i Brooklyn kunde ha drabbats av när de rökte för mycket gräs, haha. Men jag tror inte min bok hade kommit ut när han skrev filmen. Paranoia är en befogad känsla för svarta människor i USA. När allting verkar vara bra, är det alltid något som lurar under ytan. Sen börjar mardrömmen igen.”
Allt som hänt i USA det senaste året – Charlottesville, Trumps uttalanden, fortsatta polisskjutningar av unga svarta män gör att din roman bara känns mer och mer relevant för varje dag.
”Min roman kom i USA ut i augusti 2016, en tid då ingen trodde att Trump hade en chans att vinna valet. Då var det stora samtalsämnet Black Lives Matter-rörelsen. Många försökte koppla min bok till det, vilket jag motsatte mig. För mig var vad som hände ingen överraskning. Våld mot svarta har alltid funnits. Det kommer upp till ytan ibland, man talar om det en stund, sen slutar man tala om det. Och sen kommer det tillbaka igen. Nu har vi en president i USA som är vit makt-anhängare.”
Din bok är så extremt välskriven. Vad var den första meningen du skrev?
”Det var faktiskt den första meningen i boken. ’Första gången Caesar närmade sig Cora och frågade om hon ville följa med norrut sa hon nej’. Stilen i ’Den underjordiska romanen’ är väldigt annorlunda mina tidigare böcker. Tidigare har jag skrivit mer om teoretiska saker, saker som postmodern förskjutning. Men nu kunde jag inte ha den satiriska distans som jag tidigare förlitat mig på. Det hade varit opassande för den här berättelsen. Det avskalade språket jag använder mig av är också inspirerat av nedtecknade slavberättelser som jag använt för research.”
I din tacklista till boken listar du Franklin D. Roosevelt som på 1930-talet skapade The Federal Writers’ Project med samlade livsberättelser av före detta slavar. Vad är det för något? Ett arkiv?
”Under den stora depressionen på 1930-talet skapades det här projektet, egentligen med huvudsyfte att arbetslösa författare skulle få något att göra. Jag vet, det låter helt galet i dag. Men det resulterade i att massor människor intervjuades innan de dog. När jag läste dessa berättelser märkte jag också hur trött jag var på min egen stil. Jag skrev en essä för The New Yorker 2011 om film. När jag läste om den så tyckte jag mitt språk var så onödigt komplicerat. Jag ville söka mig mot något rakare.”
Det finns en sjuka i dag, åtminstone i svenska böcker, med journalister som börjar skriva romaner och tar med sig det journalistiska språket in i romanen. Men du har inget av det. Språket i ’Den underjordiska järnvägen’ är något helt annat.
”Det handlar om att hitta en berättarröst för den bok du skriver. Alla mina romaner har haft väldigt olika berättarröster. Den här boken hade ingen plats för populärkultur.”
Jag gjorde en intervju med Wayne Shorter när han fick Polarpriset. På frågan om vilka som inspirerade honom under uppväxten nämnde han Green Lantern och Superman. Många svarta i USA vittnar om hur mycket serietidningshjältar, eviga outsiders, har stärkt dem. Man kan ana det även i vad du skriver.
”Ja. Jag läste väldigt mycket serietidningar och även science fiction. Det gäller för många av mina jämnåriga författarkollegor, Jonathan Lethem, Michael Chabon, Junot Diaz. Vad de skrev fick mig att vilja bli författare. När jag sedan började på college läste jag Gabriel Garcia Marquez och Jorge Luis Borges. Det kallades för magisk realism men för mig var det samma sak som superhjältarna och science fiction. Att ibland avvika från verkligheten är ett verktyg.”
Ett sätt att fly verkligheten? Att bli någon annan?
”Inte att bli någon annan. Under uppväxten drömde jag och mina kompisar om tre saker. Att skriva X-Men, att teckna X-Men eller vara med i X-Men. Är man en nörd identifierar man sig med misfits, de som inte passar inte. I serien X-Men är det misfits som har makten.”
Hur var din uppväxt?
”Jag gillade inte sport. En perfekt eftermiddag för mig var
att vara hemma och se repriser av ’Twilight Zone’ på tv och sortera min serietidningssamling. Jag var också ett av de första barnen i mina kvarter som hade dator. Jag hade en TRS-80, en otroligt primitiv hemdator, och satt hemma och spelade spel på den.”
Du växte upp i New York?
”Jag har bott överallt i New York. Jag har tre syskon. Vi flyttade hela tiden, till större lägenheter, till mindre lägenheter.”
