Med blygheten som vapen: Intervju med The xx

När musikdecenniet 2010-talet kommer att summeras tror jag att engelska trion The xx kommer framstå som det viktigaste bandet. The xx vänder ut och in på popmusiken. Intervju från DI Weekend, 31 augusti 2017.

Text: Jan Gradvall

Musiklyssnande är egentligen något väldigt privat. I och med att mobiltelefonen har ersatt stereoanläggningen som vår främsta källa för musik har det privata förstärkts ytterligare. När vi tar på oss våra hörlurar kan vi stänga ute omvärlden och låta musiken tonsätta obearbetade känslor.

Alla de känslor vi inte talar med någon om, eller ens kan formulera med ord, kan vi bearbeta med musik. All ilska, frustration, oro, besvikelse. All längtan, glädje, åtrå. Så mycket bearbetas i våra huvuden utan att medpassagerarna på bussen har en aning om vad som försiggår.

När sångrösterna bokstavligen finns inne i våra öron – intimare än en viskning – uppstår också en ännu mer direkt dialog mellan artister och lyssnare. I de bästa ögonblicken känns det som om artisten sjunger direkt till oss. Enbart för oss.

Vad som gör The xx till ett band som definierar sin tid är att trion finkänsligare och skickligare än någon annan gör musik för denna nya era av privat hörlurslyssnande.

En del av låtarna med The xx med är så sparsamt arrangerade, med stora hål mellan instrumenten, att låtarna nästan försvinner när de spelas i vanliga rum; löses upp i luften som ånga.

Fokus är på sången. Vad som bidrar till The xx:s unika sound är att trion har två sångare som sjunger växelvis, Romy Madley Croft och Oliver Sim, vilka har utvecklat ett sätt att sjunga som låter som om de legat under täcket i sina sängar och viskat in texterna i sina mobiltelefoner.

Det visar sig också att det var exakt så de skrev sina tidiga låtar.

Det finns en parallell till hur The xx förnyat populärmusiken på 2010-talet med hur Frank Sinatra förnyade populärmusiken på 1950-talet.

Fram till dess sjöng sångare ackompanjerade av storband eller orkestrar. Detta påverkade hur man sjöng. Det gällde för sångaren att ta i för att höras, annars överröstades man av orkestern.

På 1950-talet utvecklades mycket mer avancerade sångmikrofoner vilket gjorde att det gick att sjunga på ett nytt sätt.

När Frank Sinatra 1955 spelade in ”In the wee small hours”, en av de första lp-skivorna överhuvudtaget, kanske den allra första med ett sammanhållande tema, så upptäckte han att de nya mikrofonerna skapade en möjlighet att sjunga diskretare, finkänsligare, tystare.

Inte alla inser att den sångstil som vi i dag uppfattar som typisk Sinatra är ett resultat av en teknisk landvinning.

Om man aldrig har hört The xx så är titelspåret på det Frank Sinatra-albumet en bra referenspunkt för hur det låter. ”In the wee small hours of the morning, while the whole wide world is asleep”. Precis den midnattsblå vemodkänslan förmedlar även The xx, fast i en digital tappning.

Romy Madley Croft sitter i en soffa och pular med sin mobiltelefon. Framför sig har hon sin laptop och en oöppnad flaska med spenatgrön juice. Platsen är ett av de hundratals hotellrum per år som blir artisters egentliga hem.

Romy Madley Croft, sång och gitarr, och Oliver Sim, sång och bas, har känt varandra sedan treårsåldern då de deras föräldrar umgicks och de lekte i sandlådan.

Att de båda skrev musik var inget de berättade för varandra förrän de var 14. Året efter bildade de The xx, först som duo.

Bandets tredje medlem, discjockeyn och slagverkaren Jamie Smith, känd som Jamie xx, hade de känt sedan de var 11 år och åkte skateboard tillsammans, men han blev medlem i The xx först flera år senare efter en lång övertalning.

Är det sant att ni inte vågade titta på varandra när ni skrev era första sånger?

