Skivrecensioner, DI Weekend
Weekend 25 augusti
Skivrecensioner
Queens of the Stone Age
Villains
Matador/Playground
Betyg: 4
Den klassiska svenska tv-komediserien ”Svensson, Svensson” (1994-2008) kretsade kring familjefadern Gustav Svensson, spelad av Allan Svensson.
Medan hans fru och två barn var nyfikna på nya utmaningar – hela tiden på väg framåt i livet – så var den late och förändringsfobiske Gustav Svenssons konservatism lika djup som hans tv-soffa.
Rockmusiken i dag har blivit Gustav Svensson.
Den ålderstigna rockkulturen har fortfarande en viss mysfaktor och komisk potential, men den har blivit så trött att den inte ens orkar låtsas att den vill uppleva något nytt.
Hur djupt ner i soffan rockmusiken har sjunkit blev uppenbart under årets upplaga av Way Out West-festivalen i Göteborg. Medan 33 000 drog runt för att ryckas med av trap, hiphop, soul, all sorts elektronisk musik, så var det glest framför rockartisterna.
Men det finns ett undantag: Queens of The Stone Age, det minst konservativa rockbandet i världen.
När jag träffar musiker i inspelningsstudior brukar jag alltid fråga producenter och tekniker vilken musik de inspireras av rent ljudmässigt. Nästan alla har de senaste 20 åren svarat med namn inom hiphop och dansmusik. Tre av fyra har sagt Dr Dre.
Påfallande många, även de som håller på med helt annan sorts musik, har även sagt Queens of The Stone Age och bandledaren Josh Homme.
Bandet bildades i Palm Desert i den kaliforniska öknen och det är som ökenlandskapet även speglar musiken. I sin sparsmakade produktion – sju album på 20 år – har Queens of The Stone Age ägnat sig åta att minimera, skala bort.
Vad som blir kvar kan jämföras med Richard Serras skulpturer: massiva formationer av rostigt stål där hålrummen har lika stor funktion som själva skulpturens former. Josh Hommes gitarr låter också som en ilsken svetslåga.
På sitt nya album vågar Queens of The Stone Age samarbeta med Mark Ronson, producenten bakom ”Uptown funk” och Amy Winehouses album ”Back in black”. Resultatet är fortfarande hård rock, samtidigt som den blivit mer elektronisk. Ingenting går på tomgång, ingenting finns där av slentrian. Varje ljud är genomtänkt.
Jan Gradvall
Susanne Sundfør
Music for people in trouble
Warner
Betyg: 4
Norska Susanne Sundfør är bara 31 år men har redan renommé som den mest kreativa och internationellt mest inflytelserika nordiska artisten sedan isländska Björk och svenska Stina Nordenstam.
När BBC-festivalen Proms, med devisen ”The world’s greatest classical festival”, för precis en månad sedan genomförde en hyllningskväll i Royal Albert Hall, var Susanne Sundfør en av artisterna jämte Jarvis Cocker, Richard Hawley och John Grant.
Leta på YouTube fram Susanne Sundførs versioner av Scott Walkers ”The Amorous Humphrey Plugg”, ”Angels of ashes” och ”On your own again” och försöka säga till dina nackhår att inte resa sig.
Nya albumet är hennes starkaste hittills. Susanne Sundfør har friktionsfritt rört mig mellan pop, jazz, folk och klassisk musik. Från att ha gjort storslagen keyboarddominerad musik, med paralleller till Kate Bush, är ”Music for people in trouble” mer minimalistiskt oc experimentellt.
Sångmelodierna är så starka att de nästan kunnat klara sig utan musik helt och håller. ”Reincarnation” och ”Bedtime story” har refränger som kommer från djupet av Laurel Canyon. Samtidigt väver hon in udda ljud och röster på ett sätt som för tankarna till just Scott Walkers balansgång mellan mainstreampop och atonal avantgarde.
Jan Gradvall
Ulf Stureson
Alfta förr och nu
Adrian Recordings
Betyg: 4
Pelle Ossler släppte i våras ett av årets bästa svenska album med ”Evig himmelsk fullkomning”. Ett gitarrbaserat album där Ossler följde tågrälsen från Skåne till Berlin. Ulf Sturesons återkomst – det är tio år sedan han gav ut något – känns besläktad med det albumet.
Stureson lägger i stället örat mot den tågräls som leder upp från Stockholm till hans hembygd i Alfta, Hälsingland. Albumets titel kommer från skrifter som hans farfar skrev.
Precis som Ossler har Stureson kommit till en punkt i sin musicerande där hans gitarrsträngar blivit en del av blodomloppet. Lyssna på gitarrvävanden i ”Ditt mörka hår”, förstummade vackert; en svensk motsvarighet till Wilcos ”Impossible Germany”.
Sturesons kompositioner känns självklara, organiska, samtidigt som det ligger hundratals timmars arbete bakom så starka och raka melodier. Nio sånger, nio vykort från Sverige frankerade med saliv, blod och kärlek.
Jan Gradvall