Skivrecensioner, DI Weekend

Jade Jackson
Gilded
Anti/Playground
Betyg: 4

Kofösare och punkare. Den fusionen gav upphov till cowboypunk, förkortat cowpunk, en av rockhistoriens mest osannolika men mest kreativa genrer.

Cowpunk uppstod i södra USA i början av 1980-talet när punkare upptäckte att countryartister som Johnny Cash och Hank Williams var deras själsfränder. Om man tänker sig en låt som ”Ring of fire” framförd av The Clash så har man cowpunk.

I Kalifornien fanns Blasters, Nashville hade Jason & The Scorchers, Texas hade genrens kanske finaste band, Rank and File. Genren spred sig även till Europa. I Sverige fanns Dead Scouts, Per Perssons första band.

Även kaliforniska punkband som Social Distorsion, vilka spelade in just ”Ring of fire”, räknades ett tag till genren.

Mike Ness från Social Distorsion har nu producerat debutalbumet med Jade Jackson, en ung kvinna som för vidare råheten och melankolin från cowpunk och kombinerar den med en förförisk sävlighet som för tankarna till Mazzy Star och Lana Del Rey.

Hur kan artister från udda genrer i dag få ett brett genombrott? Det var enklare när tv-program som ”Måndagsbörsen” samlade hela svenska folket.

Jade Jackson kommer aldrig att spelas på vare sig P3 eller i kommersiell radio. Men om SVT eller TV4 på bästa sändningstid visade videon till hennes ”Finish line” tror jag hon skulle slå igenom brett i hela Sverige.

Videon skildrar Jade Jacksons vardagsliv i hennes hemstad Santa Margarita i Kalifornien. En liten stad där temperaturen på somrarna kan nå 47 grader och där hon växte upp utan luftkonditionering och utan Internet; hennes alternativa föräldrar tyckte inte om den moderna världen.

Låten inleds med raden ”I don’t care about things ’cause they don’t care about me”. Musiken fångar exakt känslan av att man både hatar och älskar den småstad där man växt upp.

När sedan refrängen kommer vet man att man den kommer att fastna för evigt: ”Waking up for the first time, is when you don’t stop running at the finish line”.

Jan Gradvall

Radiohead
A moon shaped pool
XL/Playground
Betyg: 5

I begynnelsen tog det veckor innan album recenserades. Vi hittade nya album i skivaffärens nyhetsfack, studerade omslaget på bussen hem, lyssnade sedan på det i någon vecka, innan recensionen postades i ett frankerat kuvert till den tidning vi skrev för. När faxen uppfanns tjänade man en hel dag.

Med tidens gång krympte den tiden från veckor till dagar. I dag handlar det om timmar.

När artister som Kendrick Lamar och Beyoncé i dag utan förvarning släpper nya album på nätet så recenseras de samma eftermiddag.

Med följd att recensionerna blir så förutsägbara att åtta av tio recensioner som publiceras i dag skulle kunna vara skrivna av en schimpans. Någon som fått tillgång till en laptop där det på tangentbordet programmerats in typiska fraser och omdömen samplade från Pitchfork.

Vad händer om man i stället väntar med recensioner? Om man väntar så länge som ett år? Radioheads nya album släpptes i maj 2016. Jag hade inte tid att lyssna på det tillräckligt mycket då och avstod från att skriva.

Om några veckor, fredag 9 juni, spelar Radiohead på Globen i Stockholm. Det är bandets första spelning i Sverige på 14 år.

Varje gång jag lyssnar på ”A moon shaped pool” håller jag hårdare i min biljett.

Radiohead gjorde med trilogin ”The Bends” (1995), ”OK Computer” (1997) och ”Kid A” (2000) några av de bästa album ett rockband gjort i den moderna eran.

Därefter följde en lång period på 2000-talet där man talade mer om hur okonventionellt nya Radiohead-album distribuerades – och hur mycket Thom Yorke hatade branschen – än hur musiken faktiskt lät.

Men med ”A moon shaped pool” känns det som bandet gett upp alla sådana protester och bara låtit musiken vara musik igen. ”A moon shaped pool” är i klass med de tre mästerverken.

Radiohead-medlemmarna har på olika håll utvecklat sina färdigheter under 2000-talet. Jonny Greenwood har med sina radikala stråkarrangemang utvecklats till sin generations främste kompositör och även samarbetat med Frank Ocean. Thom Yorke har rört sig i den elektroniska musikens frontlinje där gränsen mellan dansmusik och konstmusik suddas ut.

På ”A moon shaped pool” – en tolkning av titeln: om global uppvärmning fortsätter blir jorden en enda stor pool – kombineras detta med gitarr-bas-trummor på ett unikt suggestivt sätt. Thom Yorkes texter är präglad av skilsmässan från den kvinna han levde med i 25 år, en expert på medeltida italiensk litteratur.

Vad det intellektuella Oxford-bandet Radiohead skapar ger samma känsla som de mest melankoliska avsnitten av Oxford-serien ”Kommissarie Morse”. Samtidigt som det ligger lik bakom Rododendronbuskarna kan man inte låta bli att notera att de vackra lila blommorna påminner om att livet alltid går vidare.

Jan Gradvall

Paul Weller
A kind revolution
Warner
Betyg: 4

Det finns två Paul Weller. Den ena är en gitarrsamlare som betraktat sig själv så länge i en sprucken pubspegel att han misstar sig själv för Rory Gallagher och häller HP-sås över hastigt uppstekt baconrock. Den andra är en känslig engelsk poet – en engelsk ros – som arrangerar musik så ömtålig och romantisk att den för tankarna till Nick Drake och WH Auden.

Vad som utspelas på ”A kind revolution” är en schizofren gryningsduell mellan huvudpersonens två persona, lite som i Klas Östergrens ”Gangsters”. På de två inledningsspåren är det testosteronrockaren som vinner, påhejad av de som kan rapa refrängerna till lite för många The Jam-låtar.
Men därefter brottas han ned av poeten – en barfotapoet med hemligt herbarium – som helt tar över och skapar några av de finaste sånger som burit namnet Paul Weller sedan mästerverket ”22 dreams”.

Jan Gradvall