”Jag och Oliver skrev på varsitt håll i våra tonårsrum. Vi låg och sjöng under täcket så att ingen i familjen skulle märka något. Sen mailade vi utkast till varandra. När vi skrev så vågade vi vara hur personliga som helst. När vi träffades blev det jobbigare, det kändes det för privat. Därför stod vi i replokalen vända bort från varandra så att vi kunde undvika ögonkontakt.”

Influerade detta ert sound?

”Ja. Att göra känslosam musik med sina vänner är lite pinsamt. Det var obekvämt att säga, ’Så här känner jag’. Men när jag skrivit något på egen hand i mitt rum, och sedan skickat det via mail till Oliver, så kunde han reagera på det sitt håll, skriva till något, och sedan skicka tillbaka till mig. Först när vi hade ett skelett till en sång träffades vi i ett rum. Det var den generande delen. Nya albumet (bandets tredje) är det första där vi suttit i ett rum och skrivit tillsammans.”

Om du kunde gå tillbaka i tiden, säg till när du var 10 eller 11, och du vet vad du vet nu om att vara blyg, vilket råd skulle du ge till dig själv?

”Jag hittade nyligen en film som var inspelad vid jul när jag var 10 år. Jag har alltid trott att jag var väldigt blyg när jag växte upp, men jag var inte alls blyg på den filmen, tvärtom. Året efter, när jag var 11, förlorade jag min mamma. Det var då som jag blev mer inåtvänd. Jag blev väldigt uppmärksam på andra människor, mer känslig.”

Hennes mamma dog av en hjärnblödning. Romy var enda barnet och skickades att bo med sin moster, hennes man och deras dotter. Hennes pappa dog 2009 när hon var 20 år, efter att The xx släppt sitt debutalbum, i sviterna av alkoholism.

Romy skruvar av korken på sin gröna juice.

”Det var en fruktansvärd upplevelse att förlora sin mamma när jag var 11 år. Men i den bemärkelsen att det gjorde mig mer uppmärksam och iakttagande så är jag tacksam för det. Det gjorde mig mer empatisk, gjorde mig till den jag är i dag. Så, för att svara på din fråga, det råd jag skulle ge till någon i den åldern är att inte oroa sig så mycket om vad andra tycker, det kommer att ordna sig när du blir äldre. Fast samtidigt vet jag hur svårt det är.... Allt tonåringar gör är att oroa sig över vad andra tycker.”

I låten ”Brave for you” på senaste albumet sjunger Romy om sina föräldrars död.

In all I know
In all I’ve done
I take you along
Though you’re not here
I can feel you there
I take you along

När man läser era texter utprintade blir det uppenbart hur omsorgsfullt skrivna de är. Orden är enkla och korta, det är många you och I, men varenda ord sitter exakt rätt.

”För mig och Oliver är texterna allt. De kommer först. När jag förälskade mig i musik så var det framförallt texterna jag fastande för. Jag har alltid älskat ord. Jamie lyssnar inte på musik på det sättet alls. Han lyssnar på melodier. Vi har fått lära oss hans sätt att se på det. Han bevakar hela tiden melodierna.”

Båda textförfattarna Romy och Oliver är gay. I januari tillkännagav Romy att hon hade förlovat sig med designern Hannah Marshall.

”När vi skrev ’Say something albumet’ till nya albumet var första gången någonsin vi skrev en låt där vi inte började med orden. Oliver och jag sjöng i stället melodier till varandra. Det var en intressant upplevelse som vi kanske ska pröva oftare i framtiden. Men vad vi alltid försökt göra med våra texter är att skildra komplexa känslor på ett enkelt vis. Göra dem universella, göra dem angelägna oavsett ditt kön, din sexualitet, var du bor. Det finns aldrig några geografiska platser eller någon specifik tid i våra texter.”

Vilka var de första sånger du hörde som barn som du reagerade på?

”Min pappa spelade mycket bra musik. Jimi Hendrix, ’Little wing’. Jag blir fortfarande helt bortblåst när jag hör den. Den låt som inspirerat titeln och omslaget på ’I see you’, vårt senaste album, Velvet Undergrounds ’I’ll be your mirror’, är också en sådan låt som pappa spelade när jag var liten. Fast under uppväxten hade jag som de flesta barn ett behov att gå mot mina föräldrars musiksmak. Jag gillade då hård och snabb musik som Distillers och Queens Of The Stone Age.”

