Krönika, DI Weekend

Weekend 22 juni

Krönika

Jan Gradvall

Tokyo, världens största storstadsregion. Totalt 38 miljoner invånare enligt FN:s senaste beräkningar.

Att ta tåget in från flygplatsen Narita och sedan kliva av vid Shinjuku, en station där fler människor passerar dagligen än på någon annan tågstation i världen, är som att utsättas av attack på alla ens sinnen. All rörelse, alla ljud, alla dessa människor.

Var ska man titta? Var ska man inte titta? Hur skulle man orka att leva i detta dagligen? Svar: genom att göra det som Tokyoborna gjort i decennier och som de senaste åren även blivit en del av västerländsk kultur.

Att inte försöka ta in allt. Att i stället titta ned och finna ett lugn genom att begrunda något som man håller i sina händer.

Att i kollektivtrafiken ha blicken riktad mot sin smartphone är ett nytt fenomen i svenska och västerländska städer. Ingen gjorde det för tio år sedan. (Iphone lanserades i Sverige i juli 2009.)

Men i Tokyo har man länge skärmat av på likande sätt. Inte nödvändigtvis med en smartphone i handen utan med olika tekniska apparater och även tidningar som gör att man kan sjunka in i den unikt japanska kultur som är en fusion av anime (tecknade filmer), manga (tecknade serier) och spel som är mycket mer än spel.

Att säga att man flyr verkligheten på detta sätt känns förminskade. Snarare handlar det om ett sätt att spara på hjärnans batteritid genom söka sig till parallella och mer hanterliga världar.

Världar där fantastiska saker utspelar sig. Världar skapade av outsiders för outsiders.

Tillsammans med sin son tar jag tunnelbanan till stadsdelen Nakano, en av Tokyos 23 stadsdelskommuner (alla 23 är var och en för sig sannolikt större än Stockholm).

Adressen vi fått leder till en skyskrapa. Det är olika företag på alla våningar. På andra våningen ligger Bushiroad, ett företag med 300 anställda som tillverkar med sin sons favoritspel, Cardfight!! Vanguard.

För att förstå komplexiteten i japanska spel kan man börja med Pokémon. För många vuxna är Pokémon liktydigt med appen Pokémon Go, utvecklad i USA, som dominerade hela sommaren i fjol.

Men Pokémon har funnits i 21 år. Alla svenska barn födda på 2000-talet har växt upp med Pokémon och japansk kultur.

Länge var det amerikansk kultur som dominerande. Efter att amerikanska soldater i andra världskrigets slutskede gick runt i Europas ruiner och delade ut tuggummin till barn, så följde en 50 år lång amerikansk dominans vad det gäller ung kultur. Stålmannen, Elvis Presley, Marilyn Monroe, Kalle Anka.

Men i dag är amerikaner som Musse Pigg akterseglade av söta små japanska monster.

Logotypen för den japanska animeringsstudion Studio Ghibli, vars filmer kan jämföras med Astrid Lindgren och har Totoro som symbol, är förmodligen mer igenkänd av dagens barn än Walt Disneys dito.

Pokémon-skaparen Satoshi Tajiri, född 1965, har diagnosen Asperger. När han var barn samlade han på insekter.

Men när staden växte så försvann de gröna ängarna i Tokyos förorter där han lekte. Insekterna ersattes av betong. Tajiri skapade därför Pokémon som ett sätt för dagens asfaltsbarn att kunna samla på fascinerande små varelser, precis som han själv gjorde.

Efter Pokémon har det sedan skapats många andra liknande världar som innefattar animé, manga och spelkort. Det nästan lika populära Yu-Gi-Oh! handlar om en mobbad pojke. Cardfight!! Vanguard handlar om en pojke, tystlåten och nervös i skolan, som lever genom sina spelkort.

I spelandet finns likheter med schack. Pjäserna/spelkorten som läggs ut på spelplanen har olika förmågor, fast med den skillnaden att man i detta fall har möjlighet att välja ut vilka pjäser/spelkort man ställer upp med.

Samtidigt finns det också element av rent samlande över dessa japanska kortspel. Många nöjer sig med att sätta in i pärmar och byta med varandra.

Intensivt spelande i studiesyfte pågår även uppe på kontoret på Cardfight!! Vanguard. Företaget omsätter över 200 miljoner kronor. Fotografering är förbjuden av konkurrensskäl.

Efter månader av mailväxlingar har jag bokat en intervju med nuvarande producenten för Cardfight!! Vanguard, en ung man med popstjärnefrisyr som heter Takashi Akiyama. Han kan ingen engelska. En tolk är med och översätter.

