Krönika, DI Weekend

Weekend 10 mars

Krönika

Jan Gradvall

Varför behöver vi konst? Redan den frågeställningen är felformulerad. Förödande felformulerad.

För om man ska värna om konst, om man ska försvara konst mot de krafter som just ifrågasätter den, då måste man till att börja med gå fram till den frågeställningen och rycka bort allmosebössan som den håller i handen.

Nej, konst ska inte snällt stå och be om någonting.

Konst kommer inte i andra hand. Konst är ingenting som man endast har tid med eller råd med när så kallat viktigare saker är avklarade. Konst är inte sekundärt någoting annat. Konst är som protein för hjärnan, en fråga om överlevnad.

För mig till exempel så är konst förutsättningen för att jag ska överhuvudtaget ska kunna genomföra mitt arbete.

Om man ska kunna skriva på den nivån jag gör, – varje vecka nya tankar som ni läsare ska ha konkret nytta av för att ni ska fortsätta läsa (den dagen jag inte levererar, byts jag ut) – så krävs det man hela tiden utmanar sitt sätt att tänka, hela tiden tvingar sig själv att pröva andra tankebanor.

Förutsägbarhet är döden i mitt yrke.

Och ingenting har hjälpt mig mer att tänja på mina tankebanor än att jag under min första New York-resa 1987 började springa runt på konstgallerier och konstmuseum och sedan aldrig slutat med det.

Nej, det handlar inte om att jag skriver om konst. Jag är inte tillräckligt kunnig för att göra det.

Det handlar om att jag genom att besöka utställningar får unika möjligheter att kliva in i konstnärers hjärnor, ungefär som i filmen ”I huvudet på John Malkovich”, och uppleva hur de tänker och ser på världen.

Precis som att människor som springer mycket får bättre kondition får människor som har som heltidsyrke att att tänka, bland dem konstnärer, skarpare hjärnor.

MUF, Moderata Ungdomsförbundet, gick nyligen ut med att de vill lägga ned Kungliga Biblioteket och Moderna Museet. Det går att skratta åt idiotin i det förstås medvetet provokativa uttalandet. Det är också vad MUF förväntar sig.

Det är mer intressant att påpeka att förslaget är rent kontraproduktivitet mot hur Moderaterna står i frågor som att Sverige ska ligga i framkant vad det gäller näringsliv och utveckling.

I november 2011 skrev jag en krönika i DI Weekend som blev spridd i vida kretsar. Länken till krönikan cirkulerade i ett par år, den citerades i åtminstone två olika tal under Almedalsveckan och ledde till att jag till och med att blev inbjuden att tala om den i ett utskott i Riksdagen.

Så här löd första stycket:

I Paris finansvärld drar man lott om vem som ska träffa svenska affärsmän. ”Ingen vill eftersom de bara kan prata pengar, möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett konst, ingen har någon religion”. Uppgiften kommer från musikern Tomas Andersson Wij som på Twitter citerade en bankchef i Paris han just ätit lunch med.

Vad som tog skruv var insikten om att ointresse för konst kan förstöra möjligheten att göra affärer.

Artiklar om varför konst är viktigt kan man alltid vifta bort. Diskussioner om bildningsarbetet förs också hela tiden i kulturvärlden ,men tenderar att stanna just i kulturvärlden.

Vad som är viktigt är därför att flytta över diskussionen näringslivet. För när får kulturlöshet även konsekvenser för handel och idéutveckling? Hur kul är det att försöka konversera med någon som inte har några andra intressen än affärer, konsumtion och husrenoveringar? Hur stort och brett kontaktnät får en sådan person?

Ett kulturintresse är ingen yttre fernissa. Att vara nyfiken på att lära sig mer även inom områden man inte arbetar med är en grundläggande del av att vara människa.

Att Sveriges huvudstad har ett så starkt museum som Moderna Museet påverkar hela stadens idéflöde. Nyliberala krafter propagerar för att konst inte ska bekostas med skattepengar och pekar på privatägda Fotografiska Museet som exempel.

Men Fotografiska är inget banbrytande museum som hela världen just nu talar om. I jämförelse med Moderna, och dess djupa kunskaper om konsthistorien och samtidskonsten, är Fotografiska är en affischshop med restaurang.

Samtidskonstens sätt att hela tiden lägga i sig samhällsdebatten påverkar också samhället i stort.

Magnus af Petersen tar den 1 april över ansvaret för Bonniers Konsthall. I en intervju i tidningen Situationen Stockholm tar han upp den hausse som just nu råder för konst i Sverige och Stockholm. ”Om man är på resa i till exempel Tyskland och går på ett konstmuseum så kan man vara ganska ensam, men i Stockholm är det ofta fullt med folk”.