Med tanke på hur blyga ni var för varandra när ni började spela, vad fick er att överhuvudtaget börja spela live inför publik?

”Jag har frågat mig själv det många gånger. Jag var inte den typen som pratade inför klassen. Jag gjorde allt för att undvika att visa mig. Samtidigt har jag alltid vari ett stort fan av livemusik. Det är vad band gör. Band spelar in album och band spelar sedan live. Så det var liksom något som vi visste att vi var tvungna att till slut göra.”

Under uppväxten och i skolan talas det alltid om blyga barn som ett problem. Men blyghet kan också vara en tillgång.

”Ja. Jag gick för ett tag sedan på en föreläsning i London med rubriken ’Introversion: A superpower’. Det var fascinerande att få höra om den positiva sidan av det. Jag hade inte ens tänkt på att vara introvert inte behöver vara samma sak som att vara blyg. Du kan helt enkelt vara den sortens person som vistas mer i dina tankar. När jag tänker på mig själv så har jag aldrig varit den som pratat med alla när jag kommit in i ett rum. Jag har mer varit den typen som observerat, lagt märke till detaljer. Detta har gett stort avtryck på mitt skrivande. Det är egenskap man kan omfamna i stället för att se som ett problem. Det är ok att vara blyg. Det betyder inte att du måste ändra på dig.”

The xx är på många sätt en osannolik framgångssaga. Musik som är så lågmäld och privat borde enligt all odds drunkna i en högljudd tid där så många slåss om medieutrymmet.

Men debutalbumet från 2009 trängde igenom direkt. The xx belönades med Storbritanniens mest prestigefyllda musikpris, Mercury Prize.

Under en era då folk slutat köpa musik har debutalbumet i dag sålt i 1,7 miljoner exemplar och har status som en modern klassiker.

Klädkedjor som Urban Outfitters tillhör i dag de främsta försäljningsställena för vinyl. Tittar man på utbudet där hittar man mest klassiker: Beatles, Bob Marley, Velvet Underground, Madonna, Nirvana. Och The xx.

Med sitt ”less is more”-sound förändrade The xx hur modern populärmusik låter. Ryan Tedder, låtskrivaren bakom OneRepublic och Beyoncés ”Halo”, har sagt att han i tre-fyra år använt The xx som ljudmässig referens när han arbetar i studion.

Rihanna samplade The xx på sin låt ”Drunk on love”. Även på en annan låt där Rihanna sjunger, Drakes ”Take care”, samplas ett beat av The xx-discjockeyn Jamie xx. Shakira spelade in en cover av The xx-låten ”Islands”.

Den låt med The xx som fått allra störst spridning är ironiskt nog en två
två minuter kort instrumental, ”Intro”, som inleder debutalbumet. Låten har spelats i tv-serier som ”CSI” och ”Greys anatomy” och många reklamfilmer. BBC använde låten som tema för hela sin valbevakning 2010.

I Sverige har låten hörts i ett otal sportsändningar och reportage. Vill man skapa en känsla av ödesmättad dramatik finns det ingen bättre låt.

The xx kommer från södra London. När bandet bildades gick de på Elliott School i Putney, en skola som även fostrat andra artister som dominerat inom samtida brittiska elektronisk musik: Hot Chip, Burial och Four Tet,

Länge hade The xx ytterligare en kvinnlig medlem, Baria Qureshi, men hon lämnade bandet innan debutalbumet gavs ut.

Vad som bidrog till bandets sound under de tidiga åren var deras musikaliska begränsningar. Att de lät avskalat och minimalistiskt var inte bara ett val: de kunde inte spela bättre än så.

Bandet upptäcktes på en tidig spelning av Caius Pawson på bolaget Young Turks, i dag deras manager, som var van vid minimalism. Caius Pawson är son till arkitekten John Pawson som ritat så minimalistiska hus att när han anlitades av cisterciensmunkar så fick han nobben; munkarna tyckte att det var för avskalat.

