Krönika, Dagens Industri

Weekend 1 september

Krönika

Jan Gradvall

Kreativitet och skapande är fundamentet i både kulturvärlden och affärsvärlden. Men vad innebär egentligen själva begreppen?

Enligt ett uppmärksammat inslag om falsksång i SVT:s nya musikprogram ”Musikministeriet” går skapande att reducera till en fråga om äkta och oäkta.

I reportaget framställdes Britney Spears och Enrique Iglesisas som fuskare. Britney för att hon ibland tar hjälp av bakgrundsångerskor. Enrique för att han ertappats med att sjunga falskt i en studio när hans publik inte var där.

Men logiken är ihålig. För vad som inte framgick i det tendentiösa inslaget är att Britney Spears har låtit som Britney Spears på alla sina skivor – oavsett vilken producent och bakgrundsångerskor hon använt.

Att kräva att Britney Spears personligen ska stå för allt hantverk på alla sina produktioner är som att hävda att en iPod är oäkta om inte Steve Jobs personligen skruvat ihop den.

Nej, det är inte i hantverket som värdet ligger. Det unika och det väsentliga är själva idén – slutprodukten.

Såväl företag som konstnärer, från Rembrandt till Jeff Koons, har i alla tider använt sig av assistenter och den senaste tekniken för att fullända sina verk. Så varför skulle en popstjärna som Enrique Iglesias inte ta hjälp av datorer för att sjunga bättre på sina skivor?

Som popdrottningen Marit Bergman skrev på sin blogg efter att TV-inslaget visats: ”Det är samma som att man skulle mobba Jennifer Lopez för att hon dansar fult när hon är hemma och ingen ser henne.”

Skapande är motsatsen till naturtrogenhet. Att skapa innebär tvärtom att man passerar gränsen mellan det så kallat äkta och det så kallat oäkta. Att man helt enkelt ”fuskar” eller ”ljuger”.

Man undrar vad ”Musikministeriet” med samma logik skulle valt att kalla David Bowies påhittade figur Ziggy Stardust. Fuskbygge?

Ingenstans blir essensen av skapande och kreativitet just nu så tydlig – och så inspirerande – som på en konstutställning på Milliken Gallery på Luntmakargatan 78 i Stockholm.

Unge konstnären Tris Vonna-Michell, 24, suddar helt ut gränsen mellan äkta och oäkta. Han river till och med sönder hela sin identitet i småbitar.

Tris Vonna-Michell är från England men är präglad av sina studier i Frankfurt. I Tyskland har han på nära håll studerat av vad som hände med Stasi-arkiven i Berlin. Efter murens fall revs alla fotografier i arkivet sönder. Men skräpsäckarna återfanns och en kommission har fått i uppdrag att tejpa ihop arkivet som det var.

Inspirerad av detta har Tris Vonna-Michell gjort en installation där han längst inne i galleriet projicerar två filmer. Den ena filmen visar hur han besöker det gamla Stasi-arkivet. Den andra filmen hur han själv river sönder alla sina egna familjefotografier.

I galleriet finns även ett skrivbord där konstnären själv sitter. Efter att besökaren vridit fram en önskad tid på en äggklocka berättar han en historia om sig själv och sitt liv på lika många minuter.

Konstnären talar medvetet så fort att du omöjligt kan hänga med i allt han säger. Du har heller ingen aning om vad som är sant eller falskt.

Däri ligger hela idén och styrkan med verket. Konstens möjligheter förminskas inte – som de gjorde i ”Musikministeriet” – utan tvärtom bejakas och förhöjs.

I dag fredag och i morgon lördag är sista dagarna som konstnären själv deltar på Milliken Gallery, men utställningen pågår till 9 september.

(slut)

GRADVALLS VAL

BIO

”Bilar”, biopremiär i dag. Rösten till Blixten McQueens agent görs i originalet av Jeremy Piven, odödlig som Ari Gold i TV-serien ”Entourage”. I Sverige görs samma roll av – Bert Karlsson. Är Haagkommissionen underrättad?