Det är en utveckling svenskt näringsliv borde applådera.

(slut)


GRADVALLS VAL

KONST
Wolfgang Tillmans, Tate Modern, London, visas till 11 juni. Fotoutställning som förändrar ens seende. Foton från 2003 och framåt men ingen retrospektiv. Varje rum, totalt 14, utformat som tyske Tillmans personliga kommentarer till olika aspekter av samtiden.

KONST
Cy Twombly, Centre Pompidou, Paris, visas till 24 april Retrospektiv som blir en påminnelse om vad man kan göra med 60 år av sitt liv. 60 år av nyfikenhet. Amerikanen Twombly kom till Europa 24 år gammal för att se förhistoriska grottmålningar. Sen ristade han in sig själv i konsthistorien.

KONST
Linder, Andréhn-Schiptjenko, Stockholm, visas till 22 april. En historisk vår för konst i Stockholm. Parallellt med Marina Abramovics världsunika ”The Cleaner” på Moderna Museet visas den första Skandinavien-utställning med Linder, brittisk konstnärer som intervjuades i DI Weekend förra veckan.

+

BONUS NR 1:

En anledning till att samtida svensk musik är så oändligt mycket mer intressant och vital än samtida svensk film, är att tröskeln är så mycket lägre i musikvärlden än i filmvärlden.

För att få göra film krävs utomstående finansiering, rätt kontaktnät och därmed rätt socioekonomisk bakgrund. Det säger en del att Lidingö är det bostadsområde som är mest representerat bland de som gör och beslutar om svensk film.

Inom musik, däremot, kan du komma från höghus från vilket förort som helst, ha gått på en skola där ingen har rika föräldrar, och ändå ha en chans att nå ut med dina verk.

”Dröm vidare”, med biopremiär nästa fredag, är den första svenska långfilm jag sett som har samma nerv, puls, råhet och angelägenhet som musiken av artister som Cherrie, Erik Lundin, Silvana Imam, Stor och Lash.

Temalåten till filmen är också gjord av Seinabo Sey.

”Dröm vidare” är regisserad av 27-årige Rojda Sekersöz som också är poet. Googla fram hennes spoken word-framträdande på Dramaten där hon framför sin text ”Mamma”.

Filmen är hennes långfilmsdebut. I sitt sätt att filmiskt berätta har hon en kombination av poetisk fingertoppskänsla och knytnävslag mot solar plexus- som för tankarna till Oscarvinnaren ”Moonlight” och franska ”Medan vi faller”.

”Dröm vidare” handlar om Mirja (spelad av Evin Ahmad med fullständig trovärdighet) som efter ett fängelsestraff välkomnas utanför grindarna av sitt gamla kriminella tjejgäng. Vilken bana ska hon välja? Kan hon hennes välja när hennes bakgrund stoppar henne redan innan anställningsintervjuer?

Filmen utspelas i Alby där 81,9 procent (siffra från 2014) har utländsk bakgrund och alldeles för få av dess berättelser lämnar det egna närområdet.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Mothering Sunday är en helgdag som firas i Storbritannien och på Irland och inte ska förväxlas med Mors Dag. Under eran med herrskap och tjänstefolk fick helgdagen en särskild innebörd. På Mödrarnas söndag fick tjänstefolket ledigt för att åka hem och hälsa på sina mammor, deras enda lediga dag på året.

Mödrarnas söndag infaller i den 26 mars. Lagom till det ger Albert Bonniers Förlag ut en förkrossande roman med samma titel, ”Mödrarnas söndag” av Graham Swift.

Tunge förläggaren Ajai Singh Metha, kallad Sonny Metha, har förlagt fem Nobelpristagare och har beskrivit läsupplevelsen för Vanity Fair: ”Sometimes you find something new and you just say wow”.

Efter att läst ”Mödrarnas söndag” har jag försökt hitta en bättre beskrivning men just wow känns mest advokat.

Handlingen utspelas under en enda dag, mödrarnas söndag 1924. Skuggan från första världskriget ligger kvar över slott och herresäten i den Downton Abbey-era som ännu är en intakt men håller på att vittra sönder.

Husjungfrun Jane är föräldralös, hon har ingen mamma att besöka och stannar kvar på godset. I vuxen ålder återberättar hon slutligen vad som hände denna dag.

Det är en kärlekshistoria, ett slags feministiskt uppvaknade långt innan det ordet fanns, berättad med sådant flyt att man vill stryka under varannan mening med färgpenna. I stället slukar man denna tunna så romanen snabbt och intensivt att man inte hinner stryka under någonting och blir sittande med ett wow på läpparna.

Jan Gradvall