I ett annat rum på samma hotell i Stockholm där jag intervjuar Romy Madley Croft träffar jag bandets två andra medlemmar, Oliver Sim och Jamie xx. Oliver har samma talröst som sångröst; djup och liksom bärnstensfärgad.

Sångarna Romy och Oliver är kända för att vara tystlåtna, men i jämförelse med den musikaliska motorn Jamie är de pratglada; Jamie säger bara något när han behöver.

När band gör sina första spelningar ringer man in normala fall runt till alla sina vänner för att det ska komma folk. Men ni var så blyga att ni inte berättade för någon att ni skulle spela?

”Vi höll det topphemligt”, säger Oliver. ”Det finns inget mer skrämmande än att spela för kompisar. Vi började spela på klubbkvällar där publiken var mycket äldre. Vi var 16-17 medan de som gick på de ställen var över 20. Det skapade en distans som gjorde det enklare. Detta var innan Jamie blev medlem. Att han var typ den enda vi kände som vi bjöd in, berodde på vi försökte grooma honom för att bli medlem. Men du stretade emot, eller hur, Jamie?”

Jamie nickar och ler.

Du som såg dessa tidiga spelningar, hur var det?

”Jag var så naiv på den tiden”, säger Jamie. ”Men jag var samtidigt väldigt stolt över mina vänner, att de vågade göra det.”

Hur kändes det att spela live?

”För mig har det tagit många år att uppskatta att vara där uppe (på scenen)”, säger Oliver. ”Det gjorde verkligen ont under lång tid. I dag kan jag undra hur vi fixade det. Men vi letade hela tiden efter gigs och tog de vi fick. Jag tror vi var mer ambitiösa än vad vi insåg. Vi försökte promota oss själv. Vi skickade ut brända cd med demoinspelningar men absolut ingen var intresserad. Så att spela live var enda sättet att hitta en publik.”

Jag har sett er live på alla turnéer. Ni har lyckats behålla den återhållsamma och nästan reserverade känslan, att det som pågår är publikt men ändå privat. Är det något ni gjort medvetet?

”Det finns två aspekter av det”, säger Oliver. ”På den nya skivan är låtskrivandet mer öppet och bekännande, så på så sätt håller vi på att förändras. Samtidigt uppskattar jag själv, som fan av musik, att inte veta för mycket om de jag lyssnar på. Det gör musiken mycket mer spännande. Vi lever i en tid när vi kan få reda på precis allt om alla artister. Allt går att googla fram. Men vill inte delta i denna oversharing. När vi träffar våra fans är de ganska ointresserade av oss som människor. Det är perfekt. De frågar inte ’Vem är du tillsammans med?’ utan vill prata om vad låtarna betyder för dem.”

När jag såg er på Berns för några år sen så satte ni igång konfettimaskinen, inte under en uptempo-låt på slutet, utan under den allra mest vemodiga och långsamma balladen. Det blev oerhört effektfullt.

”Vi upptäckte den möjligheten genom ett misstag”, säger Jamie. ”En gång när vi spelade så låg det confetti kvar i maskinen som började spruta ut mitt under spelningen. Då insåg vi, aha, det där kan vi använda.”

Det avskalade går igen i allt ni gör, inte minst i ljudbilden. Ni verkar lägga mer tid på att ta bort ljud än att lägga till ljud.

”Vi är alla tre fans av musik som inte är för framfusig”, säger Jamie. ”Det finns en palett med ljud som vi gillar. Att hålla det väldigt enkelt blir också ett sätt att inte låta som andra.”

Hur lång tid har det tagit att mixa låtarna på nya albumet?

”Tre år”, säger Jamie. ”Vi har jobbat hela tiden. Spelat in på olika platser i världen, vi har aldrig spelat in på detta sätt tidigare.”

När du säger att ni har mixat och finslipat låtarna under tre år, och det ändå låter så skenbart enkelt, hur exakt har ni jobbat då?