Vad tycker din familj om reaktionerna på den ’Den underjordiska järnvägen’?
”Jag har skrivit i 20 år. De är vana vid att jag är författare.”
Men ämnet denna gång ligger kanske närmare din egen familjs historia?
”Jag har skrivit om afrikansk-amerikanska erfarenheter tidigare. Men, det är klart, de är väldigt stolta över mig, vad som hänt. Och det är inte längre oroliga över min försörjning (stort leende). De var skeptiska till om jag skulle kunna försörja mig som journalist, men blev lugnare när de såg att mina böcker blev recenserade och fick priser.”
Du belönades 2002 med MacArthur Fellowship, en utmärkelse som brukar kallas ’Genius Grant’ och tilldelas människor som visat prov på extraordinär kreativitet. Summan är på sex miljoner kronor och utbetalas under fem år. Hur har detta påverkat dig?
”(tänker efter länge innan svar) Jag hade skrivit två böcker när jag fick det stipendiet. Två ganska konstiga böcker. Jag tog därför stipendiet som ett tecken på att det var ok, ’Snegla inte på vad andra gör, fortsätt göra dina konstiga grejer’. Stipendiet var viktigt. Jag tror inte att vi vågat skaffa barn i det läget om jag inte fått den ekonomiska grundtryggheten. Det hjälpt mig att vara människa och inte bara behöva kämpa mot deadlines som frilansare”.
Du skriver ingen journalistik alls nu?
”Jag skriver en eller två essäer om året. Jag behöver inte göra det för pengarna. Jag tackar bara ja om det är en rolig idé.”
Hur organiserar du ditt arbete? Hur förbereder du dig för en arbetsvecka?
”När man sitter och skriver en roman så är det ingen som bryr sig om vad man gör. Inom journalistisk är det helt andra villkor. ’Om jag inte lämnar den här texten inom sex timmar, så kommer jag aldrig mer att få ett uppdrag för den här tidningen, och kommer inte att kunna betala min hyra’. Som romanförfattare måste man därför bli sin egen hårda arbetsledare. Jag har ingen regel om att skriva varje dag, men jag har en regel om att skriva åtta sidor i veckan. Det blir runt 40 sidor i månaden, vilket innebär att på ett halvår så har du någonting.”
När du säger åtta sidor, hur färdiga är de åtta sidorna?
”Jag går hela tiden fram och tillbaka när jag skriver. Redigerar och putsar. Först kanske jag skriver två sidor, sen skriver jag om en gammal sida. Om jag reser eller på familjesemester så skriver jag inte men sitter vid poolen och redigerar. Om jag sidan på 200 bestämmer mig för att butlern är mördare, så måste jag gå tillbaka till början och plantera det.”
I den ’Den underjordiska järnvägen’ skriver du aldrig om hur slavjägaren Ridgway egentligen lyckas spåra slaven Cora, men som läsare inser man vid ett tillfälle att man hon kanske berättar för mycket om sin bakgrund. Det är väldigt subtilt planterat.
”Jag gör alltid en plan som jag följer. Jag gör olika outlines, inte bara handlingen utan även för karaktärer och tema. All utveckling är noga genomtänkt.”
Hur många timmar om dagen skriver du?
”Från 10.30 till 14.30 ungefär.”
Det låter ändå som en ganska behaglig tillvaro?
”Det bygger på att jag inte reser runt och talar om en bok eller är läsare. Periodvis har jag undervisat mycket.”
Var undervisar du då?
”Jag är besökande adjunkt i kreativt skrivande på NYU (New York University) och Princeton. Jag behöver egentligen inte ta lärarjobb i lika stor utsträckning längre i och med att boken gått så bra.”
Är det bra betalt att vara lärare på sådana Ivy League-unversitet?
”Ja.”
Vad kan du lära ut till unga som vill bli författare?
”Många på de här kurserna vill egentligen bli något annat. De kanske ska bli bankers. Min kurs kan vara det enda konstämne de valt. Men jag har åtminstone en möjlighet att påverka, att introducera författare för dem som de kanske kommer att återkomma till senare i livet. George Saunders, Lorrie Moore, Junot Diaz.”
Hur bra är eleverna?
”Som författare är de ärligt talat ganska förskräckliga. Men alla är åtminstone lite bättre i slutet av terminen. På skrivutbildningar kan du göra dåliga författare mindre dåliga och du kan göra ganska bra författare lite bättre. De få som verkligen har något kan du hjälpa och uppmuntra.”