Vi frågar varför just Japan blivit det land som är bäst på att skapa denna typ av spelvärldar. Takashi Akiyama pratar en stund. I ett ögonblick av ”Lost in translation”-frustration översätter tolken det kort och krasst med: ”För att vi anstränger oss mer”.

Samtidigt är det sant. Spel har låg status i västerlandet men är i Japan en viktig del av kulturen.

Shintoismen, som praktiseras av 50 procent av alla japaner, bygger på en tro på krafter och energier i naturen. Denna tro på andeväsen genomsyrar både Studio Ghibli-filmerna samt Pokémon och Cardfight!! Vanguard.

Skillnaden mellan sagor och verklighet blir flytande. Det är inte så konstigt att så många som har svårt att hantera vardagen älskar dessa världar.

(slut)

GRADVALLS VAL

BOK
Rob Sheffield, ”Dreaming the Beatles: The love story of one band and the whole world” (Dey St). Det Beatles som fanns i verkligheten 1960-1970 var stort. Men det Beatles som därefter uppstod i våra huvuden är ännu större, ännu intressantare. Av världens minsta tråkiga musikjournalist.

SAMLING
”Boombox 2: Early independent hip hop, electro and disco rap 1979-1983” (Soul Jazz). Ingen kulturyttring har påverkat populärkulturen så mycket de senaste 40 åren som hiphop. Dokument över begynnelse, dammar av obskyra maxisinglar få har hört.

TRAILER
”The Black Panther”. Första trailern ute till Marvels nästa storfilm med premiär i februari 2018. Och så lovande att kräsna Marvel-fans jublar. Ludwig Göransson från Linköping har gjort soundtrack till filmen, det största uppdrag en svensk kompositör fått. Filmbudget på över en miljard kronor.

+

BONUS NR 1:

Den film som fått bäst recensioner i världen under 2017 är svensk.

När Kasper Collins film om jazzmusikern Lee Morgan, ”I called hin Morgan”, premiärvisades på filmfestivaler under hösten 2016 fick den ett mycket fint mottagande. Kasper Collin intervjuades i DI Weekend i november av Göran Jonsson.

Ändå var det ingen som kunde förutse vad som hände sedan.

Sajten Metacritic sammanställer filmrecensioner och omvandlar dem till betyget 0 till 100. På Metacritics ranking över 2017 års bästa filmer har ”I called him Morgan” ett snittbetyg på 90 och ligger just nu trea på årslistan men etta bland de filmer som har premiär. (Filmerna som ligger etta och två har premiär först senare i höst och har snittbetyg som passeras på några få förhandsrecensioner.)

”I called him Morgan” har höjts till skyarna av USA:s tyngsta kritiker – Joel Morgenstern på Wall Street Journal, Kenneth Turan på Los Angeles Times, A.O. Scott på New York Times – och har fått åtta recensioner med betyget 100 av 100.

På en annan rankingsajt, Critics Round Up, så ligger ”I called him Morgan” etta totalt med en score på 96. Ingen svensk film sedan ”Fanny och Alexander” har fått sådana recensioner i USA.

”Det känns overkligt och har varit en omtumlande tid med releasen i USA”, säger Kasper Collin. ”Jag är nu hemma i Göteborg och vilar”.

Kasper Collin har som regissör ett unikt poetiskt handlag i berättandet och en kärlek och respekt för jazz och människor som lyser igenom i varje scen. Det fina filmfotot i dokumentären har heller inte undgått någon i Hollywood. Filmfotografen Bradford Young ska i svallvågorna efter Lee Morgan-filmen härnäst göra en ny Star Wars-film med fokus på Han Solo.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Det finns ögonblick i historien där en enskild stad och dess kultur får huvudrollen i världshistorien.

Wien 1908. Paris 1928. New York 1951. Där och då skapades den moderna världen.

Detta är fokus för en serie med tre briljanta dokumentärer som i Sverige visas på Axess TV med titeln ”Tre filmer – tre städer” ledd av historikern James Fox.

I original är det en BBC-produktion med titeln ”Bright lights, brilliant minds: A tale of three cities”.

Vad som gör programmen så intressanta och allmänbildande är nyfikenheten och bredden. Konst, filosofi, musik, arkitektur, litteratur, politik: allt vävs samman. Förutom Freud, Schiele, Klimt och Schönberg i Wien 1908 så letar James Fox även fram en i dag bortglömd men då extremt viktig roman om stadens undre värld med prostituerade.

En av huvudpersonerna i Paris-programmet är Josephine Baker vars liv har många paralleller till Michael Jackson.

Axess TV sänder varje program sex-sju gånger; sändningstider finns på kanalens hemsida. Det första programmet om Wien har inga sändningstillfällen kvar men går att hitta på nätet om man söker på originaltiteln.

Jan Gradvall