”Efter varje inspelningssession så gjorde vi ett provosoriskt album av de låtar vi hade. Jag mixade en dag, sen lyssnade vi noga på det. Hur låter det här? Vad kan vi ta bort? Så fick musiken växa fram gradvis tills vi till slut tyckte att mixarna var perfekta.”

De två första albumen låter som två människor som ligger och ner visksjunger. Var det medvetet?

”Medvetet”, säger Oliver. ”Det sättet att sjunga började som en brist på självförtroende. Jag vill inte att mamma, pappa och syskon skulle veta vad jag höll på med. Jag spelade inte upp något för min familj förrän första albumet var utgivet. De fick inte komma på några spelningar. Jag har aldrig betraktat mig själv som sångare. Jag sjunger för att sångerna ska höras. Jag skulle inte sjunga om det inte handlade om mina egna sånger.”

Vad är du influerad av som textförfattare? Läser du mycket?

”Nej. Jag skulle säga att jag är mest inspirerad av konversationer. Jag hör någon säga något och plockar sedan fram min telefon och antecknar. Min favorittextförfattare är Romy. Jag säger inte det för att vara snäll. Vad hon skriver är så genuint annorlunda, det inspirerar mig. När Romy skriver en riktigt bra sång så blir jag stolt. Och det eggar mig att själv försöka skriva en sång som är lika bra. Det blir en hälsosam konkurrens.”

Hur upptäcker ni ny musik?

”Jag tillbringar mycket tid med discjockeyvänner som jag delar musik med”, säger Jamie. ”Jag går hela tiden på klubbar, hänger mycket i skivaffärer. Jag hittar olika kaninhål jag dyker ned i.”

Ni har som band en spellista på Spotify med favoritlåtar av andra artister, en spellista som hela tiden uppdateras. Först lade ni ute sånger som ni inspirerades av i studion, just nu är det låtar ni lyssnar på turnén.

”En sak som skapat det senaste albumet var varit road trips”, säger Oliver. ”Det var så det började. Vi gjorde alla spellistor vi lyssnade på i bilen. Sedan sammanställde vi dem i ett försök att vara mer öppna. Få våra lyssnare att upptäcka vad vi själva lyssnat på.”

Nästa fredag är The xx ett av de största namnen på festivalen Way Out West i Göteborg. The xx har turnerat världen över under 2010-talet.

Samtidigt har bandet hela tiden utmanat konventionerna om hur livespelningar bör gå till. I mars 2014 gjorde bandet 25 konserter på konstcentret Park Avenue Armory i New York.

The xx var så stort band vid det tillfället att de utan problem hade sålt slut Madison Square Garden. I stället spelade de i en avskärmad lokal som endast rymde 45 personer åt gången. De gjorde två-tre konserter om dagen och spelade elva dagar i sträck.

Allt för att behålla den privata känslan.

”Jag tror att vi alla tre är överens om att förutom våra album så är de spelningarna i New York det som vi är allra mest stolta över”, säger Oliver. ”Vi lärde oss så mycket. Vi lade upp det så att när publiken kom in (endast 45 personer) så var vi redan på plats, väntande vid våra instrument. Vi kunde se hur varje person som kom in såg lite nervös ut.”

Precis tvärtom mot hur det brukar vara på konserter.

”Exakt. Det räckte med att en person i publiken gjorde något annorlunda så ändrade det stämningen i hela rummet. Vi använde också de spelningarna till att testa nya sånger. Vi hade en studio backstage där vi sedan kunde arbeta vidare.”

När Romy i slutet av konserterna sjöng raderna ”Can I make it better, with the lights turned on?, så” trillade väggarna ner och ljuset tändes. Publiken upptäckte att de i själva verket befunnit sig i en gigantisk lokal som varit avskärmad med tygväggar.

I publiken fanns många stora namn som ville se bandet: Beyoncé, Jay-Z, regissörerna Wes Anderson och Noah Baumbach, Madonna, Kanye West.

”Det var en märklig upplevelse att spela och sedan plötsligt se att alldeles bakom Romy stod Madonna”, säger Oliver.