Många författare anlitas för lärarjobb på amerikanska elituniversitet. Jag läste en intervju med Zadie Smith. Hon sade att en fördel med lärarjobbet är att de unga eleverna hjälper henne att hänga med i samtiden. Kan du känna så?
”Nej, faktiskt inte (skratt). De kan möjligen ge mig något musiktips ibland. Men jobbet som lärare påverkar mitt eget skrivande på ett annat sätt. Vad jag säger till mina elever, om och om igen, är vikten av att vara redaktör för sitt eget skrivande: att stryka, bearbeta, skriva om. Till slut har jag också själv tagit till mig mina egna råd! Jag är nu mycket strängare med rödpennan mot vad jag själv skriver.”
Vilka är dina största influenser som författare?
”Jag skulle kunna säga allt från serietidningar till Toni Morrison. Men jag säger Stanley Kubrick. Alla filmer han gjorde var annorlunda varandra. Han behärskade alla genrer – krigsfilm, mörk komedi, science fiction, skräckfilm – och kunde röra sig fritt mellan dem. Så vill jag också kunna röra mig.”
Är det svårt att sätta sig och skriva på en ny roman efter att man vunnit Pultizer och National Book Award?
”Det är alltid svårt. Första boken var svår. Den här var svår. Nästa blir svår. Jag förlorar läsare hela tiden eftersom jag alltid skriver nästa bok på ett nytt sätt, i en ny genre. Andra som inspirerat mig att våga göra så, förutom Kubrick, är Bowie och Prince. Samtidigt är jag medveten om att det jag upplevt nu med ’Den underjordiska järnvägen’ är något jag aldrig mer kommer att få uppleva.”
Läser du själv lika mycket romaner i dag som förr?
”Mindre tyvärr. Jag har barn. Jag är trött hela tiden.”
Alla man pratar med klagar på att de har för lite tid att läsa romaner. Ofta lägger man skulden på mobiler och datorer.
”Det gäller inte för mig. Jag har växt upp med dator. Jag är van att skriva på dator med den möjlighet det ger att parallellt med skrivandet kolla upp saker på Internet hela tiden. Jag har inga problem med det.”
”Den underjordiska järnvägen” ska nu bli en tv-serie regisserad av filmvärldens kanske hetaste regissör just nu, Barry Jenkins, som gjorde Oscarvinnaren ”Moonlight”. Du måste vara nöjd med att det är just Jenkins som gör den?
”Verkligen. Det var faktiskt han som kontaktade mig. Det var innan ’Moonlight’ ens kommit ut. Han visade den på en liten dataskärm. Han var supersmart och verkade förstå historien.”
Unga i USA som växer upp just nu, hur påverkade och medvetna är de om landets historia?
”Jag vet inte hur det är i skolorna i dag. Som svart förväntas man alltid vara en talesperson för andra svarta, jag kan bara tala för mig själv. Men förhoppningsvis lär de ut mer om slaveri och medborgarrättsrörelsen nu jämfört med när jag gick i skolan. Det har gjorts stora framsteg under min livstid. När jag var barn kunde jag inte föreställa mig en svart president.”
Om du tittar framåt, är du optimist eller pessimist?
”Mina farföräldrar växte upp i en tid när rasism och våld var ännu mer påtagligt än det vi upplever just nu. De skulle inte bli överraskade om de såg hur illa ställt det är. Men jag känner att jag ändå måste vara optimistisk. Jag vill att mina barn ska växa uppe i en bättre värld. Därmed är det min plikt att vara optimist.”
(slut)
+
FAKTA
NAMN: Colson Whitehead
ÅLDER: 47.
YRKE: Författare.
AKTUELL MED: ”Den underjordiska järnvägen”, den mest hyllade och prisbelönta amerikanska romanen de senaste åren. Skrivit ytterligare fem romaner som inte översatts till svenska.
BOR: New York.
FAMILJ: Fru och barn.
+
Böcker som genom tiderna vunnit både Pulitzer Prize och National Book Award
1955 William Faulkner, ”En fabel”
1966 Katherine Anne Porter, ”Collected stories” (Novellsamlingen ”Det lutande tornet”, som ingår i volymen, finns översatt till svenska.)
1967 Bernard Malamud, ”Syndabock”
1982 John Updike, ”Haren är rik”
1983 Alice Walker, ”Purpurfärgen”
1993/1994 E. Annie Proulx, ”Sjöfartsnytt”
2016/2017 Colson Whitehead, ”Den underjordiska järnvägen”
Fotnot: I fallen det står olika årtal: Pulitzer och National Book Award räknar olika för utgivningsår.