Skivrecensioner, DI Weekend

Harry Styles
Harry Styles
Columbia
Betyg: 4

Vilken sorts artistkarriärer finns det skäl att följa lite extra, att studera lite noggrannare, ta på största allvar?

Tonårsstjärnor och pojkband är ett rött skynke i branschen. Inga artister ses ned på så mycket av vuxna musiklyssnare, branschkännare och kritiker. Pojkband dyrkade av fanatiska unga tonårstjejer ses som exempel på ytlig musik med slit & släng-mentalitet.

Men tittar man bakåt i historien märker man att det är precis tvärtom. Tonårstjejer med affischer på väggarna har historiskt sätt varit mycket bättre på att känna igen verklig talang än manliga kritiker som kliar sig i skägget i takt till så kallat tidigare tidlösa rockartister.

Frank Sinatra var det sena 1930-talets och tidiga 1940-talets svar på One Direction eller Backstreet Boys. Hans publik bestod av bobby soxers, en term för tonårstjejer och unga kvinnor i åldern 12-25 år. Allt medan resten av branschen stod med armarna i kors och var övertygande om att den där Sinatra skulle vara bortglömd om några år.

Michael Jackson började i ett pojkband, Jackson 5. Om jag skulle tvingas utse pophistoriens mest fulländande ögonblick – en enda låt – skulle jag välja ”I want you back” med Jackson 5. Det var få som tyckte så 1969 när fokus var på albumartister som Led Zeppelin och King Crimson.

Exempel i modern tid på att pojkbandsbakgrund tvärtom kan vara den bästa skolan för att föda fram långlivade och multibegåvade artister – artister som verkligen lever upp till ordet artist – är Justin Timberlake, en gång medlem i ’N Sync, och Robbie Williams, en gång medlem i Take That,

Vad Harry Styles från One Direction gör på sitt debutalbum är att knacka på den dörren.

Harry Styles debutalbum är ett av årets modigaste och smartaste album. Mest förväntat hade varit om Harry Styles i likhet med One Direction-kollegan Zayn Malik solodebuterar med modern, R&B-influerade popmusik; det som just nu dominerar listorna.

Vad Harry Styles från Worchestershire i stället gör är gammaldags gitarrbaserad musik, lägereldsmusik, i samma anda som tidiga David Bowie (”Hunky dory”) och sena Beatles (”The white album”).

Hans artisteri är ännu inte fulländat, men med låtar som ”Sweet creature” och särskilt den sublima ”Two ghosts” visar Harry Styles att han har kapacitet att stanna kvar längre än vad någon förväntat sig.

Rolling Stones borde på fullt allvar göra en cover på ”Two ghosts”.

Jan Gradvall

Mwuana
Triller
Art: Entry
Betyg: 4

De skickligaste musikarrangörerna har samma förmåga som renässansmålare. De målar upp världar så storslagna att man omedelbart uppslukas av dem, samtidigt som de är så rika och komplexa att man aldrig slutar upptäcka nya detaljer.

Det ena av årets bäst arrangerade album är Peter Nordahls orkesterhyllning till Ted Gärdestad. Det andra är det här, ett album med rapparen och sångaren Robin ”Mwuana” Nyström arrangerat och producerat av Patrik Collén och Jens ”Chords” Resch.

Att lyssna är bokstavligen som att kliva in i en parallell värld. Musikaliteten och omsorgen om detaljer är så stor att man häpnar. Det går att spåra influenser till allt från Marvin Gaye till Drake.

Mwuana sjunger lika mycket som han rappar och förankrar sångerna med både känslighet och auktoritet.

Jan Gradvall

Chris Stapleton
From a room: Volume 1
Mercury Nashville
Betyg: 4

Det är fem presidenter sedan Bruce Springsteen eller Bob Dylan skrev en låt i samma klass som ”Broken halos”, öppningsspåret på det här albumet.

”From a room” är den 39-årige Tennessee-sonen Christ Stapletons andra album men han känns redan som en veteran, han för länge lagt ned sina 10 000 timmar på att slipa sitt hantverk. Över 150 av hans låtar har spelats in av andra artister, från George Strait och Tim McGraw till Adele.

Hans debutalbum blev etta på Billboard, inte bara countrylistan, utan den stora Top 200. Efter att han sedan gjorde ett klassiskt framträdande på Country Music Awards 2015 tillsammans med Justin Timberlake har han haft enorma förväntningar på sig på den här uppföljaren.

Det är Chris Stapleton som ska rädda den utrotningshotade art som är traditionell amerikansk gitarrmusik.

Med tanke på haussen är det imponerande och oväntat att han gjort ett så rakt och enkelt album som inte försöker infria några förväntningar alls.

Det är, ytligt sett, simpel musik, nästan rudimentär. Countryallader spelade gitarr. Sydstatsrock i Lynyrd Skynyrds anda. Den sortens musik man hör lokala musiker spela på barer i amerikanska städer.

Det är först efter ett tag som man inser vilket hantverkskunnande som ligger bakom kompositionerna. Chris Stapleton är en mästare som gör allt för att dölja det.

Jan Gradvall