DVD

”Infernal Affairs”. I väntan på Martin Scorsese remake, hyr det suveräna Hongkong-originalet från 2002. Scorseses har till sin version (”The Departed”, 6 oktober) anlitat Leonardo DiCaprio, Matt Damon och Jack Nicholson.

TREND

Carl M Sundevall, nattklubbschef på föryngrade Spy Bar i Stockholm, har gett följande förhållningsorder till alla sina discjockeys: ”Ingen mer Fleetwood Mac resten av året”. Så utbredd har Fleetwood Mac-trenden blivit.

+

BONUS NR 1:

Veckans Affärers något besynnerliga definition på nördar är Liza Marklund och Greger Hagelin. Men vad ska man då kalla 21-åringen som gjort en hitlåt som handlar om en automatiserad operatör på chatsystemet IRC?

Efter att sommarens stora hit, ”Boten Anna” med Basshunter, fortfarande vägrar att lämna radio och topplistor kan man dra paralleller till en annan länge ökänd svensk hitlåt.

1978 satt en 20-årig nörd från Halmstad i sitt pojkrum och skrev en låt som många avfärdade som infantil och juvenil. Texten handlade om hans sexfantasier om tjejer som han aldrig träffat men som kom till honom genom strömmen i väggen. ”Flickorna på TV2” är i dag en svensk klassiker.

Jonas Altberg, 21, som gjort ”Boten Anna” är också från Halmstad. Tänk om hans låt en dag får samma upprättelse som Gessles?

Boten i låttiteln syftar på en sökspindel som är avsedd att utföra olika uppgifter i en IRC-kanal. Boten kan exempelvis användas till sparka ut personer som spammar. IRC-botar är även programmerade för att kunna föra dialog. Skriver du till boten svarar den med en hälsingsfras.

Det är det som Basshunter (Jonas Altberg) sjunger om i den till synes märkliga texten, med rader som ”Hon gör sig av med alla som spammar”. Jonas skrev ett meddelande till Anna i tron att det var en bot, men när han fick svar visade det sig att det var en riktig tjej. ”Jag känner en bot, hon heter Anna”.

Ingen annan har gjort en hitlåt med ett lika högteknologiskt innehåll. Ingen annan svensk har i år gjort en lika populär låt denna sommar. Om 25 år kanske vi refererar till ”Boten Anna” som en svensk klassiker.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Nästa lördag har SVT2 en lång temakväll om skolan. Inga politiker är inbjudna men skola och utbildning är en fråga som kan avgöra valet. Finns det någon förälder i Sverige som inte är orolig för kvaliteten sina barns skola och lärare?

En förebild i den diskussionen – och för alla lärare i världen – borde vara Tim Gunn, den första lärare någonsin som hamnat på omslaget till ledande nöjestidningen Entertainment Weekly.

Jag skrev det redan efter säsong 2 men det gäller i ännu högre grad för säsong 3 som just nu rullar i amerikansk TV: ”Project Runway” är den bästa dokusåpa som gjorts.

”Project Runway” är en tävling för modedesigners. Trots att serien visas på lilla kabelkanalen Bravo har den blivit ett sådant populärkulturellt fenomen i USA att den nu får uppmärksamhet långt, långt utanför modevärlden.

Till och med rocktidningen Rolling Stone hyllar ”Project Runway” i sett senaste numret. Och i veckans utgåva av Entertainment Weekly hamnar ”Project Runway” på omslaget.

Omslaget pryds av fotomodellen Hedi Klum, som är programledare, tillsammans med Tim Gunn, som är lärare på modeskolan Parsons och mentor åt de tävlande i serien.

Tim Gunn är Heidi Klums raka motsats. Lite blyg, över 50 år, lite osäker inför kameran, men så kunnig och entusiasmerande som lärare att inte bara de tävlande utan alla tittare lyssnar på allt han säger.

Nu är det bara att hoppas att även TV3 inser detta.. TV3 struntade i att vattna säsong 1 och 2 med följd att de självdog i svensk TV. Kan kanalen verkligen göra samma misstag en gång till?

Jan Gradvall