Krönika, DI Weekend

Weekend 18 augusti

Krönika

Jan Gradvall

På måndag 21 augusti kommer cirka 700 nya studenter att börja på Handelshögskolan i Stockholm, 340 nya kandidatstudenter och 350 nya masterstudenter.

Alla kommer att promenera den sista sträckan längs Sveavägen och sedan öppna den massiva porten som leder in Ivar Tengboms veritabla kunskapspalats. Byggnaden, som uppfördes 1925, hade just ett italienskt renässanspalats som förebild.

De flesta av de nya studenterna kommer sannolikt att vara lite nervösa. Det är mycket att leva upp till. Inte bara föräldrar har förväntningar på att de ska lyckas – Sverige har förväntningar.

I grundstadgarna står det: ”Handelshögskolan i Stockholm har till ändamål att genom vetenskaplig undervisning och forskning befrämja affärsverksamhetens höjande inom landet”.

Vördnad och respekt inför traditioner kan vara något bra. Det kan också vara någonting mindre bra när den alltmer digitala affärsvärlden på 2000-talet visar att de som lyckas bäst är de som inte följer traditioner utan helt vågar bryta med vad som varit tidigare.

För att lätta på nervositeten en aning – och för att påminna om att Handelshögskolan trots traditionerna har som ambition att vara en modern och nytänkande skola – får alla nya studenter en person audiens hos rektorn Lars Strannegård.

Personliga möten med alla helt nya helt studenter, uppemot 500-550 stycken (övriga ”nya” 150 är redan inskrivna) är inte vad en rektor har tid med. Totalt 1 700 går på skolan.

”Det tar vansinnigt mycket tid med alla personliga möten, alldeles för mycket egentligen”, säger Lars Strannegård. ”Men det är värt det. Det är så viktigt att studenterna förstår vad vi vill med skolan.”

Alla nya studenter blir även visade Styrelserummet. Det är här problemen skulle kunna börja.

Det är ett magnifikt rum ritat av Tengbom. För magnifikt. Tunga möbler. Auktoritärt trä. Höga stolar. Väggarna pryds av oljemålningar av prominenta män vilka ser precis ut som oljemålningar av prominenta män brukar se ut.

Vad får alla nya studenter – som inte ser ut som de vita männen på oljemålningarna – för bild av sina möjligheter på Handelshögskolan efter att ha sett det här? Känner man att skolan är till för en själv? Har någonting egentligen hänt på 100 år?

Av den första årskullen på Handelshögskolan i oktober 1909 på 110 studenter var samtliga 110 män.

”Ett alternativ vid stod inför var att bygga om styrelserummet helt och hållet”, säger Lars Strannegård. ”Många tyckte vi skulle göra så, bryta med historien, skapa nytt”

I USA har det på senare år varit högljudda debatter och protester på några av de allra finaste universiteten: Georgetown, Princeton och Yale. En del av de som byggde dessa universitet var slavägare. Andra verkade långt in på 1900-talet för fortsatt segregering. Män vars namn 2017 står på byggnader och möter unga svarta studenter.

Som William Faulkner skrivit: ”The past is never dead. It’s not even past”.

Lars Strannegård plockar fram sin smartphone, öppnar en app och visar vilken väg Handelshögskolan valt genom historien. När man håller upp sin telefon mot saker i styrelserummet händer plötsligt saker. Ur en av grundarnas ögon, Olof A Söderberg, lyser gröna laserstrålar. Fram ur den vackra mattan på golvet träder fram en spinnrock.

Med samma teknik som Pokémon Go – augumented reality – har konstnären Bella Rune skapat ett verk, döpt till ”Konsekvensanalys”, som gör att en alternativ historia synliggörs.

Verket retas med auktoriteter samtidigt som det ändå visar upp historien som den varit. I rummet finns också genialt konstverk av Maria Friberg. Ett jättelikt foto som visar maktens rum under bordet: mäns identiska mörka kostymbyxor, mäns strumpor och skor.

