Krönika, DI Weekend
Weekend 25 augusti
Krönika
Jan Gradvall
Klassresa är egentligen ett vilseledande uttryck. Det antyder en resa som är på väg framåt, men verkligheten är betydligt mer komplex än så. Så många som försöker höja sig och byta samhällsklass halkar av på vägen.
Tidigare generationers erfarenheter och tankebanor fortsätter vara en del av ens blodomlopp.
Jag hade tur. Jag föddes i ett höghusområde där mina föräldrar lärde sig att det var ingen bra idé att låta mig ta med nya leksaksbilar till sandlådan. Mina bilar stals hela tiden av äldre barn.
När jag var tre år flyttade vi till ett radhus. När jag var åtta år till en idyllisk villa i ett område där flera grannar var läkare.
Min klassresa gick hela tiden åt rätt håll – framåt, uppåt – men det hade räckt med så lite för att vi skulle trilla av. Ett företag som lagts ned. Någon som hade blivit utan jobb. En skilsmässa. Någon som fastnat i depression eller missbrul.
Jag tänker på detta när jag läser två färska böcker som är ett resultat av klassresor, JD Vances ”Hillbilly: en familj och kultur i kris” (Dualis Förlag) och Édouard Louis ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” (Månpocket).
Den första handlar om USA, den andra om Frankrike. Men båda böckerna handlar i grunden även om Sverige.
Idén att läsa dem parallellt kommer från alltid skarpa kulturskribenten och författaren Therese Boman som skrev om dem i juli på Expressens kultursida.
Édouard Louis skriver om sin uppväxt om en by i norra Frankrike. Det är en skildring av fattigdom, våld, rasism, ungdomsgraviditeter, fuktskadade hus med fönster som lagas med pappersbitar.
Man tror sig läsa Dickens eller någon annan skildring av Europa på 1800-talet. Ända tills det dyker upp referenser till vad hans omgivning lyssnar på för musik: techno och hiphop. Èdouard Louis är född 1992.
Det handlar om en underklass som för länge sedan gett upp hoppet om att vänstern kan förändra deras liv. I en intervju i Financial Times, gjord inför valet i Frankrike, berättade Louis att hela hans familj röstar på Front National och Le Pen.
När Èdouard Louis skrivit klart boken blev han först refuserad av alla stora förlag. Motivering: den fattigdom han skildrar inte existerar i dagens Frankrike. Förläggare och redaktörer kom från utbildade och välbärgade familjer. Om de inte hade läst om detta i tidningar så kunde det inte vara sant.
Även amerikanske JD Vance, född 1984, kommer från en del av sitt land så osynlig på medieradarn att många inte känner till att den existerar. JD Vance är hillbilly, född i Appalacherna, ett av Amerikas fattigaste områden. Därefter flyttade hans familj till Middletown, Ohio, i hopp om jobb och klassresor för sina barn.
Problemet med den typen av flyttar är att när de industrier som lockade med jobb sedan plötsligt läggs ner – ofta för att verksamheten flyttar utomlands – så blir familjerna fast. Dera skuldsatta hus sjunker i pris så kraftigt att de inte kan sälja. Medan andra flyr blir de kvar och lever på matkuponger. Många i JD Vances omgivning, inklusive hans mamma, fastnar i drogmissbruk.
När JD Vance i vuxen ålder börjar försöka förstå den sociologiska strukturen som präglat hans liv, så hittar han till slut två universitetsstudier. Båda handlar om svarta. En folkgrupp som under 1900-talet på samma sätt flyttat norrut i, mestadels hopplösa, försök till förbättring..
JD Vance klarar sig genom tack vare sin mormor och morfar. Två våldsamma hillbillys som bär vapen och inte tvekar att använda dem för att skydda honom.
Samtidigt är stegen hal, han halkar hela tiden tillbaka. När han lyckas komma in på college blir han rädd och söker i stället som marinsoldat och tjänstgör i Irak. När han kommer tillbaka är han så motiverad att han klarar av college trots att han måste ha två heltidsjobb för att finansiera sina studier. Priset är att han under ett par år enbart har tid att sova tre-fyra timmer per natt.
Till slut kommer han in på Yale Law School, den finaste juridikutbildningen i USA. Samtidigt är hans resa inte slut där. På en anställningsintervju serveras han mineralvatten – och spottar ut det. Det är det äckligaste han druckit, jämförbart när han Pepsiautomaten på bio var trasig och pumpade ut smaklöst vatten.
I likheten med franske Louis, vars familj åt pommes frites till varje måltid och avfärdade frukt och grönsaker som bögigt, har Vance levt hela sitt liv på läsk och snabbmat. Hans mamma försökte hälla Pepsi i hans nappflaska.