Kanye West sade efteråt att den lilla konserten med The xx på Park Avenue Armory påminde honom om ”när Steve Jobs tog något så stort som en dator och stoppade det i en mobiltelefon”.

I mars i år gjorde The xx ett annat udda konsertprojekt när de spelade i sin hemstad London. I stället för att spela på en stor arena ett par kvällar så genomförde de sju kvällar i svit på Brixton Academy, ett ställe med plats för 5 000 personer.

”De allra första konserterna vi själva såg som unga var just på Brixton Academy”, säger Oliver. ”Så det har en symbolisk betydelse för oss.”

Konserterna på Brixton Academy var bara en del av temadagar under rubriken ”Night + Day”. Brixton-veckan innebar även en filmfestival, radiosändningar samt efterföljande klubbnätter. The xx hade gäster som svenska Robyn och Florence + The Machine, vilka var både med som gästartister på scen och medverkande i radioprogrammen.

The xx och Robyn är stora fans av varandra. Robyn följde även med The xx som gäst när de genomförde en ”Night + Day”-festival på Island 14-16 juli.

Allt som The xx gör är även mycket noga uttänkt visuellt och grafiskt. Romy Madley Croft gick på konst- och designskolan Central Saint Martins i London när hon hoppade av för att satsa på bandet. Sina grafiska idéer får hon i stället utlopp för med The xx.

”Vi valde namnet mest för att vi gillar det rent grafiskt”, säger Romy.

Namnet anspelar på flera olika saker. X-kromosomen är den honliga könskromosomen hos människan och de flesta djurarter. Två X-kromosomer, xx, gör att avkomman blir ett honkön.

Skriver man xx som avslutning på till exempel ett mail eller sms betyder det pussar.

Bandens tre skivomslag pryds alla av ett stort x, med olika färg och bakgrund. På det senaste albumet, ”I see you”, är omslaget på cd och vinyl spegelblankt, så att lyssnaren kan se sig själv.

En spegel går dock inte att avbilda i mobilen eller i datorn. Romy fick i stället utveckla en variant på omslaget där man i stället ser de tre bandmedlemmarnas ansikten reflekteras i spegeln.

”Tanken är att vi tittar ned på omslaget på exakt samma sätt som ett fan tittar på det”, säger Romy. ”Titeln ’I see you’, som är hämtad från Velvet Undergrounds ’I’ll be your mirror’, handlar om att andra se något i dig som du inte kan se själv. Idén att en annan person kan vara din spegel slog an något hos oss. Vi hade haft en lång tid mellan albumen när vi inte hade umgåtts så mycket. När vi sågs igen påmindes vi om hur mycket vi betyder för varandra. Att känna sig sedd av någon är bland det viktigaste som finns.”

(slut)

+

FAKTARUTA

NAMN:
Trion The xx. Medlemmar: Romy Madley Croft född 1989. Oliver Sim född 1990. Jamie Smith född 1988.
BOR:
London.
UTGIVNING:
Tre album. ”xx” (2009), ”Coexist” (2012) och ”I see you” (2017).
AKTUELLA MED:
Blev det mest hyllade bandet på årets Way Out West. Världsturnén började på Hovet i Stockholm 8 februari och pågår fram till 20 januari den avslutas i Sydney.

+

5 favoritlåtar

Intro
Instrumental som blivit den mest använda ljudillustrationen i sportsändningar sedan Isaac Hayes ”Shaft”. Öppnar bandets konserter. Samplad av Rihanna.

Angels
Avslutningen på den redan legendariska konserten på Way Out West i augusti. Romys text handlar om idén med att vara kär.

Crystalised
Bandets debutsingel från april 2009. Typexempel på bandets signum: viskande manlig/kvinnlig röst. Missa ej Gorillaz version (YouTube).

On hold
Släpptes dagen efter amerikanska presidentvalet i november 2016. Romy: ”Vi visste inte vem som skulle vinna, men ville släppa något som ingav hopp”.

Teadrops
Spöklik cover av Womack & Womacks soullåt. The xx har även spelat in låtar av Aaliyah (”Hot like fire”), Kyla (”Do you mind”) Wham (”Last christmas”).