Satsningen på konst och humaniora märks över hela skolan, med nya objekt och installationer som avtäcks under läsåret.

Jag blev inbjuden på en rundvandring av Lars Strannegård efter att han läst vad jag skrivit i Dagens Industri om att kulturlösheten i svenskt näringsliv också kan påverkar det ekonomiska resultatet.

I en krönika som fått spridning skrev jag: "I Paris drar affärsmän lott för att slippa äta lunch med svenskar. Ingen vill äta lunch med svenska affärsmän eftersom de bara kan prata pengar, möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett nån konst och ingen har nån religion."

Lars Strannegård: ”Om man ska ta rätt beslut ekonomiska beslut så räcker inte bara med att man förstår ekonomi. Man måste också förstå hur människor fungerar. Och då är kultur ingenting man kan hoppa över. Jag vill att alla studenter här ska inse det.”

(slut)

+

GRADVALLS VAL

KONST
Ramones, ”Leave home”. Jubileumsutgåva av Ramones andra album från 1977. Full av alternativa mixar som visar hur extremt mycket arbete som krävs för att göra något som uppfattas som spontant. Ett konstverk lika viktigt för New York som Andy Warhols soppburkar och Frihetsgudinnan.

BIO
”Apornas planet: Striden”. Matt Reeves aptrilogi kommer gå till historien bland 2010-talets mest intelligenta action. Späckad med varningar om vad vi just nu gör med vår planet. Nya filmen är en gammaldags krigs- och fånglägerfilm fotograferad av 75-årigen veteranen Michael Seresin (”Midnight express”).

KONSERTER
Veronica Maggio, Mosebackterrassen, Stockholm, 23-27 augusti. För att vara en synlig artist i samtidsbruset måste man hela tiden vara aktiv och skapa händelser. Maggio gör precis när hon framför sina fem album under fem kvällar. Ej oviktigt: mycket snygga affischer.

+

BONUS NR 1:

Tänk att få möjlighet att besöka alla sina tidigare hem? Lägenheten där man föddes. Huset där man tillbringade sin barndom. Den första egna lägenheten

Den engelska journalisten Jude Rogers har lyckats genomföra just detta i en ny radioserie för BBC kallad ”Door stepping”.

Att övertala någon att släppa in en främmande människa i ens hem som säger sig ha bott där tidigare – de flesta hade fått nej.

Men Jude Rogers har den känslighet och människonyfikenhet som krävs. Hon var en av de bästa skribenterna i svårt saknade magasinet The Word.

I en radio serie olik allt annat jag hört reser hon runt mellan sina forna hem i England. Hon intervjuar de nuvarande ägarna, samtidigt som hon berättar anekdoter om sitt eget liv. Allt smart redigerat, med ibland lager på lager av röster.

Avsnitten är endast 15 minuter långa. BBC spärrar tv-program i utlandet men inte radioprogram. ”Door stepping” finns att lyssna på i gratisappen BBC Radio.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Hur får man de som känner sig osäkra och obekväma på konstmuseum att vilja gå dit?

Museum of Modern Art i New York, förkortat MOMA, har startad en poddserie om konst ledd av komikern Abbi Jacobson, en halvan av ”Broad City”, den råaste och smartaste komediserien om att vara ung och leva i New York.

Podden heter ”A piece of work” vilket speglar innehållet. I stället för att försvinna i tunnlar av analys betraktar Abbi Jacobson konstverken som arbeten utförda av hantverkarna.

Avsnitten har olika teman. Bäst är när hon går runt och pratar med museets extremt kunniga och överraskande pedagogiska curatorer och restauratörer.

Abbi Jacobson intervjuer även utomstående som musikern Questlove från The Roots. Questlove pratar om sin kärlek till Yves Klein – han har en Klein hemma på väggen – och hur han genom att vila ögonen på kleinblått lärt sig att uppskatta tystnad.

Avsnitten snittar på 20 minuter i längd. Som lyssnare längtar man efter att åka till MOMA.

Jan Gradvall