När han ska söka jobb upptäcker han att de andra studenterna på Yale vet saker som han inte vet. Man söker inte. Man mailar någon som känner någon som mailar någon annan. Vance är inte bara utan finansiellt kapital. I likhet med alla andra som gör klassresor saknar han även socialt kapital.
JD Vance nämner inte Donald Trump i sin bok, men ”Hillbilly” fick spridning efter presidentvalet USA när den rykte om sig att vara boken som förklarar hur Trump kunde vinna. Precis som i fallet Louis misstror Vances familj vänstern. Han själv är republikan och konservativ.
JD Vance har i USA sålt en miljon exemplar trots att den ännu inte getts ut i pocket. Ron Howard har köpt filmrättigheterna. Édouard Louis bok sålde i 300 000 när den gavs 2014 och har översatts till 20 språk.
Med facit i hand är de här böckerna två framgångssagor. Men när man läser dem är det som att återbesöka sina egna värsta mardrömmar.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
YOUTUBE
”A skin too few: The days of Nick Drake”. Nick Drake, död 1974, 26 år gammal, tillhör de artister som har störst påverkan på samtidens musik. Obegripligt nog existerar inga rörliga bilder på Drake, men denna dokumentär fångar hans själ. Gjord 2000 i samarbete med hans syster. Nu dykt upp på nätet.
TV
”The Beatles: Eight Days A Week”. Grammybelönad färsk dokumentär av Ron Howard (”Apollo 13”, ”A beautiful mind”). Fokus på Beatles turnéer. Första film som skapar känsla att uppleva bandet live, virtuost ljudarbete av George Martins son, Giles Martin. Ligger kvar på SVT Play endast till 12 september.
KOKBOK
Mathias Dahlgren, ”Hemkunskap” (Bonnier Fakta). Plöjt igenom hundratals kokböcker, själv varit med och gjort ett par dussin. Men detta är den bästa kokbok jag hittat. Så tydlig, pedagogisk, ödmjuk. Så smart och användbar.
+
BONUS NR 1:
Sport och underhållning har alltid vandrat hand i hand. Och inspirerat varandra.
Två tydliga exempel finns i Sverige. Det ena är när Melodifestivalen gick från att vara en final till att införa deltävlingar. Det andra ”Mästarnas mästare”, ett från början belgiskt programkoncept där gränsen mellan sport och tv-drama helt är utsuddad.
Ett ännu tydligare exempel på fusionen mellan sport och underhållning kommer natten mellan lördag och söndag när Floyd Mayweather möter Conor McGregor.
Världens bäste boxare mot världens bäste MMA-fajter. En slags fantasimatch som för tankarna till både serietidningen Buster och kejsar Neros gladiatorspel i Roms Colosseum.
Med bonus att varenda rappare och realitystjärna värd namnet kommer att sitta ringside. Kanske även Donald Trump.
Att matchen kommer genomföras med boxningsregler – McGregor får inte sparka – gör att Mayweather (defensivspecialst, 49-0 i vinststatistik) är storfavorit, men oddsen har utjämnats de senaste månaderna.
Det verbala kriget drabanterna emellan har också uppnått vad det är tillför: att sälja matchen. Inom vadslagningsbranchen gissar man att Mayweather vs McGregor kan omsätta mer än Super Bowl.
Tv-sändningen väntas också bli den mest inkomstbringande Pay Per View-sändningen någonsin. Viaplay tar svettiga 499 kr för att se matchen.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Apropå den serietidningslika fajten Mayweather vs McGregor: serietidningsimperiet Marvel har länge varit skickliga på att anordna superfajter mellan sina seriehjältar.
Marvel har i sitt Marvel Cinematic Universe skapat två parallella världar: ett för biografer, ett för tv-serier på Netflix.
2015 började Netflix sända tv-versioner av Marvel-serierna ”Daredevil” och ”Jessica Jones”. 2016 anslöt ”Luke Cage”, tidigare i år ”Iron Fist”.
Jag har sett alla tillsammans med en son som just tagit klivit in i tonåren. Serierna är perfekta för den målgruppen, dessutom ovanligt ambitiöst filmade, med befintliga miljöer i New York.
Nu möts alla fyra dessa Marvelhjältar – Daredevil, Jessica Jones, Luke Cage och Iron Fist – i nya serien ”The Defenders” som hade premiär på Netflix förra veckan. Ett slags ”Mästarnas mästare” fast utan Micke Leijnegard och med MMA-slagsmål och vapen.
Jan Gradvall