Skivrecensioner, DI Weekend

Weekend 18 augusti

Skivrecensioner

Thelonious Monk
Les Liaisons Dangereuses
Sam Records
Betyg: 5

I år är det 100 år sedan den första jazzskivan gavs ut, ”Lively stable blues” med Original Dixieland Jazz Band, en grupp vita musiker från New Orleans. På originalskivetiketten från 1917 stavas jazz som jass.

Om man snabbspolar sig igenom 100 år av inspelad jazz är det lätt att urskilja ett nyckelår: 1959. Ett årtal som i bok kallats ”The year that changed everything”.

Inget årtal har fött så många revolutionerande jazzalbum som 1959: ”Kind of blue” med Miles Davis, ”Giant steps” med John Coltrane ”The shape of jazz to come” med Ornette Coleman, ”Time out” med Dave Brubeck Quartet, ”Mingus ah um” med Charles Mingus, ”Portrait in jazz” med Bill Evans Trio och många fler.

Sommaren 1959 gjorde också Thelonious Monk – symboliskt nog född just 1917 – en fantastisk inspelning som fram till nu aldrig tidigare getts ut på skiva.

Vad det handlar om är filmmusik. Franske regissören Roger Vadim, som tre år innan fått sitt genombrott med ”Och Gud skapade kvinnan” där hans fru Brigitte Bardot spelade huvudrollen, gjorde det året den första av flera filmversioner av Choderlos de Laclos brevroman från 1782, ”Farliga förbindelser”.

1950-talet var ett mörket decennium för jazzpianisten och kompositören Thelonius Monk. 1951 blev han arresterad för innehav av heroin och fick sin kabarélicens indragen, vilket gjorde att han inte fick spela på jazzklubbar i New York under sex år.

Kort efter att han fått tillbaka sin licens gjorde han misstaget att åka bil i en stad amerikanska södern tillsammans med en vit kvinna. Monk blev misshandlad av polisen, handklovad. För att slippa fängelse – polisen sade sig hitta marijuana i hans bil – blev han tvungen att erkänna att han brukat våld mot poliser (trots att det var han som blivit slagen) och kabarélicensen blev återigen indragen.

Thelonious Monk sjönk in i depressioner. Han gick på medicinen Thorazine (ökänd från bieffekter) i 15 år och tillbringade tid på psykiatriska institutioner, periodvis helt stum.

Under en lycklig tid i exil i Paris, där Roger Vadim upptäckte hans musik, tillbringade Monk dagarna med att försöka promenera på varenda gata i Paris. Inspelningen av filmmusiken skulle gjorts i Paris men fick skjutas upp till en varm i dag New York.

Ändå tycker man sig höra Paris regnvåta gatstenar under Monks fötter när han spelar. Hans sviktande hälsa gjorde att han aldrig hann skriva ny musik till filmen utan fick i stället spela in nya versioner av gamla kompositioner.

Vadim använde ungefär hälften av Monks musik i själva filmen men den kompletta inspelningen har fram till nu aldrig getts ut på skiv, både som cd och dubbel vinyl. Monks sätt att spela är så klart. Det är som att bokstavligen höra någon rensa sina tankar.

På inspelningen kompas han av en basist, trummis och två saxofonister. Men långa stunder är det bara Monk och hans piano. Toner för evigheten. Avslutningsspåret knäcker en fullständigt: en version av gospelklassikern ”We’ll understand it better by and by”, på svenska känd som ”Ovan där”.

Jan Gradvall

Ryuichi Sakamoto
async
Milan
Betyg: 5

Ryuichi Sakamoto från Tokyo fyllde 65 år i januari. Han var en gång medlem i elektropopgruppen Yellow Magic Orchestra, ett japanskt Kraftwerk, och har gjort några av alla tiders mest suggestiva filmsoundtrack: från ”Merry Christmas Mr Lawrence” och ”Den siste kejsaren” till ”The Revenant” som i fjol vann Oscar som bästa film.

På hans första soloalbum på åtta år finns en låt som heter ”Walker”. Förutom diffusa elektroniska klanger– en målning snarare än en komposition – hörs ljudet av fotsteg.

Ryuichi Sakamoto har gått runt i en skog samtidigt som han spelat in sina fotsteg med en bandspelare. Vi hör hur fötter kliver på grenar och löv, kanske lera. Fågellåten spiller in ibland. Mot slutet av låten hörs det hur fötterna når fast mark.

Under de år han skapat detta album har Sakamoto genomgått en behandling mot strupcancer. I en intervju säger han att den erfarenheten fått honom att se på livet med fräscha ögon. Att uppskatta de små sakerna: att äta frukost, att dricka ett glas vin. Han skulle kunna lagt till: att lyssna på livet med fräscha öron.

Största inspirationskällan till ”async” har varit sovjetiske filmaren Andrej Tarkovskij och även hans far, poeten Arsenij Tarkovskij. Den enda rösten på skivan är när David Sylvian, en gång medlem i grupp som hette Japan, som med sin trollbindande röst kommer in och läser en av fader Tarkovskijs dikter i låten ”Life, life”. Att just den inspelningen är gjord till en välgörenhetskonsert 2011 direkt efter Fukushima-katastrofen skapar ytterligare en klangbotten.

Att lyssna på Sakamoto är som att lyssna på livet.

Jan Gradvall

David Rawlings
Poor David’s Almanack
Acony/Border
Betyg: 4

Gitarristen Dave Rawlings flyger ogärna, han reser runt i bil. En av hans största fans, historieberättaren och radiolegenden Garrison Keillor, har sagt att just detta präglar hans musik. Keillor säger att Rawlings, med sin jordnära och smutsdammiga musik, återupptäcker Amerika. Ingen kan hantera en akustisk gitarr som Rawlings. Nya albumet visar att gitarrspel är en konstart. För den som vill gräva djupare kan man se gitarrlektioner av Rawlings på YouTube.

Jan Gradvall